(prs)Mellan mig och Yes

Elias suckade och såg på vägen han hoppades att det hjälpte

Sofia satt sig ner igen. Hon hade ingen aning om vad dom skulle göra nu.
Hon visste inte ens om hon skulle försöka fortsätta eller inte. Det kanske vore lika bra att ge upp.
Sofia rullade ihop sig till en boll och önskade att allt var som vanligt.

Elias såg på sofia han märkte att hon hade gett upp han skulle inte ge upp så lätt han kände att han inte fick ge upp så lätt han reste sig och denna gång var det hans tur att gå runt i rummet

Sofia hade bestämt sig för att ge upp. Hittills hade hon gjort mer skada en nytta.
Den där doktorn kunde inte ens ge vettiga råd, Elias skulle klara sig bättre utan henne.
Hon blev bara rädd hela tiden och kunde aldrig komma på något att göra utan ville bara sätta sig ner och strunta i allt som hände. Sjukt praktisk person att ha efter sig i en sån här sak liksom.

Elias suckade han såg på sofia
" Tänk inte ens tanken på att ge upp sa Elias till henne

"Jag har redan tänkt den tanken." Svarade Sofia.
"Och... Varför skulle jag inte ge upp? Vi har ingen aning om vad vi ska göra, och så fort vi lämnar det här rummet slutar det med att vi återvänder med att någon av oss är skadad."
Fortsätter Sofia.

" Jag vill ochså ge upp men vill inte svika stadens invårnare så jag lämnar inte det här stället fören kruger är borta sa Elias bestämt

"Okej." Svarar Sofia.
"Någon plan hittills?"

" Nej sa Elias surt

"Bäst du tänker ut en då, för du kommer inte kunna göra något utan en plan." Säger Sofia.