Viktigt Bortglömda[SV]

Amaanda Toppen! Till nästa kapitel ska jag lägga ner minst 15 minuter ♥

Wow It would be awesome ♥

Vet att jag inte brukar kommentera...
men du skriver verkligen fantastiskt Amanda!

Ny bevakare Jättebra!! ♥ Verkligen.

Vad har hänt med Bonny? Hon får inte också vara kidnappad! Nu blir jag orolig. Nästa kapitel snart så man får veta vad som har hänt?

Ny läsare och har läst, superbra!

SÅ BRA SÅ MAN DÖÖR!!! ♥
Mitt yttre: Jag ligger på min säng och min mun är som ett stort O.
Mitt inre: HUHIRWJGOIEWGI40P!!!"!!!!!! GWAAAAAA!!! HON SKRIVER BÄST I VÄLDEN!!!! GJIGJP4!!! KAN TTYP ITNE SKRIVA FÖR ATT DUU ÄR SÅSP BRRAAA!!!<♥W333333333
HUR MÅNGA ÅR ÄR HON??????
15.
MAN KAN INTE SKRIVA SÅ BRA O.O
JO DET KAN MAAAN OM MAN HETER AMAANDA 8DDDDDDDDDDD

Precis som Godrica sa så är det perfekt längd och perfekt lagom mycket om en sak.
Du skriver jättebra och man lever sig in i världen där tjejerna lever♥3
Jag skulle kunna skriva hela dan om allt du skriver bra♥
ÅÅÅH. I LOVE IT♥333
I LOVE YOU Amaanda♥33

Allvarligt.
Nu säger tjejen med den sega datorn:
MER. ♥

Så bra! Kapitlena är i en precis lagom långt och du beskriver lagom mycket!

Har nu suttit och läst alla dina kapitel hittills och allt jag har att säga är: WOW! du skriver helt otroligt bra och jag längtar tills det kommer mer att läsa!!

Här kommer nästa del, det blev lite, lite längre än vanligt, hope you like it anyway :

9 augusti 2021, 18:32

Ellie

Det regnar igen. Det har det gjort i några dagar nu. Det betyder att jag inte har samma möjlighet att träna. Visst, det går väl, men jag hatar att vara kall in till skinnet då jag springer.
Jag snurrar uttråkat runt några varv med skrivbordsstolen. Mitt rum är som en cell. Det finns ingenting att göra. Bara alla alla dessa vansinniga tankar om det som hände i parken. De förföljer mig, gör mig tokig. Jag kanske faktiskt är galen.
När jag blundar ser jag hela scenen igen. Hur de fyra tjejerna och den onaturliga varelsen tittar efter mig då jag går. Ingen rör sig, ingen följer efter. De bryr sig inte.
Jag är inte en häxa, tänker jag för att lugna mig själv. Det är vansinne. Jag gjorde det enda rätta. Varför förstår de inte?
”Eleanor!” Ropar pappa från nedervåningen. Den stängda dörren dämpar hans röst en aning. ”Maten är serverad!”
Jag suckar då jag släpar mig fram till dörren och ska just till att öppna den då...
PANG.
Jag rycker förskräckt åt mig handen. Övertygad om att någon är fel med dörrens handtag.
”Ms Stone”, piper en röst. Rösten jag i två hela dagar försökt förtränga.
Jag vänder mig sakta om. Och stelnar genast till. På det ljusa trägolvet står, som jag fasade, den lilla varelsen och stirrar förväntansfullt på mig med sina stora tennisbolls-ögon. Den drar nervöst i sin blåa klänning utan att släppa mig med blicken.
”Ms Stone”, försöker den lilla alfen igen. ”Bonny är här på Mr. Dumbledores order...”
”Jag vill inte vara inblandad”, avbryter jag argt.
”Bonny sa det till honom, ms, men Mr. Dumbledore envisades med att...”
”Ellie!” Ropar mamma högt nerifrån.
”Jag kommer!” Svarar jag henne en aning för högt.
I nästa sekund läggs en knotig hand på min arm för att hindra mig från att gå. Ett litet skrik slipper ur mig.
”Rör mig inte!”
”Förlåt, ms”, piper Bonny och flyttar sig några små steg bort från mig. Jag ser att hon är sårad.
”Gå härifrån”, befaller jag hårt. En del av mig tycker synd om henne, men med all min kraft lyckas jag skyffla undan de känslorna. ”Gå. Och kom aldrig mer tillbaka.”
Bonnys ögon blir tårfyllda. Hon börjar prata snabbt och upprört. ”Bonny lovade Mr. Dumbledore. Bonny lovade. Bonny är en lydig husalf.”
”Du ska lyda mig nu”, säger jag utan att visa några känslor. ”Stick härifrån.”
På undervåningen hör jag ännu en gång hur mina föräldrar otåligt ropar på mig.
Plötsligt knäpper alfen till med de långa fingrarna. En fyrkantig röd box tonar fram i hennes framsträckta händer.
”Du måste ta emot den här, ms.” Bonny ser bedjande på mig då hon håller fram den. ”Snälla, ms.”
”Jag vill inte ha någonting med det här att göra!” Upprepar jag argt. ”Lämna mig ifred.”
Till min stora förvåning kränger det till i rummet då alfen försvinner i tomma luften.
”Ellie!”
”Men jag kommer!” Skriker jag tillbaka. Pafft går jag ner för trappan och sätter mig vid bordet. Mina föräldrar har redan ätit upp hälften av den mat de lassat upp på sina tallrikar. De granskar mig noga då jag lägger upp en portion åt mig själv.
”Vad var så viktigt?” Undrar pappa misstänksamt. Han tar en klunk av mineralvattnet. Jag får en obehaglig känsla av att det här är ett förhör.
”Jag fastnade i något på internet”, ljuger jag och ler lite innan jag koncentrerat börja snurra spaghetti på gaffeln.
”Det är mycket sådant som fängslar ungdomarna såhär tiders”, säger mamma.
Jag hatar den här stämningen.
”Var det något speciellt, Eleanor?” Frågar pappa.
”Nej”, fortsätter jag ljuga. ”Inget särskilt. Facebook bara.”
”Tänk vad många familjer som måste drabbas av denna plåga”, säger mamma till pappa. De är båda fast beslutna att internet är 'skadligt för hälsan'. Ingen av dem använder datorn till mer än det nödvändiga, som att betala räkningar. Förut ägde jag inte en dator för deras starka åsikters sak, men på sista tiden har jag lyckats tjata till mig en liten laptop för ”skolarbetet”.
Resten av middagen sitter jag tyst och försöker, så gott jag kan, att inte lyssna på deras högljudda diskussioner. Jag ”mmh”:ar och nickar vid de rätta ställerna utan att riktigt veta vad jag instämmer i.
Tillslut – när alla är klara – reser jag mig upp, tackar för maten och tar våra tallrikar. Jag diskar hastigt dem för hand och ställer in dem i rätt skåp. Jag känner inte för att vara social längre. Jag vill bara gå upp och vara ifred i min egna lilla privata cell.
När jag väl stänger om mig och slänger mig i sängen fångar något min uppmärksamhet. Något rött under skrivbordet.
Jag reser mig upp och går bort dit. Med redan små aningar om vad det är. Jag skjuter undan stolen så häftigt att den snurrar runt ett halvt varv.
Mycket riktigt, där i mörkret, står Bonnys låda.