Gladiatorskolan (Privat)

Bellona nickade stumt och kröp tacksamt in i hans famn. Hon ville inte tränga sig på efter allt hon gjort. Men hon var tacksam för det, dels för publiken, sponsorera och hennes familj, dels för sig själv. Gaius innebar trygghet, stöd och vänlighet och kanske något mer.
"Jo, jag kommer klara mig." sa Bellona lågt med en röst som var svårtolkad. Hon var inte stolt över det, men hon ville överleva. Pressen från sin familj ja allt spelade på hennes framtid.
Hon kände Gaius trygga värme och slöt trött ögonen. Hon visste att i detta nu steg hennes popularitet, hon hade på sin korta tid gått om andraårselever på skolan på listan, sponsorer hade hon redan. Allt låg framför henne men hon såg inte fram mot veckoslutet alls.

Gaius vilade handen på hennes arm och fann förvånat att han njöt av närheten. Det kändes bekvämt och tryggt och för tillfället oroade han sig inte över att Bellona skulle försöka något mer.

Gaius väntade tills Bellona vaknat följande morogn innan han gick till sitt rum och gjorde sig redo för den följande dagen. Han lade isn tv på för att se sammanfattningen de visade med morgon nyheterna av vad osm hänt i akademiet dagen före och han var inte förvånad då de nämnde att "en av de mest lovande - och eftertraktade - gladiatorerna spenderade sin natt med en av de nya stora namnen".
Gaius hann knappt äta morgonmål innan han tog sig till träningsfälten för en lektion i svärdmanskap. Dagen passerade snabbt och skolan var fylls av diskussion över veckoslutets kamper. Gaius hade inte blivit lottad, något han inte förvånades över. Det var som en dödsdom att lägga någon av de nya imot honom och kampen skulle inte ha haft någon spänning.

Bellona drog på sig nya kläder då Gaius försvunnit och sminkade sig åter, hon kunde inte gå utanför dörren utan smink längre. Konstigt nog tänkte hon då hon sminkade sig hade Gaius inte ens kommenterat det. Hon lyssnade förstrött på nyheterna och med tillfredställelse hörde hon sitt namn nämnas. Hon svalde en tablett för att bli av med det värsta av illamåendet sen från gårdagen och tog sig ut.
Lektionerna gick sin gång men Bellona kunde inte helt koncentrera sig då hon tänkte på lottningen. Inte så att hon visade, men hon ville inte det hela.
Bellona stod med de andra framför den stora skärmen i hallen och väntade på lottningen. Lättnaden infann sig en stund då varken Gaius eller Mars fanns bland namnen. Men hon såg sitt eget, sitt eget med en tredjeårselev. Namnet var Marcus, inget visade hon utan behöll masken även om hennes hjärta skenade. Varför hade de satt henne mot en tredjeårselev? Hon trodde hon skulle få en enkel kamp, men detta, troligen skulle hon klara det ganska så säkert skulle hon det.

Gaius hade ingen lust att delta i konversationerna över lördagens matcher. Bellona skulle kämpa och det skulle bli en hård kamp, för hon hade fått en tredje års elev imot sig. Gaius visste vem Marcus var: inte en av de bästa i klassen, men inte den sämsta heller. Bellona kunde vinna honom, men Marcus hade erfarenhet på sin sida.
Gaius var på sitt rum den kvällen. Han undvek att tänka på kamperna; tanken att Bellona skulle kunna vara död den här tiden följande dag var för oroande. Gaius hade blivit förvånansvärt fäst vid flickan i deras korta tid, trots det som hänt. Kanske Gaius redan var så förstörd på grund av skolan att incidenten inte längre kunde göra någon skada.
Då klockan närmade sig elva lämnade Gaius sitt rum. N då han bestämt sig fanns det ingen tvekan i hans steg då han gick till Belonas rum och knackade på. Han hade inte sovit så bra på flera år som förra natten med Bellona i sin famn och han undrade om det inte varit så för henne med.
"Vill du ha sällskap?"

Bellona hade tagit sig in på sitt rum då lektionerna var slut. Hon hade suttit tyst i fönstret och stirrat oseende ut. Mars hade varit och besökt henne, gett henne goda råd och kramat om det. Alltför mycket kunde de inte göra inför karorna men Bellona uppskattade det lilla, hennes bror var för alltid hennes bror.
Men nu var hon åter ensam, det hade mörknat ute, fast man såg fortfarande områdets skogar och berg, det var sommar och sommarkvällar var sällan mörka.
Hon lät tankarna fara, men visade inga känslor, att visa sig svag var att visa sig dödsdömd. Då Gaius knackat på hade hon duschat, var avsminkad och hade håret trassligt och utsläppt. Svarta pyjamasshorts och bh hade hon och ett blekt ansikte.
Hon log svagt då hon fick se Gaius, det värmde att han kom till henne, vem visste om hon överlevde morgondagen?
"Gärna." svarade hon och släppte in honom innan hon åter stängde dörren.

Bellona var åter utan smink noterade Gaius och han märkte inte att han varit spänd innan han nu slappnade av. Det var som om den sminkade Bellona var en annan person än den som nu släppte in Gaius.
"Nervös?" frågade han medan han klädde av sig tills han endast hade de lösa byxorna på sig och satte sig bekvämt på hennes säng. De hade tidig väckning, och även om de inte hade haft det skulle Gaius ändå ha vaknat vid soluppgången. En tidig morgon hörde till de flestas rutiner redan.

Bellona granskade honom, mest för att komma på ett lämpligt svar. Fast nervös syntes det väl att hon var?
"Lite kanske, man vet inte hur länge morgondagen varar." svarar hon och sätter sig vid honom på sängen. Hon la sin hand på hans den var iskall och nästan vit, ett säkert tecken på nervositet i den annars så strängt gömda kroppen på känslor. Inget gick genom hennes mask men hennes händer avslöjade att hon var dödsrädd.
"De satte mig mot entredjeårselev." sa hon, som något bekräftande men mest för att utan alltför många ord förklara sin rädsla för honom utan att någon annan skulle misstänka.

Bellonas hand var iskall, och Gaius tog den i sina båda för att försöka värma upp den. Han tvivlade inte på att hon var rädd inför den kommande kampen: endast en arrogant idiot vore inte rädd och Gaius visste att Bellona inte var en idiot.
"Du kan vinna honom. Marcus är skicklig, men han är långsam", svarade han slutligen. "Dessutom skadade han sitt högra knä förra året och kommer antagligen att vara försiktig med den." Gaius hade sina misstankar över varför de två parats ihop: ifall Bellona vann, skulle hon genast hyllas ikapp med sin bror. Det var som att satsa stort, ingen glädje i att lägga henne mot en annan nybörjare. Det var allt eller ingenting genast från början.
"Håll huvudet kallt och fokusera, så kommer allt att gå bra", sade Gaius och log mot Bellona.

Bellona nickade och drog djup efter andan för att rösten skulle hålla. Men hon fick inte fram ett ord utan tog Gaius händer i sina. Hans stora och hennes mycket mindre, hans med minnen av död men inte hennes. Skulle detta ändras? Eller var det hon som skulle ligga där död? Skulle någon ens sörja henne? Mars skulle det visste hon och kanske Gaius, hon hoppades det.
"Jag älskar blomman Linnea, de växer i skogen utanför oss. Jag och Mars brukade smita dit som små." sa hon plötsligt och mötte Gaius blick. Skulle hon dö ville hon ha en på sin begravning och genom att säga det bjöd hon in Gaius. Troligen skulle enbart Mars bry sig om att komma annars.
Sedan drog Bellona åter efter andan och ändrade attityd.
"Du har rätt, det är bara hålla huvudet kallt och hålla fokus. Tack för tipset om hans svagheter." sa hon och försökte frambringa ett leende men det blev mest en nervös min.
Nu ville hon bara ha närhet, bara trygg närhet och ömhet så hon kunde gråta ut tårarna som aldrig skulle komma ut framför kamerorna. De som fanns hos varje enskild elev, men ingen visade.
Men hon ville inte tvinga sig på Gaius, deras relation och vänskap hade börjat så snett, hon hade förstört den.

Gaius nickade nästan omärkbart då Bellona berättade om blomman. Han förstod vad hon menade, men han var rätt så säker på att det skulle vara en lång tid innan han behövde informationen. Snabbt for dock Bellonas mask upp igen, men i mörkret och utan det tjocka sminket kunde Gaius se igenom den.
Han drog täcket över sig och erbjöd sin famn åt Bellona på samma sätt som föregående kväll.
"Kom hit", sade han mjukt med ett litet leende. "Du behöver sova om du ska vinna imorgon."