twilight eller HP roll (var med.)

Jag hoppar undan för att inte få dörren i ansiktet. I dörröppningen står en lång, solbränd kille i bara shorts. Han ser på mig med hat i blicken.
- Vad gör du här, väser han genom sina samanbitna tänder. Jag tar ett djupt andetag för att inte tappa tålamodet och börja skrika på honom.
- Jag tycker att vi ska sluta bråka. Vi är olika men det är inget dåligt med det. Vi kan lära oss av varandra.
- Embry! Du missar ju hela filmen! Det är någon som ropar inifrån huset.
Embry drar en hand genom sitt korta, mörka hår och suckar.
- Vad heter du? Frågar han.
-April Carter, svarar jag med ett försiktigt leende.
- Kan vi lita på att du inte dödar människor?
- Ja, jag dricker inget annat en djurblod.
-Okej. Jag hämtar dem andra så att du kan presentera dig och ditt förslag. Han vänder sig om och jag följer hans bredda rygg med blicken.

Jag släppte Mike och dök ner under vattnet.
Alice och Jasper värkande ha kul dom med.
Eric och Angela hade också roligt.
Men Jessica värkande inte ha roligt.
Jag gick upp ur vattnet och satte mig bredvid Jessica.
"Jessica, vad har jag gjort för att du ska hata mig?" Sa jag.
"Jag hatar dig inte, du är helt fantastisk, du är smart,söt och rolig!" Sa Jessica.

Jag lade mig ner på en övergiven parkbänk.
Jag var konstigt nog inte ledsen men arg.
-Otäcka äckliga parasit jäkel, mumlade jag.
Det var någon som kom men jag tänkte inte riskera
att bli synlig.
-Mejah, skrek han.
Jag vände min om och det var Jasper.
-Stick, din fula äckliga parasit jäkel, sade jag buttert.
Men han gjorde det han alltid gjorde. Jag blev
stilla en sekund men jag kravlade ur hans förtrollande
grepp och skrek.
-STICK DITT ÄCKEL, JAG VILL ALDRIG SE DITT JÄKLA ANSIKTE IGEN, STICK.
Jag var hes när jag slutade säga det.
Jag sprang men Jasper hann snabbt ikapp mig.

Jag kom fram till Sam och Emily lagom till mellan mål.
- Hej! Sa Emily glatt.
- Hej, sa jag.
Jag slog mig ner på en stol i det lilla köket. Bredvid mig satt Jared och Paul. Båda såg väldigt rastlösa ut. Jag skulle precis fråga mig själv varför jag gick hit när jag kom på det. Var va Jake?
- Ha! Skulle inte tro det! Jake kom ut med Sam bakom sig.
- Hej, Sam gav Emily en kyss.
Jake tittade på mig.
- Jag trodde inte att du skulle vara klar på någon timme. Sa han och gick fram till mig.
- Tja, jag fann det Inge kul att gå på en frivillig gympa lektion. Sa jag.
Han tog den lediga stolen mittemot mig.
'Vi ska inte vara kvar mycke längre' tänkte han till mig.
'Varför är Embry och Quil hemma hos oss?'
'Tja, Sam sa så. Men när vi kommer hem blir det bara du och jag, det lovar jag.' Han gav mig en blick som om han verkligen var beroende i mig. Jag var som en drog för honom. Han kunde aldrig få nog av mig. Och jag tyckte likadant om honom.

Jag gick in i Sams och Emilys hus. Där inne satt Jared, Paul, Jake, Elli, Sam och Emily.
"Hallå!" Sa jag och satte mig på en stol bredvid Elli.
" Hallå?!" sa jag igen och viftade med handen framför Ellis ögon. Hon vaknade ur sitt trans.
" Ska vi gå och göra läxor?" frågade jag.
"va?"sa hon och kollade förvirrat omkring sig.
"Studier!" sa jag och himlade med ögonen.

- Lycka till när det finns en tvååring i huset. Jag ville fortsätta tanke konversera med Jacob.
- Men ändå! Vi måste få dom klara! Tyckte Shannon.
Hon hade rätt.
- Ähh, kom då! Sa jag surt och gick därifrån.

När vi kom tillbaka satt Embry i soffan.
- Vart tog barnvakten vägen? Sa jag och skrattade.
- Han skulle hem.
- Se! Då passar det jätte bra att gör läxor när det inte är någon unge här! Shannon tyckte att det var jättebra. Men eftersom Embry var här skulle hon ha mindre uppmärksamhet på läxorna.

Embry kom aldrig tillbaka till mig där jag stod på trappan. Han gick säkert en bakväg. Han hade bara lurat mig när han så att han skulle hämta de andra.
Om en vampyr hade kunnat gråta så hade jag gjort det nu. Jag kände mig så förödmjukade. Jag hade trott på honom. Jag hade trott på en jäkla byracka. Hur kunde jag vara så dum?!
Jag vände mig om och började springa. Jag valde att springa förbi alla husen så att Embry skulle se mig. Så att han skulle se att jag inte stod kvar på trappan och väntade. Hur kunde jag lita på en hund? Hur kunde jag tro att han skulle acceptera mig?!

Jag sjönk in i min trans igen. Jag började rita en stor varg med skog runt om. Efter en stund kom jag tillbaka. Shannon hade gått. När gick hon? Varför? Jag reste mig upp och gick och satte mig i soffan. Embry kom en stund senare och satte sig bredvid mig.
- Har han kommit? Sa jag otåligt. Som när ett barn väntar på tomten.
- Han är där inne. Han pekade med huvudet mot Jake's rum. Det är nog bäst att jag lämnar er i fred ett tag.
Han låg på mage i bara kalsonger, jag tittade på hans rygg. Den var fylld av massa skrap sår, riv sår och blod fläckar. Jag kunde inte föreställa mig vad som hade hänt. Eller jo. Men jag ville inte. Jag gick fram och la handen på ena hans axel, han svettades. Jag satte mig ner så att vi hamnade med ansikte mot ansikte. Jag smekte honom vägen från axeln till kinden. Han hade stängda ögon och andades djupt.
- Vad har hänt? Viskade jag. Han svarade inte på en stund.
- Det flög för bi nått som gjorde att jag ramlade ner för berget. Som tur var fanns det vatten under. Jag såg i hans huvud hur hans päls skrapas mot berget och ger stora märken. Han slutade tänka på det när han kände mitt obehag.
- Kom, sa han. Han tryckte mig bara så nära som det går. Han öppnade ögonen. Han såg att jag var ledsen. Han tryckte sina varma läppar mot mina. Tårarna kom. Jag började gråta. Jag ville ha den vanliga Jacob. Inte den som ligger på sängen för att han har gjort illa sig. Jag hatar det. Men det gör också han. Det blev intensivare.
'Jag måste vila' sa han till mig genom tankarna. Jag släppte taget. Hans huvud gled ner på kudden och han stängde ögonen igen.

Jag sprang ut i skogen. Tyst.
Inga grenar knastrade under mina skor.
Jag hade precis lämnat Jake i huset.
Hans blick på olyckan var hemsk.
Jag var helt säker på att det var en varelse.
Inte en flygande.
En varelse på två ben.
Den hade attackerat min bror.
Eller Jacob var som en bror för mig.
Min bror! Jag skulle ju träffa honom på fredag. Fyra dagar kvar.
Ilskan kokade innom mig och utan förvarning skiftade jag.
Jag måste få ut den!
Om jag fällde ett träd skulle ingen märka. Men det skulle inte hjälpa mycket.
jag stannade upp. Ljud hördes. Ett rådjur. Det var perfekt.
Den stod vid en liten sjö och drack.
Jag tog ett skutt men stoppades. En kall hand drog ner mig på marken.

-Jag behöver vila, sa jag och gick med snabba steg genom den täta skogen.
Jag stannade och satte mig lugnt på marken och blundade. Solen strimlade sig in i det täta dunklet och färgade min hud med tusentals små diamanter.
-Du är så vacker, viskade Jasper.
-Snälla jag går inte på det igen, muttrade jag.
-Jag ljuger inte, sa han.
-Snälla Jasper jag måste faktiskt vila, sa jag.
-Du kan vila i mina armar tillbaka hem, sa han.
-Helst inte, ljög jag.
-Okej då går jag, sa han surt.
-Vänta Jasper, viskade jag.
-Vadå?
-Ähhm, jag kan vila ganska bra i dina armar, sa jag.
Han lyfte upp mig och bar mig till Cullen huset. Han släppte ner mig och gick in genom glasdörren.
Jag gömde min bakom husväggen och började springa mot Alaska.