Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag betraktade tvekande halsbandet och tog ett steg bakåt som ett skadat djur. Kunde jag lita på Adele?

Adele såg förvirrat och sorgset på Ethan. Var han rädd för henne? Vad pågick egentligen. "Snälla..." bad hon igen, tystare för det kändes inte som rösten skulle lyda henne helt. "Förlåt mig om jag gjort dig något mer ont, men snälla kom".

Adele lät som om hon talade sanning, men jag var fortfarande osäker. Jag hade dödat hennes mamma, vad för anledning skulle hon ha att vilja vara med mig? Om inte... "Älskar du mig...?" viskade jag hest.

Adele visste inte vad hon skulle svara på frågan. Hon hade aldrig riktigt funderat på kärlek förut. Men hon hade ett behov att ha Ethan nära sig nu, hon klarade sig inte utan honom.
"Ja..." viskade hon tillbaka och handen som höll halsbandet började darra. Hela hon darrade för den delen.

Jag snyftade till och slängde mig i Adeles armar, trots att det var omanligt. Jag hade inget behov av att vara en man heller. Jag ville bara vara med Adele. "Förlåt mig, förlåt", snyftade jag och begravde mitt ansikte i hennes röda hår.

Adele kramade hårt om Ethan. Tårarna började rinna igen och hon blötte ner hans axel. "Jag förlåter dig" mumlade hon och började smått snyfta hon med. Så mycket känslor..."Snälla lämna mig inte..." bad hon och kramade om honom om möjligt ännu hårdare och började skaka.
(Förresten, ändrar då och då mallen lite(ibland hittar man ju bättre bilder och sånt)

(*Taking a look*)

Jag skakade på huvudet då jag lugnat mig och strök tafatt hennes hår. "Aldrig...", viskade jag svagt och slängde bort den totalt bortglömda kniven.

(Jupp, hittade en bild jag tycker stämmer rätt så bra ändå med det jag föreställt mig)

Adele lugnade ner sig smått och slutade snyfta även om hon fortfarande blötte ner hans tröja. "Tack..." mumlade hon och tittade upp på honom och hade ett svagt leende på läpparna.

(Snygg!)

Jag kunde intet göra mer än att le tillbaka. Sedan slog en besvärlig tanke mig. "Men hur blir det med din far? Och din morbror? Du tänker väl inte lämna dem?" undrade jag. Jag hade svårt att föreställa mig Adele som lämnade sin familj.

Adele hade inte tänkt på det förut. Leendet bleknade bort. "Jag kan inte lämna far och morbror nu...inte när mor precis dött...". Men sedan slog ännu en tanke henne. "Far kommer säkert gifta bort mig...och säkert snart".