Robin Hood (fyra personer)

(hahahah asså jag kan inte höra ordet törstig längre xD och ja nu skall jag svara med xD)

Midna kom fram till Robin som lutade sig emot ett träd. Han såg på henne och hon väntade på att han skulle säga något, eftersom det var han som velat prata, inte hon.
"Jag ville prata med dig" började han och hon höjde ett ögonbryn.
"Jag förstod det, men nästa gång kan du faktiskt ropa på mig i stället för att stirra! Det är lite irriterande" sa hon uppriktigt men Robin verkade inte ta någon notis vid hennes ord. "Så vad ville du?"
"Det gäller Roger" sa Robin och Midna var inte det minsta förvånad. Midna förstod att Robin inte gillade den andra mannen, något som var svårt att undvika. Hon förstod också att Robin inte gillade att hon var trevlig mot Roger.
"Jag vill..." började han men hon avbröt honom.
"Du vill att jag inte pratar med honom?" frågade hon och la en hand på höften som hennes mor så många gånger gjort när hon skällt ut henne.
"Nej jag vill att du kommer honom nära och tar reda på hans svagheter och vad han planerar" sa Robin och Midna stirrade på honom ett tag för att se om han skämtade.
"Varför skulle jag göra det?" frågade hon.
"För att jag måste veta om vi kan lita på honom" sa Robin och Midna suckade.
"Prata med honom själv då! Lär känna honom" sa hon enkelt och tittade bort emot dem andra. Hon undrade om Robin planerade att be någon av männen att komma Sidara nära.
"Jag ber dig nu" sa Robin bestämt och hon skakade på huvudet.
"Jag spionerar inte. Jag kör med öppna kort, det lärde min far mig redan när jag var liten!" sa Midna bestämt och Robin såg kallt på henne.
"Jag struntar i vad din far lärde dig, jag gav dig en order nu! Så länge du lever här så får du följa dem!" sa Robin och Midnas blick blev kall som is.
"Jag tar inte order av människor som inte vet vad det innebär att vara en ledare! Och om du minns rätt var det du som drog hit mig!" sa Midna lågt.
"Du hade varit död annars!" fräste Robin "Eller din lillasyster, men du kanske förtjänar det så som du agerar nu!"
Midna gav honom en örfil.
"Du må hata din familj, men jag älskar min!" sa hon och började gå där ifrån men han tog tag i hennes hand.
"Går du nu behöver du inte komma tillbaka!" sa Robin och Midna stirrade in i hans ögon.
"I så fall säger jag farväl nu! Jag hoppades på att du hade vuxit upp och blivit en annan människa. Redan som barn var du arrogant, men du har bara blivit värre!" fräste hon och drog loss sin hand. Midna gick bort och hämtade sin ryggsäck och hissade upp den på ryggen och gick sedan ut ur lägret utan att ens se på Robin. Hon visste att han skulle ångra sig, eller hon snarare hoppades på det. Hon styrde stegen emot norr, åt det hållet hennes familj försvunnit, i fall Robin inte skulle ändra sig.

Roger satt och tuggade på ännu ett bröd när han såg att Midna stod en bit bort i, vad det såg ut som, en allt annat än trevlig diskussion med Robin. Han log när en rungande örfil träffade lägrets herre i ansiktet och snart därefter vände Midna på klacken för att plocka ihop sina ägodelar. Trots att han inte hade hört vad de pratat om så kunde han nästan ana att han, i alla fall, hade nämnts minst en gång. Utan att säga något mer till Alan, mannen som han hade haft ett kort men trevligt samtal med, svalde han resten av brödet och gick bort mot Robin. Det var dags att kanske köpa sig lite tillit från den mannen trots allt.
Mannen märkte att mördaren närmade sig och Roger kunde se hur han gjorde ett tecken med vänsterhanden; förmodligen till några duktiga bågskyttar som vaktade hans steg. När han nästan var framme så log han bara kallt och mötte Robins blick, en blick som var fylld med hat.
"Det ser inte ut som att din känsla för takt och ton förändras till det bättre.", Sade Roger och nickade, en aning roat, mot Midna som var på väg ut ur lägret.
"Jag tänker inte ta hövlighetslektioner av en mördare och ett monster.", Sade Robin och spottade framför den store mannen. Just då var känslan av att krossa mannens huvud mot en sten otroligt frestande och han var säker på att han skulle hinna innan han dog av pilarna som skulle vina i samma stund men Roger motstod impulsen och log bara kallt.
"Tro mig, visste du mer om mig så skulle du förmodligen inte ha lika mycket emot mig. Ja, jag är en mördare men jag föddes inte till ett monster. En monstruös värld skapar monstruösa ting och om jag är en av dessa så är det så det är. Just nu vill jag ha min frihet och mitt liv, något jag inte har haft sedan jag föddes. Oroa dig inte för mig, bäste Robin. Det finns inget som hotar mig här och då ser jag ingen anledning att hota något heller; ska jag hämta hem flickan eller gör du det själv?", Sade han och avslutade med frågan, ögonen var fortfarande lika kalla som innan, utan en varm eller skämtsam glöd. Robin såg däremot ställd ut, kanske var det ett spel eller så var det en genuin förvåning men han nickade sedan och knyckte med handen; Roger hade hans tillåtelse att följa efter Midna. Det hade förvånat honom men han hade inget emot det, promenader var aldrig fel och förhoppningsvis kunde han få prata med en av de få människor som inte behandlade honom likt en rabiat hund.
Trots sin storlek så rörde Roger sig kvickt och snart var han jämsides med Midna, ett litet prassel i buskarna vittnade om att hans vakter hade följt med och denna gången förstod han varför. Hade han varit Robin så skulle han inte heller ha släppt något som Roger nära en kvinnlig varelse utan att ha någon sorts säkerhet.
"Så, vad är damen på väg? Hemligt? Ja, förhoppningsvis är det inte alltför långt bort då jag hade tänkt att ledsaga dig en bit och framåt kvällen blir det kallt att spatsera omkring utan tröja. Eller så följer du med tillbaka och så kan vi ha en konversation framför elden istället? Jag vet inte vad du och Robin har för relation till varandra men det kan ju knappast vara lika dålig som min och hans, jag menar, han vill i alla fall inte fylla din rygg med pilar.", Sade Roger, nu med en glimt till en varm glöd i ögonen och med en skämtsam ton på rösten. Han hade aldrig varit bra på kallprat och speciellt inte med damer, förmodligen skulle han verka otroligt klumpig men det gjorde honom detsamma. Huvudsaken var att hon följde med tillbaka till lägret.

Midna hade blicken fäst rakt fram, hon var riktigt irriterad. Vem trodde Robin att han var? Bara för att han dragit med henne till skogen, mer eller mindre emot sin vilja hade han inte rätt att bestämma över henne! Människor hade egna viljor något man skulle acceptera! Midna knöt händerna och kände hur naglarna trängde in i huden men hon struntade i det. Midna undrade vad som hade hänt om Robins far hade varit vid liv och lärt honom hur man skulle uppföra sig! Midna tänkte tillbaka till barndomen då hon först mött Robin och suckade, han hade varit lika dan då och hans far hade aldrig stoppat honom, något som Midnas far funnit irriterande. Hon log vid minnet över att Robin blivit utskälld av hennes far när han varit hemma hos dem, något han förtjänade. Midna kände plötsligt hur blod rann ner för händerna och suckade, hon hade lyckats skada sig själv, något som inte varit hennes avsikt. Hon tittade ner på händerna och skakade på huvudet.
"Bra jobbat" mumlade hon men tittade upp när någon plötsligt fanns vid hennes sida. Hon blev förvånad över att det var Roger. Hon hade förväntat sig att Robin skulle sända någon efter henne, eller egentligen hoppats, men hon trodde inte det skulle bli Roger.
"Jag är på väg till min familj, där jag hör hemma" sa hon och skakade på huvudet. "De är på väg till Skottland så du lär frysa så jag råder dig att vända om nu" sa hon och fortsatte gå. Hon kände värmen från blodet och stannade till för att linda om händerna. Hon drog upp bandage ur väskan och började linda om vänster handen.
"Det är sant att han inte vill döda mig, men han vill snarare utnyttja mig som spion, något jag inte gör! Vill han få reda på saker och ting så får han ta reda på det själv! Jag kör med öppna kort." sa hon. Det var nästan helt sant, hon kunde dölja saker men det var för att skydda sig själv, Midna knöt åt bandaget och började sedan linda andra handen.
"Vad gör du ens här Roger? Varför kom du efter mig? Du vill ha din frihet tillbaka och jag kan inte ge dig den, den enda som kan det är Robin" suckade hon och reste sig upp när hon var klar med båda händerna. Hon studerade dem, det fick duga.
"Gå tillbaka och prata med honom i stället och försök att inte slå in skallen på honom så går det nog bra. Och jag skulle uppskatta om du tog skyttarna med dig, de gör mig nervösa" sa hon. Hon var rädd för att de skulle råka skjuta henne i stället för Roger om han gjorde något.

Medan han lyssnade till kvinnas ord så begrundade han hur hon lindade in sina händer i bandage, han visste inte hur skadan hade uppstått men det var inget han behövde tänka på nu; hade hon familj i Skottland? Att ta sig dit skulle innebära en hel del tids promenad och att inte tala om vilka risker man utsatte sig för genom att ta sig så långt i dessa tider. Speciellt om man var jagad. Däremot log han när hon kommenterade att han skulle frysa om han fortsatte hela vägen till Skottland med henne, något han inte avsåg att göra.
Det som intresserade honom mest var när hon berättade om att han ville utnyttja henne som spion för något eller något och han kunde nästan ana vem denna person hon skulle spionera på var. Däremot teg han till vidare och lyssnade på Midna medan hon lade ett förband för händerna. Trots den tidiga timmen kände Roger redan att det började bli lite kyligt och att håren på hans armar reste sig; tanken på en lägereld var otroligt inbjudande, eldar som fanns i lägret.
"Tro mig, inte ens Robin kan ge mig min frihet tillbaka. Det enda den mannen kan ge mig är ett liv istället för död och ja, det är bättre än inget.", Sade Roger med en bitter underton i rösten, vetskapen om att hans liv inte var hans eget plågade honom. Det var skrämmande.
"Jag kom efter dig för att du är en av få personer som behandlar mig likt en människa och att förlora en sådan person skulle, minst sagt, vara svårt. Sedan vet jag riskerna med att färdas på egen hand, speciellt långt, när man är jagad för jag antar att du är det? Annars hade du förmodligen inte befunnit dig medan Robin.", fortsatte han och nu hade den bittra undertonen försvunnit helt. Att försöka få den här damen dit han ville skulle vara otroligt svårt misstänkte han, förmodligen skulle hon göra precis som hon behagade i slutändan ändå.
"Tro mig, skyttarna försvinner när jag gör det och jag gör det när jag har pratat ordentligt med dig. Vad ville Robin veta, då? För jag antar att han ville att skulle spionera på mig, det är det enda vettiga. Ställ frågor och jag svarar, sedan har du din information; se det som en vanlig pratstund då vi, om det gällde mig, spelar med öppna kort.", Sade han och nu log han ett litet leende, med en glimt som spelade i hans kalla, blå ögon.
Trots den kalla vinden så stod solen högt på himlen och dess varma strålar smekte hans bringa, ibland var världen underbar; det var det här han slogs för. De korta stunder av frihet som infann sig i vardagen, en illusion och en bräcklig sådan som alltid skulle krossas innan dagen var slut. Livet. En illusion av frihet. Roger knöt sina händer och han sökte ögonkontakt med Midna, förhoppningsvis skulle hon nappa på en utfrågning; vad hade hon att förlora?

Midna tittade på Roger med en undrande blick, hon visste faktiskt inte vad han hade gjort men hon antog att det var något allvarligt om han var en jagad man. Men vem visste? Idag kunde man bli en jagad man för att ha stulit ett äpple. Midna ville skratta åt vilket håll landet hade tagit. Enda sedan Rikard Lejonhjärta försvann ut på sitt korståg och tog alla sina krigare med sig och prins John hade tagit över hade landet hade det börjat förruttna inifrån och ut. Landet fylldes av korruption, brott och människor som sökte egen vinning. Ibland undrade Midna varför hon fortfarande kämpade för att få ordning i landet. Hon ryckte på axlarna.
"Jag är van att färdas ensam och tro mig jag kan försvara mig" sa hon och såg allvarligt på honom. Hon ville inte att han som så många innan trodde att hon var en bortskämd liten flicka som behövde beskyddas. Hennes far hade lärt henne från början hur man tog hand om sig själv, något hon var tacksam för.
"Jag kan säga att jag inte är med Robin direkt frivilligt. Det mera bara blev så, och du lär säkert träffa någon annan i lägret som ser dig som en människa, det kanske bara tar lite längre tid" sa hon och stannade när vägen delade på sig. Hon tittade åt höger, det var vägen som ledde tillbaka till hennes by där hennes familj bott. Hon visste att hon skulle gå åt vänster.
"Han ville veta dina svagheter och dina planer, något som jag inte är det minsta intresserad av. Jag frågar inte människor om sådant eftersom jag själv inte svarar på sådant" sa hon bestämt och tittade på Roger. "Så nej jag tänker inte fråga dig, jag är tacksam för att du erbjuder dig, men du har rätt till dina hemligheter precis som alla andra" sa hon och stannade upp när hon hörde ljudet av hovar närma sig. Midna försvann genast in i skogen. Hon sjunk ner i en sänka och drog manteln runt sig så hon var helt dold. Hon undrade vem som färdades längst vägen?

Medan de gick så kunde Roger se att Midna begrundade honom till och från, oftast med en snabb blick; intet mer. Han log ett litet leende när hon fällde en kommentar om att hon klarade sig utmärkt själv, egentligen betvivlade han det inte och förmodligen så kunde hon klara sig bättre än vad han själv kunde; trots allt så var han ingen krigare och inte heller en jägare, trots att hans kunskaper inom det området ändå existerade.
Det som verkligen intresserade honom kom däremot sedan, skulle någon annan i lägret verkligen se honom som en människa? Ja, det fanns ju alltid den andra kvinnan, höljd i mystik och som hade erbjudit honom vatten. Det var sant, kanske skulle människorna i lägret tillslut vänja sig vid hans närvaro och kanske se honom som något annat än ett monster. Kanske.
När hon sade att hon inte var intresserad av hans svagheter så blundade han och tackade för det, det var inget han ville dela med sig av egentligen. Det var framförallt inget han ville minnas, ärren var en tillräcklig påminnelse och han hoppades att det skulle förbli så. Men innan han hann svara så hörde han ljudet av hovar som närmade sig, uppenbarligen hade Midna också hört det då hon hade försvunnit mycket snabbt in i skogen och Roger var inte sen på att följa efter. Trots det så försökte han ta sig en bit från flickan, då han själv inte hade något direkt att gömma sig med var det större chans att de hittade honom och då var det bäst att han var längre från Midna. Det fanns ingen mening med att båda hittades.
Roger placerade bakom en tjockare trädstam så att han kunde kika fram och snart såg han hur en grupp med hästar rusade förbi, männen på dem bar liknande kläder som de män vilka hade försökt eskortera Roger till galgen. Med ett leende hörde han hur en av männen klagade, tämligen högljutt.
"...den där jäveln! Äntligen fick vi tag på honom och då slår han dem sönder och samman, jag trodde vi skulle bli av med aset denna gången!", Sade en av männen, från Rogers gömställe var det otroligt svårt att urskilja vem som sade var.
"Tyst, hela skogen hör ju dig om du skriker, idiot. Du vet mycket väl att han är av högsta intresse som han har hållit på; bara dödat människor av adeln...", Svarade en annan och innan gruppen försvann bakom kurvan hörde Roger det sista.
"...bara dödad adeln? Nej, men han har bara mördat människor från adeln...", innan ryttarna försvann i ett moln av damm. Detta plötsliga uppdykande av konungens soldater hade lämnat kvar en bultande huvudvärk hos Roger, det tog ett tag innan han vågade sig fram men när han väl gjorde det så arbetade han sig långsamt mot vägen. Tack vare soldaterna så hade förmodligen Rogers kära vänner, bågskyttarna, hört deras samtal och det innebar att de satt inne på ny information.
Smaken av bitterhet växte sig stark i munnen på honom och Roger knöt ihop sina händer till det att lederna knakade. Det förflutna skulle alltid förfölja honom och det visste han, allt på grund av adeln. Skulle den mannen ha hållit sig borta för så många år sedan så skulle det här aldrig hänt. Landets sjuka hierarki-system hade sänt Roger ned i helvetet och det var han väl medveten om men det var också något han tänkte kämpa emot.
Soldaterna hade nästan fått honom att glömma Midna och varför han hade gått ut i skogen, känslan av frihet som hade infunnit sig alldeles nyligen var nu krossad; precis som den skulle. Illusionen av frihet skulle alltid krossas då den var såpass bräcklig och den skulle, för eller senare, alltid tas från honom. Det visste han då livet hade visat honom detta.
Återigen hade han snärjt in sig i minnenas mörker och det kändes som att tidens vingslag hade stannat. På vägen stod han, Roger och sina minnen; för en stund kändes det som att nuet hade slutat existera och porten till dåtiden öppnats.

Midna tryckte sig emot marken när hon hörde männen prata, men hon förstod snart att det inte var henne de var utan efter. De enda som hade anledning att jaga henne var Sheriffen och Gisborn och ändå visste hon att de inte skulle lägga ner allt för mycket tid på att finna henne. Hon var endast en kvinna som hade sagt sig upp emot dem, men hon var ingen viktig, ingen som människor lyssnade på. Hade hon fortfarande haft kvar sin ställning hade människor kanske lyssnat på henne men då hade hon inte kunnat ha en åsikt öppet. Var man adlig var man tvungen att väga sina ord på guldvåg. Hon var både glad och sorgsen över att ha förlorat sin ställning, men hon hade accepterat det. Livet gick inte att förändra. Midna lyssnade noga på vad männen sa. Hon förstod att de letade efter Roger, så han hade mördat människor. Det var något Midna hade misstänkt men inte fått bekräftat, hon hade valt att inte lyssna på Robins män när de skvallrat. Hon ville ha sin information från säkra källor och att fråga Roger själv hade varit uteslutet, men nu visste hon. Människor av adligbörd? Skulle han döda henne om han visste vem hon var då? Skulle han kunna döda James? Midna undrade om det var möjligt att få Roger att döda James? Men hon skakade sedan på huvudet, skulle någon döda James skulle det vara hon! Den mannen hade dödat hennes far och hon skulle få honom att lida. Men hon tänkte inte göra något förhastat och hon gick inte runt och hatade James hela tiden. Hon tänkte inte söka upp trubbel, det låg inte för henne. Men hon tänkte inte se till att någon annan fick döda James åt henne. Hon hörde männen försvinna och reste sig långsamt upp från sitt gömställe. Hon såg Roger stå mitt på vägen och rörde sig långsamt emot vägen, men bestämde sig för att hålla ett behagligt avstånd ifrån honom, hon märkte förändringen hos honom och hon ville inte väcka hans vrede. Midna lutade sig emot ett träd och såg på honom.
"Roger?" sa hon försiktigt, hon var osäker på hur han skulle reagera om hon gjorde något plötsligt.
"Mår du bra?" frågade hon. Midna kunde se att han inte mådde bra men det var det enda hon kunde komma på sig själv att fråga utan att rota i vad som var problemet.

Tiden hade upphört för Roger, om det var en sekund eller flera minuter kunde han inte avgöra men han drogs upp ur minnena och mörkret av en bekant röst, en röst som verkade var fylld av försiktighet. Han ryckte till och vände sig snabbt mot kvinnan som stod vid trädet, Midna tittade på honom. Trots hans mående så log han när han fick syn på henne, nu visste även hon mer än vad hon skulle göra. Robin också, bågskyttarna skulle säkerligen avlägga en noggrann rapport om vad de hade hört.
"Om jag mår bra? Ibland, ja, ibland mår jag bra och ibland mår jag mindre bra. Det jag söker är frihet och förhoppningar om att kunna leva ett bra liv, ett sådant liv som fråntogs mig från det att jag föddes. Jag har sagt det förut, en monstruös värld skapar monstruösa män; ingen föds ond...", Sade han och tittade ned på sina händer, de händer han hade dödat så många med. Dödat i ren hämnd. Argt knöt han sina händer och man kunde se hur hans käkar arbetade för att hålla inne känslorna han bar på.
"...förr levde jag för en hämnd. Nu vill jag leva för en dröm istället men mitt förflutna förföljer mig i skepnad av rikets soldater. Om de kan så vill de få mig hängd; jag har dessvärre dödat några som betydde lite för mycket. Självklart. De brydde sig aldrig om att jag slog ihjäl svin i gränderna men så fort det handlade om "viktigare" människor så var det ett vidrigt brott. Hyckleri...", Roger spottade på marken framför sig. Äcklad av hur det här samhället var uppbyggt, det var som att vissa föddes med rätten till ett lyckligt liv medan andra fick buga sig bäst de kunde. Med en växande ilska fortsatte han sin monolog.
"...vad spelar det för roll av vem man föddes när man begår samma brott? Jo, pengar och makt spelar roll. Föds du fattig, av lägre rang så har du mindre att säga till om och din frihet tas ifrån dig i samma stund du föds. Men i gränderna, utanför vissa krogar, kan inte ens de vidrigaste av adelsmän skydda sig. Endast då behandlas alla lika...", han tittade upp och log ett litet leende, de blå ögonparet lyste kalla.
"Jag tänker ändra det här landet så att ingen behöver utstå det jag utstod. Frihet? Det kan endast uppnås om det här landet ändras eller om jag flyr, flyr fältet. Nej. Min dröm är ett land där frihet regerar, inte tyranner. Det är min slutgiltiga dröm.", Sade han avslutningsvis och han kände hur ilskan inom honom hade ebbat ut likt en stor flodvåg som nått sitt slut. Roger begrundade Midna med sitt kalla ögonpar. Skulle hon fly när hon hörde det här? Kanske. Det var bara ett fåtal människor som hade hört hans idé om drömmar och nickat instämmande, resten hade aktat sig ur hans väg som om han vore en galning och idiot. Nej, Roger hade aldrig varit galen och inte heller var han född dum. Däremot siktade han stort; han siktade på stjärnorna och sin inre frid.
En bris letade sig in bland träden, vinden drog i Rogers hår och kläder; vinden verkade nu inte längre lika kall.

Midna hade inte kunnat säga ett ord till Roger, hon stod endast och stirrade på honom. Något hon egentligen fann oartigt men hon visste inte vad hon skulle säga. Hon förstod hans hat det gjorde hon, även om hon inte delade det. Hon trodde inte att han var ett monster utan anledning, men det var för att hon trodde precis som han sagt att ingen föds ond. Midna tittade bort när han pratat klart och såg ner i marken.
"Pengar ger en inte allt. Tro mig, pengar är snarare en förbannelse. Du som så många andra må tro att den som har pengarna och makten bestämmer, men du har fel! Den enda som bestämmer är kungen. Han kan ta ens familj ifrån än för att han vill ha ett meningslöst krig. Han sliter isär familjer, och när de kryper på alla fyra lämnar han dem där. Han låter nästa man som står på tur ta över. De som har pengarna är fast där tills kungen bestämmer deras öden. Om man bor i en by eller på gatan, har man valmöjligheten att få göra som man vill, man kan bege sig vart som helst! Det livet är enklare och jag föredrar det. Har man pengarna förväntas man ställa upp på vad som helst, man förväntas göra som den med mer pengar säger och man har ingen egen vilja. Man är en handelsvara och säger man emot så förlorar man. Allt är ett spel, ett rävspel som ingen kan vinna" sa Midna lågt, hon hade inte menat att säga något av det där, det hade bara kommit ur henne.
"För att få se de landet måste du döda kungen och hans familj. Jag tvivlar på att du kommer åt honom, han är välbevakad" sa hon och tittade på Roger och skakade på huvudet. "Jag förstår din dröm men den kommer nog tyvärr förbli en dröm. Om du skall få se den bli verklig måste du döda alla som du anser har för mycket makt. Vem bestämmer vem som har för mycket makt? Kungen har makt över oss, han förtjänar att dö för det. En mor har makt över sitt barn, förtjänar hon att dö för det? Barnet har makt över hönsen förtjänar hon att dö för det? Hur mycket pengar måste man ha för att förtjäna att dö? Du jagar en dröm, en dröm som jag befarar aldrig kommer bli verklig. Men vad vet jag? Jag är en kvinna, en handelsvara" sa hon lågt. Hennes far hade aldrig sett henne som det, tack och lov men andra män i deras omgivning hade gjort det. Kanske hade hennes far varit så hatad för det, för att han valt att inte spela spelet som man skulle. "Ibland kan man bara acceptera de livet man fått" sa hon dystert och tittade sedan på vägen. Hon tog upp väskan och log sedan emot Roger.
"Jag önskar dig lycka till" sa hon och började långsamt gå därifrån. Hon fann ingen mening med att återvända till Robins läger. Robin ville trotts allt bestämma över hennes liv något hon vägrade att gå med på.

(Holy Crap!!!! Vad ni har skrivit :O)

Sidara hade suttit still vid lägerelden som om någon satt henne där och hon sedan inte kunde röra sig. Egentligen avskärmade hon sig egentligen väl från alla så hon slapp prata med dem. Hon gillade inte att vara i folksamlingar, prata eller att vara social. Mest kanske för att folk kom med så personliga frågor och hon inte tänkte berätta något om sig, det enda privata hon gett ut var sitt namn och helst inte mer än så. Ju mindre folk som visste av hennes bakgrund och existens desto mindre folk visste av henne alls. Och varför skulle hon stanna här? Minda och Robin verkade haft ett storbråk och han hade skickat Roger efter henne, helt obegripligt eftersom att Robin knappast verkade gilla honom. Henne däremot visste han inget om och kanske inte brydde han sig heller? Hon hade förmågan att försvinna och verka mindre än hon var. Det var mer en sådan stor man med ärr och ett mörkt förflutet som Roger som man tog sig i akt på. Henne glömde man bort även om hon säkerligen varit minst lika dödsbringande som någon av dem. Men hon var kvinna helt enkelt och egentligen skulle hon inte kunna sådant, men det gjorde hon ändå och det med råge. Tyst ställer hon sig upp och tar sitt vattenskinn, Roger den lymmeln gav det först till en annan troligen för att se om hon förgiftat det och sedan drack han upp resten. Hon log lite roat åt saken och tog sina saker och gick till bäcken som låg utanför lägret för att fylla på vattenskinnet.