Törsten efter blod. (privat)

Alice kollade upp på henne.
”Vet du något inte jag vet?” frågade hon misstänksamt.
Vem visste, Rose hade kanske lärt sig att se in i framtiden. Alice satte sig i en skräddarställning igen mitt emot Rose. Tog upp teet som svalnat och tog en liten sipp. Med en grimas svalde hon. Hur kunde någon gilla den hemska drycken?
”Svara inte på frågan, för du vet antagligen grejer jag inte vet.”
Alice gjorde ännu en grimas men denna var urskuldande. Hon funderade på vad morgondagen skulle bringa och kände sig rysligt trött. När hade hon sovit sist egentligen?

[Inte då. Korta inlägg kan vara bra imellanåt.
Visst är det synd, har inte hunnit vara inne igår och inte förrän nu idag så, men här kommer det. x) Haha, vi får bestämma rollträffar. xP]

[Haha, antagligen xD Hoppas det inte blir såhär allt för ofta x) ]

Jag ler stort men känner sömnen komma. Plötsligt, utan att jag vet hur, så ligger ett nattlinne med en lapp på bredvid mig. Jag tar upp den och granskar den.
Natten har kommit, frun. Att sova i klänningen är något jag inte skulle råda er att göra.
Hoppas det här duger.
/Dilara.
Jag gäspar trots att jag försöker att inte göra det.
"Jag säger fortfarande detsamma. Få honom att bli din innan han försvinner.
Och... Jag vill verkligen inte vara taskig, för jag tycker verkligen att det här är... mysigt, men jag är hur trött som helst. Skulle vi kunna sova lite så att ön inte dödar oss imorgon?" undrar jag och ler svagt. Jag sneglar bort mot soffan, där jag ska sova. Blir skönt att få sova tillslut.
Jag fortsätter le och kollar på henne med frågande blick.

Alice gäspade stort, sträckte lite på sig och kröp ned under det fluffiga täcket.
”Det är inte taskigt och jag är så trött så jag skulle kunna somna var som helst.”
Sakta började hon känna hur ögonlocken blev tyngre men tvingade sig att hålla sig vaken.
”Om du vill får du sova i sängen med mig, den är ändå så löjligt stor.”
Alice log då hon sade det och med glimten i ögat tillade hon:
”Om du inte är rädd för att jag ska bitas förstås.”
Sedan vände hon sig om och somnade.

Jag slänger snabbt bort klänningen och tar på mig nattlinnet. Sedan lägger jag mig bredvid Alice och somnar snabbt. Innan jag somnar hör jag en bekant röst.
"Sött! Fiender blev vänner tillslut", säger Steve sekunden innan jag somnar.

Alice vaknade med ett ryck. Drömmarna hade fått henne att vakna. Kallsvettig upptäckte hon att hon var i palatset, i Roses palats och inte instängd i en enormt liten bur, inte pryglad och inte heller var Rose det som fortfarande låg jämte henne och sussade så sött.
Alice reste sig upp och gick in i badrummet där hon lät det kalla vattnet smeka hennes ansikte. Då hon kollade sig i spegeln såg hon hur hennes långa hår låg trassligt i tovor och de blåa ögonen något röda. Under ögonen hade hon mörka ringar som bevisade hur dåligt hon sovit. Det var också nästan som hennes vanligtvis ljusa hy nästan var genomskinlig.
Så gick hon tillbaka ut efter att åter igen ha klätt sig i sina normala kläder som var tvättade och iordning gjorda. Hon log vid tanken på dagen, Rose hade sagt att hon skulle få sina vapen åter. I väntan på Rose skulle vakna gick hon ut på balkongen och betraktade solens uppgång.

Jag vaknar av det klirrande ljudet. Jag kollar sömndrucket omkring och märker att Stella kommer in med Alice vapen.
"Sovit gott, frun?" frågar hon när hon ser mig. Jag nickar till svar.
"Kan du be Dilara komma över med några träningskläder? Eller kläder som är dugliga att gå runt på ön med?" frågar jag och kollar på klänningen som ligger på golvet. Inte en chans att jag klarar fem minuter på den här ön med den.
"Är det inte lite väl tidigt, frun? Ni kom faktiskt igår", påpekar hon.
"Jag har längtat sen jag var tretton", svarar jag och sätter mig upp. "Meddela Dilara är du snäll, Stella."




[Hon hette Stella, va? O.o Är urusel på att komma ihåg namn xD ]

Alice njöt. Hur kunde något så vackert vara farligt men hon visste att ofta var det som var vackert farligt, likt kvinnan som märkt henne. Tanken på märkningen, ceremonin och allt hade kommit tillbaka med drömmarna. Det kändes så otroligt länge sedan även om det inte var det. Alices humör mulnade lite vid tanken på det.
Efter en stund hörde hon hur någon kom in och Roses mjuka röst. Det dröjde inte länge förrän Alice var åter igen där inne med dem. Då hon såg hur tjänsteflickan behandlade hennes vapen blev hon irriterad. Hon tog vördnadsfullt upp en av dolkarna och inspekterade den. Dess blad var svart likt natten med några märken i silver. Det gamla språket, magin fanns i dem men dolken likt svärden var speciella.
Alice blängde ilskt på Stella och inom någon sekund hade hon bladet längst hennes strupe.
”Behandla mina vapen med respekt och inte som något väderlöst verktyg”, väste hon i kvinnans öra.
Alice lät dolken smeka halsen och ned emot bysten för att stanna invid nyckelbenet. Hon lät dolken tränga igenom hyn och bilda ett litet, ofarligt sår men som ändå skulle lämna ett ärr.
”Nästa gång kommer du inte undan så lätt och låt de andra som bevara dem veta det. Ingen annan än jag är tillåten att använda dem och om någon annan gör det kommer det att kosta dem dyrt.”
Alice släppte kvinnan och fortsatte att inspektera sina vapen tills hon var nöjd.
”Hur många fick jag ta?” frågade hon vänd emot Rose och ignorerade Stella som innan gett henne ett gott intryck hade nu sjunkit i hennes ögon.


[Vet inte, men i kallar hennes Stella för jag minns inte heller. x) ]

"Två", säger jag och riktar blicken mot Stella. Jag använder snabbt ande och helar henne. Hon ger mig en tacksam blick och försvinner härifrån.
"Även mitt folk ska behandlas med respekt vet du", säger jag mjukt och hör en knackning på dörren. Dilara.
"Kom in!" ropar jag och hon kommer in.
"Era kläder", säger hon. Hon lägger tajta mörkt bruna byxor på sängen tillsammans med en tajt "tröja" som max når ner till naveln.
"Ska jag gå runt på ön med de där?!" frågar jag skeptiskt.
"Skenet bedrar, frun", svarar hon och kollar förväntansfullt på mig. Jag suckar och tar av mig nattlinnet och kastar på mig mina kläder som jag ska ha på ön. De är förvånansvärt sköna. Jag stryker lätt med fingret över byxorna. Det känns som skinn...
"Är det skinn? Och hur visste ni min storklek?" frågar jag.
"Trollskinn. Man har bankat på det tills det har blivit tunt nog för kläder. Och sen har man använt drakfjäll över", förklarar hon och pekar på de ställen där det "skimrar" svagt. "Mina ögon är vana nu, så jag vet exakt vilken storlek folk har genom att bara kolla på de", säger hon. "Var det något mer?"
"Hm... Ja", säger jag och runt i rummet efter min silverpåle. Den ligger bredvid klänningen och jag tar upp den. "Ni råkar inte ha ett hayashi svärd, och ett samurajsvärd? Knivar blir värdelösa här eftersom att jag inte kan leta reda på de.
Kan du hämta två hayashi svärd och två samurajsvärd?" undrar jag. "Jag kan inte bestämma vilket jag vill ha", erkänner jag.
"Hm... Jag tror vi har några. Jag ska genast hämta de, frun", säger hon och försvinner.
"Vilka väljer du?" frågar jag och kollar nyfiket på Alice.


[Förlåt att det tog tid Var tvungen att avbryta flera gånger då jag var tvungen att göra något annat ]

[Ingen fara mitt internet dampade så ställde mig i duschen men måste bege mig nu. Hejsvejs. ]

Alice kollade argt på Rose. De förstod inte varandras seder, Rose förstod inte att hon visade tjänstekvinnan att Alice ord inte var något värt.
”Jag behandlar de som förtjärnar respekt med respekt”, sade hon argt men släppte det sedan, det var trotts allt Roses människa och inte Alices.
Vid Alice fråga vände hon sig åter till bordet där hon sorterat in vapen. Det lustiga var att då alla befann sig på sina platser, i bältet, över ryggen och i de öglor som befann sig i hennes bälten över kroppen kändes de varken tunga eller alls många, de var en del av henne men då de låg så på bordet insåg hon att hon kanske hade överdrivit. Trotts det hade alla sin historia och sitt minne som hon ogärna ville släppa taget om. Tillslut valde hon det lite längre svärdet, Katanan och dolken, tantõ som de kallades.
”Jag överaskar inte, gissar jag”, sade hon till Roses eftersom hon valde vapnen som Rose sett henne använda.
De var hennes absoluta favoriter, delvis för var ifrån de kom och för deras användbarhet.
”Så är det dags för dig att visa mig ön? Finns det någon örthandel? Jag skulle behöva fylla på mitt förråd.”
Alice drog upp sin ryggsäck som låg slängd på golvet och hängde den över axeln tillsammans med svärdet och dolken fick hänga i en av läderremmarna runt hennes kropp, där den hörde hemma.

"Ja, jag kan försöka visa dig. Om vi kommer fram kan du fylla på.
Men en viktig regel här är: Liv är liv. Man skadar inte folk här, i alla fall inte för sådana saker", säger jag och låter bli att använda "små saker", eftersom att jag själv vet att vapen betyder mer än man kan tro. Dilara kommer in och räcker fram två samurajsvärd och två hayashi svärd. Jag biter mig i läppen och kollar på de. Tillslut väljer jag de två hayashi svärden. Jag kollar fundersamt på de när jag håller i de.
"Vart kan jag lägga de?" undrar jag när jag inser att jag inte har någon svärdsskida.
"Ryggen", svarar Dilara.
"Va?" frågar jag och provar att lägga de på ryggen. Jag lyckas på något underligt sätt och märker att de är korsade.
"Perfekt. Nu känner jag mig verkligen som en av de gamla krigarna i Kina..." muttrar jag.
"Ursäkta, men vad menar du, frun?" undrar hon.
"Nej, nej. Inget särskilt", säger jag och minns att de säkert inte vet något om "vår värld". Dilara kollar tvivlande på mig innan hon försvinner ut genom dörren.
"Okej, inget bråk, snälla", säger jag och vänder mig åter mot Alice. "Och att visa dig runt ön blir inte så lätt då den kommer försöka döda oss", säger jag och känner hjärtat slå hårdare. Jag har verkligen längtat. "Men den dödar inte, fast den är ju inte ofarlig för det."