De fem rikenas undergång. (privat)

Ramuh känner hur smärtan lättar och förstår att häxan på något sätt lyckats hela sig. Han önskade av hela sitt hjärta att jäntan inte hade helat honom. Vem hade valt att alltid få dras med en annans smärta och vem var hon att ta bestlutet åt honom. Då åter en pil flög emot honom gjorde han det som han tänkt göra innan. Han började springa men så mindes han den lilla flickan. Hon som påminde honom om Michi. De skulle vara försvarslösa emot vildarna. Han var det men just nu var inte hans säkerhet den han brydde sig om. Istället vände han, en pil genomborrade hans vad men han fortsatte att springa medan blodet pumpades ur honom, fortare för varje steg han tog.
Så såg han dem och han såg en av de bleka, blåmålade figurerna närma sig flickan och den unga kvinnan. Utan att riktigt tänka drog han sitt svärd för att försvara dem men fler kom ut genom skogen och han var fullt medveten om att de skulle alla tre dö.

Jag ser henne falla och får panik. Jag springer fram till henne, snabbare än någon annan gång i livet.
Väl framme vid henne försöker jag lyfta henne, tack och lov verkar hon ha svimmat av smärta. [Är det okej? ^^'] Precis när jag ska lyfta henne så ser jag en pil avfyras och backar och landar med en smäll på rygg. Jag flämtar efter luft och när attacken verkar vara över så sätter jag mig upp, tar tag i Aliena, lyfter henne och går bort mot det nybildade trädet igen.
Jag flämtar till och lägger henne intill trädet. Jag bryter av ännu en gren, fast från det nya trädet nu. Hon är inte särskilt tung, men herregud, jag behöver träna! Haha, idiot, känn på den! Nu blir du också utmattad! hinner jag tänka innan jag känner förskräcklig. Har jag börjar hata honom? Kanske det.
Jag läker grenen och håller den intill hennes arm.
När såret har läkt finns nu ännu ett fullvuxet träd i skogen. Två nya träd under tio minuter, marken kommer älska mig...

[Vi kan säga att hon är vagt medveten i alla fall. Inte helt, men liiite. :3]

Aliena rullade med huvudet. Svettpärlor hade bildats i pannan.
Hon visste inte om det stämde, men det hade känts som om hon lyfts från marken och burits iväg. Men om det var vilde, man eller kvinna som gjort det hade hon ingen aning om. Nu låg hon i alla fall på rygg, svettades och skakade smått medan marken gungade under henne.
"Angel...", mumlade hon då hon plötsligt kände en sval känsla i sin brännande arm. Det gjorde inte längre lika ont.

[Men har Aliena fått en bit från Angels livsenergi nu? Så att hon känner hennes smärta. ^^]

[Nej, jag använde grenen för det xD Ville inte skada dig xD Skulle ha gjort det på allt helade tidigare, om jag hade kommit på den teorin tidigare xD ^^ ]

"Aliena!" säger jag glatt. "Tack gode Gud", mumlar jag tacksamt. Jag sätter mig bredvid henne, lägger hennes huvud i knät på mig utifall att hon skulle ha svårt att andas också. Vart pilen tog vägen vet jag inte, men den är i alla fall borta.
"Det är lugnt... Jag tror inte att någon hittar oss härute. Och din arm är okej, utan att du blir tvungen att bindas till mig", säger jag och ler medan en tår rinner nerför kinden. Allt är ett sådant kaos...

[Okej, kanske dum fråga men ifall någon skulle hugga ned trädet, vad händer då? ^^]

[Oj! *tänker* Det var ju hennes livenergi igen... så, inget? Haha, måste komma på någon logik i det här >.< Antar att det blir så att energin som var menat till grenen flyttas även till "föremålet" som ligger bredvid, och eftersom att det egentligen inte är den man helar så binds inga " band"? Jag hade tänkt mig något sådant ^^ ]

Marion kröp ihop runt Patty panikslaget. De var här igen för att rädda deras lillasyster från döden och nu skulle de själva dö, lite ironiskt.

Ramuh kände sig plötsligt svagare och kände hur svärdet tyngd i sin hand. Han såg eb av de målade vildingarna närma sig och han misstänkte att det skulle bli en upprepning då han stött på de tidigare. Vildingarna bar inte svärd utan de flesta hade vanliga yxor, hammare, liar och ändra verktyg. Om man inte räknade deras bågar som de var ytterst skickliga med.
Ramuh misstänkte att det var häxans fel att han blivit så svag men det betydde också att alla hon helat blev svaga och hon måste vara likt dem i fara.
”Kan du slåss?” fick han fram ur mungipan och räckte kniven till den unga kvinnan som täckte sin lilla syster med sin kropp.

[Inväntar Rosie Lestrange xD ]

Marion kollade upp på mannen, nickade och tog emot kniven. Hon ställde sig snabbt upp och drog med sig Patty till en buske där hon var någorlunda skyddad. Sen rusade hon fram till mannens sida, redo för strid.