Fantasy rollspel för 4!

James såg bak och stannade. Han nickade åt Alice och bytte riktning för att istället komma runt lägret än rakt emot dem.
"Om det är brist på skydd kan jag skapa buskar och sånt också", sa han precis som en tanke slog honom. Om de blev upptäckta och gick till attack kanske han kunde vara snabb nog att göra ett stort hål i marken. Om främlingarna föll i där kunde han göra som ett galler för och de skulle inte kunna komma ut, och därmed undvika att skada dem.
Han berättade sin idé för de andra.

"Jord är för effektiv", muttrar jag smått avundsjukt men kommer på bättre tankar när en vind rufsar om mig i håret.
"Det låter toppen", svarar jag ärligt och ler stort samtidigt som jag märker en vakt som sitter och vaktar och pekar mot honom.
"Tror ni han kommer märka oss?"

[Insåg att jag skrivit fel, råkade skriva vinden i ryggen men de vill de ju inte. ^^ Sorry. ]

Alice kollade åt det håll Nicky pekat.
”Låt oss ta oss runt honom”, sade Alice och kände fortfarande oron i magen.
Hon ville verkligen inte att någon skulle bli skadad, varken Nicky, James eller gänget med människor som de nu skulle smyga sig på.

James väntade på att någon annan skulle ta täten den här gången. Han hade ögonen fästa på vakten när han hukade sig ner för att på det sättet försöka undvika att bli sedd. Han kände hjärtat som slog i bröstet och märkte att hela kroppen var på helspänn. Om något plötsligt skulle ske skulle han nog rycka till av förvåning eftersom han var beredd på minsta lilla.
Han hörde röster från lägret som han skymtade mellan träden.

En stor, kraftig pinne finns precis intill mina fötter och jag tar upp den, smyger fram och impulsen tar över. Innan jag vet ordet av så har jag slagit pinnen så hårt mot mannens huvud att han ramlar framåt och börjar blöda.
Tack och lov så ligger mannens vaktpost en bit bort från lägret. Jag tittar skrämt på James och Alice. Tänk om någon såg något? Eller hörde något?

”Vad helvete håller du på med?” fräste Alice emot Nicky men inte så högt att de hörde henne ifrån lägret då hon såg mannen ligga på marken blödande. ”Förstår du hur detta kommer påverka vårt första intryck?”
Snabbt, mer eller mindre ljudlöst tog Alice sig fram till mannen som låg på marken. Med de långa smala fingrarna börjar Alice undersöka mannen. Även om hon inte riktigt visste vad hon höll på med så hade hon i alla fall en liten aning. Hon bodde ju på en gård och det hände att djuren skadade sig själva med jämna mellan rum även om ingen av dem någonsin blivit slagna med en pinne i huvudet så visste Alice hur farligt ett slag emot huvudet kunde vara ifall de träffade rätt.
”Han lever i alla fall”, muttrade Alice för sig själv då hon kände pulsen under sina fingrar vid hans nacke.
Utan att bry sig om de andra drog hon av sig sin tröja och började torka bort blodet som kom ifrån ett hack intill mannens hårfäste baktill på huvudet. En bula höll redan på att bildas och Alice tycktes sig minnas att det antingen var bra eller så var det dåligt. Kunde inte bullan pressa emot skallbenet eller något för att sedan göra ett tryck på hjärnan vilket kunde skapa bestående men eller var det något annat som gjorde det?
Hon kastade en något arg blick på Nikita och för en stund önskade hon sig tillbaka till stallet. Alla lukterna, fågelkvittret, hästarnas gnägganden. Hon saknade till och med de slitsamma månaderna under vintern då allt var så mörkt ute. Då hon begav sig till skolan och då hon kom hem. Vad som helst bara inte hör med en skadad man framför sig. Detta kunde ju inte vara på redigt.
Men så var det. Mannen ryckte till under hennes händer, verkade få något slags anfall. Det liknade ett epilepsifall som hon en gång sett en av sina kusiner få. Panikslaget kastade hon en blick på de andra utan att veta vad de skulle göra.

"Nej, nej!" viskar jag halvt desperat. Jag sätter mig ner på knä bredvid honom, lägger handen på hans huvud och den andra på hans bröst. Jag blundar och känner rycken under fingrarna. En svag bris bildas. En så svag att den knappt känns. Men mannen slutar rycka till och öppnar sina ögon.
Lugnet i de är nästan oroande. Ett litet leende leker på hans läppar.
Vad kommer han säga? Han fortsätter bara att le och blundar sedan.
"Jag tror att de är mer lättpåverkade av magin i elementen än oss", viskar jag och stryker honom över håret som med ett litet barn. Han verkar få ro.
"Självklart lever han. Det var inte meningen att han skulle dö", säger jag. "Jag var bara... tvungen... Jag tror inte han skulle ha lyssnat på oss utan, jag vet inte, tagit oss till fånga för att sedan hålla förhör, kanske?
Förlåt. Det var inte meningen att det skulle göra ont", mumlar jag till mannen trots att jag vet att han inte hör.
Han öppnar ögonen och jag undrar om han fortfarande kommer vara lika lugn som för några sekunder sedan?

Alice kastade ännu en orolig blick på mannen. Nu såg han mer löjligt lycklig än något annat vilket Alice inte tyckte verkade särskilt bra och vad höll Nicky nu på med? Använde krafter som de fått för någon timme sedan, hur visste hon vad hon höll på med över huvud taget?
”Vi måste skaffa honom hjälp nu”, sade Alice bestämt och kvävde sina tankar.
Alice såg mannen öppna ögonen men brydde sig inte om det utan gjorde en ansatts att bära hans fötter.
”Vi ska ta dig till någon som ska hjälpa dig, du kan vara lugn, du är trygg nu”, sade Alice mjukt till mannen och gav en blick på hans händer och hoppades att de andra skulle hjälpa henne.
Även om hon hade styrka var hon inte så stark att hon kunde lyfta mannen själv och inte minst bära honom till de andras läger även om det inte låg särskilt långt borta.

James skådade storögt händelsen. Han sprang fram till dem och tog tag i mannens armar och lyfte när Alice siktade in sig på benen. Han såg kort på Nikita, han var inte lika arg som Alice såg ut att vara.
"Vad håller vi på med?" halvt muttrade, halvt viskade han för sig själv. Hur hade de överhuvudtaget hamnat här för första början? Så många frågor han ännu inte hade fått svar på.
"Vi får hitta på en ny historia om vad som hände... Vi kan inte komma inklampande och säga att hon attackerade honom med en pinne", mumlade han och såg mellan Alice och Nikita. Han var smått orolig.

"Han ser ganska... berusad ut..." mumlar jag och försöker hjälpa till på något vis. "Kan vi inte säga att han inte slog i huvudet i något? Om de inte har något att dricka så säger vi sanningen: att vinden gjorde honom berusad, eller vad han nu är", säger jag och tar tag i pinnen, och kastar bort den. Och till min glädje så låter det knappt när pinnen landar. Och de minsta ljuden blåser bort med vinden.
"Kan jag hjälpa till?" undrar jag.