~PRS mellan dillen99 och AlexZz~

Grell ser repen, följer dem med blicken tillbaka till ett annat träd och hör sedan prasslande när någonting rör sig emot honom. Grell vet att det måste vara Sanna eftersom flickan är längre bort. Själv skulle han koncentrerat sig mer på att få fatt i påsarna. Så han drar upp ett svärd och en kniv från väskan och hoppar ned från trädet. Muttarna är fortfarande idioter och har tydligen riktat koncentrationen mot den som troligen är Sanna. Så Grell springer mot tjejens rep och han märker hur det snabbar upp lite när hon märkt det. Så när Grell kommer fram till repen hugger han inte av dem utan tar tag om dem och drar. Flickungen faller ned från trädet.
"Se upp!" Ropar Grell, troligen till båda två, och visslar. Muttarna riktar gladeligen sin uppmärksamhet mot honom och Grell, som redan börjat springa, klättrar upp i ymnighetstornet för att undvika muttarna och därmed ger lite tid att någon av dem ska ta död på den andra... förhoppningsvis är det inte Sanna han får möta på andra sidan.

((Nice! Now its my turn to do something crazy! ))

Knivarna missar tydligen och muttarna kommer springande mot mitt träd, då hoppar Grell ned SKIT!, från trädet och springer mot påsarna. Jag följer honom med blicken och blir påsätt oc vis glad över att någon i alla fall försöker rädda våra påsar.
Jag skänker inte muttarna så mycke som en tanke förns det är försent, en får tag i mitt ben när jag inte tittar och drar ´ned mig.
Jag fylls av skräck och bedjan.
Då hörs e vissling och alla utom två muttar drar sig mot hornet.
Jag får tag på en kniv, svårt med tanke på att båda muttarna försöker döda mg.
Mina gamla skador värker ännu mer nu när muttarna sätter sina sylvassa tänder i mig.
Jag drar med kniv i ett försök och döda mutten som har hårdast grepp om mitt ena ben. Jag träffar den och den skriker till. Den backar oh drar sig också mot hornet.
Den andra lämnar mig också och försvinner.
Jag ser upp i himlen på de vita små molnen och tycker de blir allt suddigare och suddigare.
Då förstår jag varför alla muttar dragit sig mot hornet. Grell.
Jag reser mig snabbare än vad jag borde ha gjort. Det värker överallt men jag hasar mig framåt.

Grell ser på muttarna som är otroligt intresserad av honom. Distrikt 11-flickan tycks vara den första att inse att de inte kan sticka härifrån heller då hon kommer rusande från skogen. Grell märker lite efteråt att skogen brinner, när började det!? Vill de så gärna ha ett slut på det här? Grell suckar och ser sig om i tornet. Otroligt nog finns det saker häruppe, någon måste ha haft det här som högkvarter. Kanske Distrikt 11 flickan. Men det finns mat och vapen... det finns en stor yxa som skrämmer honom en aning. Men han är fast, är han inte? Helvete, han borde ha tänkt mer på det här. Dessutom har de eländiga muttarna börjat klättra så Grell drar upp svärdet och hugger bokstavligen av nosen - inte bara den yttersta delen utan hela nosen på den hundliknande varelsen som liknar flickan från distrikt 7. Den faller ned och drar ned ett par andra muttar med sig.

Jag märker värmen bakom mig och vänder mig en aning, hela skogen brinner - vi är fast. Fast. Fast.

* "Kom nu, det går bra, du ska bara sitta här inne i två dagar" säger Gustaf som är den som är trevligast på marknaden. "Ä va fan, vi hinner inte käbbla nu, skynda på snorunge, 4 år, du borde fan klara av det!" fräser då den andra fredsvakten. Han känner jag inte men han är elak. Jag känner hur gråten stiger i halsen "mamma" viskar jag och drar i mammas kjol. Hon lägger en hand på min axel och ser med sina oroliga ögon på mig. "Det kommer gå bra älskling" säger hon så mjukt hon kan och smeker min panna.
Den elaka fredsväcktaren puttar in oss i den lilla trånga vagnen som är kol svart plus full av andra barn och mammor.*

Jag ser mig förtvivlat omkring mig medans jag känner hur minnet om den långa bildturen, det trånga utrymmet och min förtvivlande gråt spelas upp i huvudet.
Det är samma sak "Det kommer gå bra älskling" är det enda jag hör i huvudet. Mamma sitter där hemma just nu och ser allt det här, hon gråter säkert, och det sista jag sa till henne var "ge dig någon gång" med arg röst.

Jag försöker glömma bort det gamla minnet men jag kan knappt.
Jag tar mig fram till hornet med alla muttarna.