Det sista året

Efter mycket om och män så kommer här sista kapitlet på den här historien. Jag har lånat min kompis konto då jag inte kommer logga in mer på mitt egna konto av olika anledningar som jag inte tänker gå in på här. Jag vet inte om någon av er ens kommer läsa slutet här och egentligen spelar det väl ingen roll för mig, men jag tänkte då jag nu skrivit färdigt den så postar jag det här iallafall. Jag skall försöka skriva på mina andra fanfiction, iallafall skriva färdigt dem och om ni vill läsa dem får ni göra det på fanfiction.net. Ja det är väl inte så mycket mer jag kan säga, jag vill tacka för att ni läst mina fanfiction genom åren och jag önskar att jag hade kunnat skriva oftare på dem och tyckt det varit roligt att vara här på mugglis, men ja ni får nog helt enkelt nöja er med det här.

//Cara

Scorpius stod med knutna nävar i dörröppningen till Kingsleys kontor, den äldre mannen uppmanade honom att komma in och stänga dörren. Försiktigt lydde Scorpius uppmaningen, kanske mest för att han inte visste vad han skulle göra annars.
”Du kan sätta dig ner Scorpius” sa Kingsley vänligt och han satte sig på stolen framför den gråhåriga mannen. ”Hur mår du?
Scorpius ryckte på axlarna, han mådde inget vidare men det var inget han tänkte diskutera med den nästan helt främmande mannen framför sig. Han hade pratat med Fai och de andra, de hade varit till stor hjälp men trots alla ord de sagt så var det inget som kunde fylla tomrummet och skulden han kände.
”Jag förstår att det är svårt att prata om det här men jag behöver veta allt som hänt” sa Kingsley och Scorpius tittade ner på sina händer.
”Allt?” frågade han tveksamt, det fanns saker han inte skulle kunna förklara, så som om hur de kommit in i Voldemorts hus, han kunde ju knappast säga att han hade pratat med Cara och hon sagt åt honom hur han skulle göra.
”Börja med det du känner dig bekväm med så kan vi ta det andra senare” sa den äldre mannen och Scorpius nickade, dock tveksamt. Det kändes fel att tala om allt som hänt, det var hans och Albus hemligheter, det kändes som om han förrådde mannen mer än han redan gjort.
”Du förråder honom inte, han kommer förstå” hörde han Fai säga men Scorpius tvivlade på det, han trodde faktiskt inte att Albus skulle förstå alls.
”Scorpius?” sa Kingsley och han tittade upp ifrån sina händer och började sedan berätta vad som hänt, hur det börjat med Hugos mord efter att Albus kusin misshandlat honom. Under hela deras samtal så antecknade Kingsley det han sa, och det gav Scorpius en olustig känsla, som om han dömde honom i tysthet för att han älskade en mördare. Scorpius valde att utelämna alla delar som rörde Fai och Cara, så han sa inget om Voldemorts hus, han ville inte att de skulle spärra in honom på dårhus.
”Allt det här känns allt för bekant” sa Kingsley lågt när han slutat prata och Scorpius såg frågande på honom. ”Det känns nästan som det gjorde med Draco och Cara, enda skillnaden nu är att vi faktiskt kan rädda dig, vi visste vad vi skulle leta efter”
Scorpius visste inte vad han skulle säga, han hade många gånger undrat vad som hade hänt om de vetat hur Draco behandlat Cara, fast hade de vetat det hade han antagligen inte ens existerat nu. Scorpius ville skratta åt att de trott att de räddat honom, ingen av dem visste hur Draco behandlat honom, vad han fått gå igenom och nu trodde de att de räddade honom ifrån Albus, bara för att mannen han älskade satt inspärrad i Azkaban. Hur var det att rädda honom? Hade de velat rädda honom så hade de spärrat in Draco!
”Var det något mer?” frågade han tillslut och Kingsley skakade på huvudet och Scorpius reste sig upp och gick mot dörren. ”Kan jag få träffa honom?”
”Jag vet inte om det är någon bra idé, han är inte riktigt frisk” sa Kingsley.
”Jag vill se honom en sista gång och jag vet att han aldrig skulle skada mig, det har han aldrig gjort” sa Scorpius och Kingsley såg på honom med en tveksam blick.
”Jag skall se vad jag kan göra” sa mannen och Scorpius nickade bara innan han lämnade kontoret.
Snart så hade han landat hemma i hallen och Lupin kom ut för att möta honom.
”Hur gick det?” frågade han och Scorpius ryckte på axlarna.
”Som väntat antar jag” sa han och den äldre mannen nickade bara och gav sin styvson en sorgsen blick.
”Maten är snart klar” sa han och Scorpius nickade och gick till sitt rum, han var inte något vidare hungrig, precis som de tidigare dagarna så skulle han antagligen hoppa över middagen.

Scorpius hade somnat med kläderna på och han vaknade av att en brun uggla knackade på fönstret och han satte sig sömnigt upp i sängen och gick fram för att släppa in den. Han tog brevet ifrån ugglans fot som verkade väldigt grinig på honom för att han inte vaknat tidigare och bet honom i fingret innan han flög iväg och Scorpius började läsa brevet som varifrån Kingsley. Mannen hade ordnat så han skulle få se Albus igen och Scorpius log, han skulle få träffa mannen han älskade en sista gång, ja få träffa honom utan att bryta sig in i Azkaban det vill säga, för det är vad han hade gjort om han inte fått träffa honom. Scorpius klädde snabbt på sig och gjorde sig i ordning, innan gick ut ur sitt rum. Han såg på klockan, nio, perfekt då var både Tonks och Lupin hemma fortfarande. Han gick ut i köket där de båda satt och åt frukost, båda hans fosterföräldrar såg på honom med ett leende.
”Du verkar glad idag” sa Tonks och han nickade innan han tog en smörgås.
”Jag skall få träffa Albus en sista gång” sa han och började tugga på brödet, han såg att de båda andra gav varandra en blick men sa inget om det.
”Jag hoppas det går bra” sa Lupin och Albus nickade.
”Det gör det nog” sa han med ett stort leende, han hade på känn att det skulle gå bra, att få träffa Albus igen gjorde honom gladare, även om det skulle vara sista gången han antagligen skulle få göra det, men han skulle få säga hejdå i alla fall och säga hur mycket han älskade honom.
”Var försiktig bara” sa Tonks och han nickade innan han gick mot ytterdörren, han stannade dock i dörröppningen ut i hallen.
”Jag älskar er båda” sa han innan han lämnade huset, han älskade faktiskt sina fosterföräldrar, de hade tagit hand om honom utan att döma honom, de hade älskat honom ovillkorligt och de hade alltid funnits där för honom, han var glad över att Draco och Astoria hade dött så han hade fått hamna hos dem. Han samlade sina tankar innan han transfererade sig till fängelset.
Scorpius hamnade i entrén och gick fram till mannen vid disken och visade upp Kingsleys brev. Mannen bakom disken granskade det noggrant innan han tillkallade en vakt som tog honom till Albus cell. Scorpius hade aldrig varit i fängelset, men den korta stunden han var där gjorde att han redan hatade det, det var kallt, fuktigt och dystert, till och med utan dementorerna.
”Här är det” sa vakten ointressant och låste upp celldörren och Scorpius gick in. Han såg Albus sitta i ett hörn och dra nageln längs stengolvet med nageln och det var inte fören han tittade upp och mötte hans blick som han slutade. Scorpius hörde dörren låsas samtidigt som Albus slog armarna om honom.
”Du är här” sa han överlyckligt och Scorpius nickade.
”Klart jag är” sa han och protesterade inte när Albus läppar möttes honom. För en sekund sköt han undan skuldkänslorna över att han älskade en mördare, att han älskade mannen som dödat hans brorsson, det var så han såg Jason. Nej nu ville han bara koncentrera sig på Albus. Tillslut avslutade den svarthåriga mannen kyssen och tog ett steg bakåt.
”Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen” sa han och Scorpius drog undan en hårslinga ur hans ansikte.
”Jag var tvungen att komma hit för att säga adjö” sa han sorgset och i några sekunder stirrade Albus bara på honom.
”Adjö? Vart skall du?” frågade han och Scorpius skakade på huvudet.
”Jag skall ingen stans, men de låter mig inte träffa dig igen. Så jag ville se dig en sista gång” sa han lågt och Albus backade undan.
”Vem låter dig inte se mig?” sa han hotfullt och Scorpius tittade ner, han ville inte visa hur mycket den sidan av Albus skrämde honom.
”Ministeriet. De är rädd att du skall skada mig och de säger att du inte har rätten att träffa någon som inte är din familj, och…”
”Men du är min familj!” sa Albus.
”Inte enligt lagen” sa han lågt och vågade inte möta hans blick. Scorpius visste att Albus inte skulle få något besök alls efter det här, hans föräldrar och bror hade sagt upp kontakten med honom efter rättegången, de ville inte ha något med honom att göra. Scorpius förstod inte hur de kunde göra så, de hade rätt att träffa honom men ville inte, han ville träffa Albus men hade inte rätt till det.
”Men du sa att vi alltid skulle vara tillsammans” sa Albus och Scorpius såg på honom.
”Jag önskar vi kunde” sa han och gick närmare honom.
”Du lovade” skrek Albus och Scorpius tittade åter ner i marken.
”Förlåt” sa Scorpius, han visste att han lovat och han ville inget annat än att hålla det, om inte bara för att han älskade Albus men också för att det var han som fått honom att göra allt, det var i alla fall så det kändes.
”Du lovade” skrek Albus igen och tog tag i honom och puttade in honom i väggen.
”Lugna dig” sa Scorpius men Albus höll hårt i honom och Scorpius kunde se tårarna rinna ner för hans kinder.
”Du lovade, lovade, lovade” sa Albus och började dunka honom i väggen. Scorpius kände hur bakhuvudet slog i väggen och han skrek till, men Albus verkade inte reagera utan han fortsatte bara dunka honom i väggen medan han skrek att han hade lovat att alltid vara med honom. Scorpius försökte putta bort Albus men den andra mannen var starkare än honom, han skrek på hjälp och långt borta kunde han höra nyckeln vridas om i låset samtidigt som allt svartnade för hans ögon.

När Scorpius öppnade ögonen igen var allt vitt, ett starkt men varmt sken och han satte sig försiktigt upp för att se sig omkring. Han såg att han satt i gräset under en väldigt ljusblå himmel och han kände den varma men behagliga vinden mot hans hud.
”Så du har vaknat nu?” sa en röst som han kände igen allt för väl, bredvid honom i gräset låg Fai med slutna ögon och tuggade på ett grässtrå.
”Vart är jag?” frågade Scorpius och Fai öppnade ett öga.
”Vart tror du att du är?” frågade hans äldre bror.
”Jag skulle gissa på himlen då du är här, men det är omöjligt då jag inte är död” sa Scorpius en aning förvirrat och såg på sin bror när han satte sig sorgset upp. ”Är jag död? Men hur? När? Varför?”
Fai reste sig upp och drog upp honom på fötter och visade sedan att de skulle börja gå.
”Du är tyvärr död, jag, vi hade alla hoppats att du skulle få leva längre. Vi dog alla unga, men i vårt fall var det antagligen karma, men allt du gjorde var att älska fel person, det förtjänar man inte att dö för” sa Fai sorgset och la en hand på hans axel. Scorpius ansåg inte att någon av dem hade förtjänat att dö heller, trots allt de gjort, men han sa inget då hans bror redan visste det. ”Du dog för några timmar sedan på Sankt Mungus, Albus dunkade ditt huvud så allvarligt i väggen att du fick kraftiga skallfrakturer och tillslut hjärnblödning.”
”Han skulle aldrig” sa Scorpius och försökte förstå, hade Albus verkligen dödat honom? Allt han hade gjort var att dunka hans huvud en gång i väggen, det hade väl inte varit så allvarligt, men då Fai inte sa något så visste Scorpius att det var sant på något sätt.
”Lupin, Tonks?” sa han tillslut lågt.
”De satt vid din säng tills slutet, precis som Teddy och Victoria” sa en annan röst och Scorpius vände sig om för att se Cara komma gående med sin man Jezebel, sin gudfar Severus och hans farföräldrar, Lucius och Narcissa, samt hans brorsson Jason. Scorpius visste inte vad han skulle säga, de hade precis förlorat Jason och nu honom också. Vad hade de gjort för att förtjäna att plågas så?
”Har du kommit för att leka med mig?” frågade Jason och Scorpius såg på den fyraåriga pojken och lyfte upp honom i famnen, kramade om honom och bara nickade när han försökte hålla tillbaka tårarna.
”Albus?” sa han tillslut och Cara såg på honom.
”Kom” sa hon och Narcissa tog Jason ifrån hans famn med ett svagt leende innan hon tog med sig sin man för att gå och leka med Jason. Scorpius följde efter dem och såg hur de kom fram till en damm.
”Vad är det här för plats?” frågade han och gick närmare.
”Det är härifrån vi har kunnat följa dig och Albus” sa Fai och Scorpius såg på sin bror med en undrande blick.
”Det är ett fönster till de levandes värld, härifrån kan du se allt som händer i de levandes värld” sa Jezebel och Scorpius nickade och gick närmare, genast såg han en bild av Albus sitta i ett hörn i sin mörka, kalla cell. Han satt i hörnet och gungade fram och tillbaka medans han mumlade.
”Du lovade, du lovade”
Scorpius kände genast ett stygn av sorg i hjärtat och han vände bort blicken ifrån dammen, han kände tårarna rinna ner för kinderna och genast kände han ett par armar runt sig.
”Det blir lättare med tiden” sa Fai tröstande, Scorpius visste inte ifall det var sant men han ville tro det, han ville tro att saknaden efter Albus skulle bli mindre.
”Kommer det alltid att göra ont?” frågade han lågt.
”Nej, smärtan går över. Inget gör ont för evigt i himlen” sa Cara tröstande och Scorpius nickade svagt, innan han tillslut samlade sig. Han kände sig sorgsen över att ha svikit Albus, men samtidigt var han arg över att han dödat honom, att han orsakat hans familj mer smärta. Han skulle alltid älska honom, men han kunde inte vänta på honom och han kunde inte förlåta honom för att han dödat honom. Han skulle inte vänta på honom, utan han skulle leva de livet han inte kunnat leva på jorden.
”Tack för att ni tagit hand om mig i alla år” sa han till dem alla med ett leende.
”Självklart” svarade Jezebel.
”Välkommen hem Scorpius” sa Fai och Scorpius såg på sin bror och sedan på de andra, han kände för första gången att han kommit hem, hem till en plats där han verkligen hörde hemma och kände trygghet, att dö var kanske inte så illa ändå, tänkte han när han lämnade dammen bakom sig med de andra för att utforska himlen.

Super!!!!