Tredje världskriget

Freja nickar och tar på sig hela Veras tyngd och tackar gudarna att hon var så stark som hon var. Men hon biter ihop för att inte skrika då Vera tynger på hennes skadade revben. Hon undrar varför Vera inte ville vara i sjukstugan men det var något hon kunde fråga om sedan och Freja tar dem över grusplanen och till Veras kompanis tält. Det går långsamt och säkert smärtsamt för dem båda men de kommer fram och Freja lägger Vera i hennes säng.

"Förlåt." Säger Vera ynkligt, igen, och tar sig för pannan när det gör ont att prata. Hon vet inte riktigt hur länge hon måste ligga här, men länge troligtvis. Sedan ska hon väl upp och göra om det där testet... kanske, hon hoppas på att slippa det. Hon minns inte ens vad som hände - vilket det i sig inte är bra alls. Hon minns inte heller vilka hon gjorde det med, gjorde hon ensam? Det känns konstigt, minnesluckor typ.

"Inget att be ursäkt för." säger Freja lugnande och tar fram en hink, "Om du mår illa." påpekar Freja och sätter sig på sängkanten. "Okej, jag förstod att du inte ville vara kvar där, men bara så du vet har jag ingen aning om hur man vårdar de med hjärnskakning." säger hon uppriktigt.

"Tack." Säger hon först - som svar på hinken och försöker att ta det lugnt så hon slipper huvudvärken.
"Det behövs bara vila och vatten..." Svarar Vera på det andra - det är det mest grundläggande hon kan komma på när det gäller sjukdomar i allmänhet och det kommer säkert fungera på hjärnskakning också. Hur mycket är klockan ens en gång? Borde inte träningen vara över snart?

Freja nickar, "Jag går och hämtar mat, du borde få i dig något." säger hon leende och lämnar tältet och hinner precis ducka från ett slag från generalen som börjar skrika åt henne om försummade plikter och att hon var på fel ställe och att hon minsann skulle få ser på något annat.

Vera hör gormet utanför och överväger att resa sig innan hon tvingas lägga sig över kanten på sängen och spy. Nu mår hon illa och klarar knappt av att lägga sig ordentligt igen, gud, det här var värre än hon trodde. Det surrar och ringer i öronen nu också, illamående, huvudvärk - vad kommer härnäst!?

"Du skall minsann få se på annat." fräser generalen och innan hon ens hinner förklara sig får hon ett hårt svidande slag över käken som får henne att vackla, han tar hårt tag i hennes hår och hon känner blodsmak i munnen och kan inte hindra ett skri av smärta då han drar henne i håret. Sedan händer det snabbt, läkaren hör allt och avfärdar det genast, han slutar men han ber inte ens om ursäkt.

Vera har lyckats ta sig upp i sittande ställning, trots illamående och att allting snurrar. Hon vill hjälpa, men hon kommer inte tillräckligt långt. Vera suckar åt sig själv och håller sig för pannan för att få slut på den eländiga smärtan och bara väntar på att en general eller liknande ska dyka upp och skälla ut henne för att hon var svag och sånt på träningen.

Freja tar och hämtar två tallrikar med kött- och rotfruktsgryta och anländer snart återigen till tältet. Folk ser efter henne men hon total ignorerar dem och visar inte smärtan hon känner i den blödande käken.
Hon kommer in och ser på Vera, "Du borde vara stilla." säger hon oroat och ser på henne.

"Hur illa gjorde han dig?" Motfrågar istället Vera utan att ta någon notis på hennes oroliga uttalande. Vera hade självklart hört att det var en man och hört att det inte varit så värst milt om man nu ska beskriva det så. Hon vet dessutom inte om hon vågar äta något, men det måste hon - om hon vill bli bättre.