Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

FANTASTISKT!

Du snodde mina ord! ^^

Åh YES! Äntligen ett kapitel!!!


SUPER!!!!!!!!!! PLZ GIVE US MORE!!!!!!!!!♥♥♥♥♥

Okej, om ni trodde att det här var en uppdatering så ber jag om ursäkt - för det är inte det.
Jag vet att jag inte uppdaterat på hur lång tid som helst, men jag har faktiskt världens bästa anledningar varför;
Jag har varit väldigt förkyld, och haft väldigt ont i öronen. Jag har, sedan väldigt länge, haft stora problem med öroninflammationer, ungefär fem stycken varje år.
Dessutom har jag inte mått bra mentalt, jag har varit väldigt deprimerad, och därför haft vissa "mental breakdowns".
Men nu ska det bli ändring: jag ska uppdatera idag, och sedan försöka uppdatera så snart som möjligt. Dock kommer jag åka på ett läger i morgon, men hoppas ni kan stå ut.
Tack.

♥♥♥♥

Det är okej, jag är också lite deprimerad och vet hur de känns♥
Ta din tid, och stressa inte, för vi väntar (ja, ett år om det behövs!)!

Ingen fara, jag har också haft öroninflammation jätte ofta så jag vet hur jobbigt det är!

Efter miljoner år, här kommer det utlovade kapitlet! Jag ber SÅ mycket om ursäkt för den långa väntetiden…
Kapitel 8

Det första jag kände när jag vaknade var en avlägsen, men dunkande, smärta. Var? Jag kunde inte hitta mina kroppsdelar. Det var som om jag var utspridd, mitt ute i ingenstans, med alla kroppsdelar på olika ställen.
Jag försökte öppna ögonen, men jag kunde inte hitta mina ögonlock.
Orkeslös och utmattad började jag glida iväg igen. Svimmade jag eller somnade jag? Jag visste inte, och orkade inte tänka heller.

Nästa gång jag vaknade var det av trampet från tunga kängor. Kängor, som var på väg åt mitt håll.
”Vilken svinstia, va?” Hörde jag en röst säga. ”Tur att det nästan bara var mugglarfödda och blodsförrädare i den här delen av campingen.”
Jag pep till av rädsla och tackade min lyckliga stjärna för att jag förmodligen låg med ansiktet neråt (eller så hade jag bara svårt att öppna ögonen).

En rå mansröst skrattade. ”Ja. Men du, Lucius: du måste arbeta hårdare. Mörkrets herre kommer inte vara nöjd med dig.”
Vid namnet ”Lucius” spetsade jag öronen och försökte lyssna.
En släpig mansröst skrattade nervöst. ”Är du verkligen säker på att han är på väg att återkomma, Goyle?”
Den råa mansrösten, Goyle, suckade. ”Vadå, Lucius? Rädd?” Jag kunde höra på hans röst att han flinade.
En ljusblixt lyste upp himlen, tätt följd av ett vrål av smärta.
”Våga inte tala så där till mig igen, Goyle”, morrade Lucius ursinnigt. ”Jag varnar dig. Det där var bara ett smakprov på vad du kommer att få.”
Goyle verkade nu ha återhämtat sig, och sade:
”Det ska jag inte.” Han pausade. ”Ers höghet.” Tillade han sedan i en viskning som dröp av sarkasm.

Trampet av kängor kom allt närmare mig. Männen stojade och skrattade, samtidigt som de plockade upp bråte från marken och kastade iväg det.
”Oj, Crabbe!” Hörde jag Goyle ropa. ”Kom och titta!”
Den förste mansrösten jag hört, Crabbe, suckade. ”Va ere nu, då?”
Trampet av kängor kunde höras igen, den här gången alldeles nära mig.
”Men, men.” Hörde jag Lucius röst säga. ”Vad har vi här, då? Silver Black, minsann?”
Jag var nära att pipa till av rädsla: hans röst var så nära att jag skulle kunnat röra vid honom om jag sträckte ut handen.
”Silver Black?” frågade Goyles röst. ”Mördarens dotter?”
”Känner du några andra Silver Black?” sade Lucius släpigt. ”Nej, jag trodde inte det. Crucio!”
Jag frös till av rädsla och tvingade mig själv att inte skrika högt. Jag väntade på smärtan, men den kom aldrig. Istället kände jag hur jag flög upp i luften, och piskades framåt av luftdraget.
Jag tvingade mig själv att hålla ögonen stängda, och försökte låta bli att skaka av rädsla. Mitt hår fladdrade i luften, och jag kände hur paniken började krypa in i mitt medvetande.
Männen där nere på marken skrattade så de tjöt. Lucius måste ha rört på staven, för plötsligt började jag snurra runt – och fastnade i en mycket smärtsam ställning: min överkropp var så böjd att jag var rädd att min ryggrad skulle knäckas.
”Skåda, Silver Black: dotter till massmördaren Sirius Black!” tjöt Goyle.
Crabbe hånskrattade rått medan jag desperat försökte hålla mig fast i ingenting: mina fingrar rev och klöste i luften. Och sedan träffade smärtan mig. I ren chock öppnade jag ögonen på vid gavel, och fick syn på en lysande grön döskalle, med ormtunga. Ett gällt skrik fastnade i min mun, och någonstans på mitten släppte min hals taget om det. Mitt skärande sopranskrik ekade över den tomma, brända marken.
”Lucius, vad gör du?” röt Goyle. ”Vill du att hela ministeriet ska komma hit, va?”
Lucius tittade sig omkring, lät mig plågas i några sekunder till innan han med en släng på trollstaven släppte ner mig på marken. Jag landade med en duns. Mina torra snyftningar ekade över fältet.
”Vi sticker.” grymtade Crabbe. Trampet av fötter följde hans ord, och de började springa därifrån.
Så fort ljudet av deras tunga kängor dött bort började jag storgråta. Jag grät av smärtan från Cruciatusförbannelsen, jag grät av rädsla, för jag var helt ensam på ett tomt fält, och jag grät av förtryckelse: de hade tagit ifrån mig min stolthet när jag grät inför dem.
Jag kurade ihop mig som en boll, och försökte göra mig så liten som möjligt, försökte gömma mig från den grymma världen.
Rädslan tog över, till sist, och jag kände hur paniken begravde mig under ett tjockt täcke av svarta moln. Det sista jag kunde förnimma innan jag gled ur mitt medvetande, var ett par varsamma, inbillade armar som lyfte upp mig och fick mig att sväva.

Mörkret, medvetslösheten, som jag flöt i var kompakt. Det pressades hårt mot mina stela kroppsdelar. Runt omkring mig kunde jag höra sorlet av mjuka röster. Jag anade att mina ögonlock var stängda, för allt jag kunde se var bleka konturer av ansikten.

Jag borde ha varit rädd, borde ha fruktat de mjuka konturerna utanför mina ögon, men jag kunde inte. De svävade runt mig, viskade i mina öron. Deras röster var mjuka och lugnande.

Och än en gång undrade jag om jag var i himlen eller helvetet. Än en gång ville jag veta var jag befann mig. Omgavs jag av istappar, som kylde ner mig, eller omgavs jag av flammande lågor från helvetets djupaste eldar.

Lågor, var svaret.
Överallt runt omkring mig fanns lågor.

Jag kunde känna hur de slickade min kropp, giriga efter att få bränna upp mitt hår och min hud. Jag kunde känna hur de susade i mina öron, hotade att spränga min trumhinna.

Och jag längtade mer än någonsin efter att aldrig varit född i den här världen.


Nästa sak, som kom efter lågorna, var smärtan. Den fanns där, som en smärtsam, undertryckande ton.

Och jag kunde bara ligga och känna hur den långsamt förtärde mig.






Okej, det där var ett kort och dåligt kapitel… Men, ni får ursäkta mig, för jag kämpar än en gång mot öroninflammationer… Iaf, nu ska jag titta på Les Misérables för femtielfte gången, och bara slappna av…


♥♥♥

JIPPIE!!! ÄLSKAR DIN FF!!!

Nej detta var inte ett dåligt kapitel detta var ett supperbra kapitel!!

Du skriver hur bra som helst!

Krya på dig! Min kusin har öroninflammation lite då och då och hon har berättat hur det är... ♥