Kollo

[Ska ni också gå på spökvandring eller??? XD]

[Ledsen att jag inte svarat, min dator föll i golvet och är sönder. Skyller på det, x)]

Jesper gick med Anna som faktiskt var väldigt lätt att prata med. Inte alls sådär allvarlig utan skämtade om de mest bisära saker. Han log och skrattade för första gången på mycket länge. Så var de deras tur. Jesper såg på Alice att hon fasade över det som komma skulle.
"Spela sjuk", viskade han till henne och gick fram till en av ledarna.
Anna fattade poängen snabbt och hur hon gjorde det visste han inte men hon såg verkligen sjuk ut.
"Anna är sjuk, hon spydde innan och jag tror inte det är lämpligt att hon är med i kväll. Jag hjälper henne upp till rummet", sade han till den äldre kvinnan som han ännu inte lärt sig namnet på.
Då de var ensamma skratta de båda högt men tystnade sedan i rädsla av att bli påkommna. De tog sig upp på Annas rum där Jesper visste att även Josefine bodde.

När Josefines grupp äntligen hade tagit sig runt banan gick de in till samlingsrummet igen. Sebastian log och vinkade till henne. Hon hoppades att Anna inte hade pratat med honom om att han och Josefine passade ihop. Visst, han var rätt kul, men inte riktigt hennes sort precis. Ledarna sa till allihop att gå och lägga sig igen för att orka ha lektion nästa dag. En ledare varnade Josefine för att hon kunde bli smittad av Anna, men att Anna skulle flytta till "sjukrummet". Josefine gick till sitt rum för att lägga sig igen. Där inne var Anna och Jesper.
"Hej..." sa Josefine osäkert. "Vad gör du här?"

Jespers hjärta bultade hårt då han hört någon komma. Snabbt hade Anna lagt sig under täcket och låtsas vara sjuk igen medan Jesper slagit sig ned i en av de andra sängarna. Dörren hade öppnats och in kom Josefine. Både Anna och Jesper började skratta.
"Jag hjälpte sjuklingen här till sitt rum", svarade Jesper på hennes fråga.
"Var spökrundan läskig?" frågade han sedan efter en liten stunds tystnad.
Det var nästan som om den avslappnade atmosfären, auran som Anna utstrålat ändrade sig vilket gjorde Jesper nervös. Han hade träffat tjejer som henne förut som var helt okej då man var ensam med dem men i grupp blev de bitchiga och ja, allt annat än snälla.

"Nej!" svarade Josefine hastigt för att verka modig. "Nej, den var jättebarnslig."
Hon kollade på Anna i sängen, sedan på Jesper och sedan på Anna igen.
"Var är Ruth? Brukar inte hon hänga med dig hela tiden?"

[Jarrå, måste bara välkomna nykomlingen ]

De snackade lite innan Michaelas grupp ropades upp. "Måste gå nu men det var skitkul att träffa dig, kan inte du sitta med mig på maten imorgon?" sa Michaela. [Får ett svar som kan skrivas sen typ]. Hon gick mot sin grupp, det var ändå rätt löjligt, hon hade ju ingen att gå med ens. Då dök Jonte upp på hennes sida. Hon ignorerade honom och han log lite hånfullt. De började gå, det var lite kusligt med alla prylar. Fast sedan fnissade hon till när hon såg hur ett svart skynke hade ramlat lite så man skymtade den ljusa korridoren. Jonte hade också sett det och skrattade till lite han med. Just då hoppade en av ledarna fram och skrek. Jonte hoppade säkert en meter över marken och nu kunde hon inte hålla sig längre. Hon bara började gapskratta så att hennes lilla näsa skrynklades ihop och hon var tvungen att skratta. Jonte hade precis hämtat sig när han såg att hon skrattade åt honom. Ett lekfullt leende spred sig över han ansikte och han stegade fram mot henne. Den intet ont anande Michaela skrek till när hon kände Jontes armar hålla fast henne och kittla henne. "Skrattar du åt mig? Skrattar du åt mig!" sa han lekfullt och det fick henne såklart att skratta ännu mer. Till slut slutade han och då hade deras grupp redan gått iväg utom synhåll. "Skitsnyggt!" sa Michaela och hade nu hämtat sig och var irriterad för hans förförning. "Schh!, hör du?" började Jonte "Nästa grupp är påväg! Kom vi gömmer oss!" och innan hon visste hade Jonte dragit iväg henne bakom en lådhög. "Du är ju fan inte klok" fnissade hon till svar. Nästa grupp passerade och det var även den sista. "Nu får vi vara ifred" sa Jonte och kollade på henne. "Asså, jag umgås oftast inte med personer som tror att de äger allt och är bäst" sa Michaela trotisgt och gjorde en ansats att resa sig, men han hindrade henne. "Snälla. Stanna en stund" han såg henne rakt i ögonen. Han hade svart stylat hår, mörkblå huvtröja och bruna ögon. Hon satte sig ner långsamt bredvid henne, nästan så att deras lår snuddade vid varandra. Han började nästan direkt, "Räddade jag dig nu?" flinade han, och det lekfulla var tillbaka. "vadå rädda mig, snarare kidnappade mig" flinade jag tillbaka. "Du hade ingen att gå med, det såg jag. Inte ens någon att prata med". Michaela tänkte lite, "det är sant, men jag behöver ingen att prata med. Jag klarar mig bra själv". "Nej. Det gör du inte, jag är bra på att läsa människor. Du måste ha någon med dig, annars känner du dig liten, mesig och konstig", svarade han som ingenting. Michaela kollade på honom men han verkade helt normal. "Du kanske har rätt" erkände hon tillslut och lutade sig mot väggen, "om jag är ensam går jag alltid och pratar med någon, vare sig jag känner den eller inte". Jonte log nöjt "Det märks på dig lite, du är alltid med någon". Michaela flinade lite, "du är rätt gullig ändå om jag tänker efter lite" sa hon och skrattade lite. Han skrattade också och Michaela la sig på hans axel. "Det här är en början på en vänskap, inte mer okej?" sa hon och log upp mot honom. "Visst, vänskap är schysst. Men vi kanske måste gå tillbaka till rummen nu så ingen börjar undra" säger han och blinkar. "Visst, vi kan bli bästisar!" sa hon när de hade rest sig och hon började hoppa runt i ring och klappa händerna. "Bästisar är en tjejgrej" skrattade han fast han visste att det var på skoj. "Vi kan väll bli... bästa polare?" hans ansiktsuttryck fick Michaela att börja skratta ännu mer. Han tystade ner henne lite när de kom fram till den mörka korridoren. Han gjorde tysttecknet och de smög genom korridoren. Hon med en röd huvtröja och han med en blå, det måste se rätt fånigt ut. De kom fram dit korridorerna delade sig. "Godnatt Miccan" viskade han. "Godnatt Jonna" svarade hon. De lipade åt varandra innan de gick åt var sitt håll. Vilken händelserik första dag.

Jesper kollade mellan tjejerna och tänkte att det nog var dags för honom att sticka. Han log lite nervöst och drog en hand genom det ostuviga håret.
"Eh, jag tror det är dags för mig att dra", sade han, gav Anna en liten vink och trängde sig förbi Josefine ut genom dörren.
Då han väl stängt dörren andades ut, slöt ögonen för en stund. Han var trött och gick till sitt rum. Killarna hade ännu inte kommit upp och han var glad för det.

Liza nickar som svar på Michaelas fråga och vinkar åt henne när hon går. Hon vet att sen är det hennes tur men hon har ingen att gå med. Det spelar egentligen ingen roll men hon ville inte att ledarna skulle försöka vara snälla och leta reda på någon som hon kan gå med. Den ända andra i rummet var en kille med rufsigt mörkbrunt hår och bruna uppmärksamma ögon. Han var lång och antagligen äldre en Liza. När ledarna ropade att dom kunde komma höjde han frågande på ögonbrynen åt Liza. Hon nickade kort och började gå. Korridoren var klädd i svart och det var knäpptyst. Då hoppade en av ledarna fram med en mask för ansiktet. Liza tog ett steg bakåt så att ledaren inte skulle hoppa rakt in i henne men hon rörde inte en min. Det är var ungefär vad Liza hade väntat sig och eftersom hon hade förberett sig mentalt var det inte så där jätte läskigt. Killen hade flämtat till och backat ett steg men inte heller visat några andra täcken på rädsla. När dom fortsatte gå frågade han med låg röst:
"Var det inte läskigt?" Liza blev lite häpen över att han pratat med henne.
"Nej. Hm…inte särskilt."
"Nej, inte särskilt… Vad heter du då?" Liza funderade någon sekund på om hon skulle svara eller inte.
"Liza", sa hon sen. "Och du då?" Fortsatte hon.
"Adrian." Efter det var det tyst en stund emedan dom stötte på lite fler av de utklädda ledarna.
"Du det ser ut som om du tänker på något hemskt. Vad… Alltså vad är det med dig? Så läskigt är det väll inte?" Sa Adrian efter en stund.
"Nej, det är inte så läskigt. Jag bara tänkte på… Jag bar tänkte…hm…på något hemskt helt enkelt." Adrian rynkade ögonbrynen och Liza började för andra gången den dan bäretta om sin krångliga bakrunds historia.

När Jesper hade gått ut från rummet sjönk Josefine ner på sin säng.
"Vad var det där bra för?!" väste Anna.
"Vad?" svarade Josefine.
"Du skrämde ju iväg honom!"
"Vadå? Är du kär i honom eller? Satt ni här inne och pussades?"
"Du är ju vrickad!"
Anna vände sig om mot väggen. Samtidigt kom Ruth in. Hon tittade på de båda tjurande tjejerna med en förvånad min.
"Har det hänt något, eller?" frågade hon oförstående.
Anna stönade och marscherade ut ur rummet. Ruth följde efter och Josefine blev lämnad ensam kvar i rummet.

Jesper la sig och somnade snabbt. Han sov lätt och hörde tydligt då de andra två kom in marscherande. Båda verkade väldigt upprymda över spökrundan. Jesper låtsas sov för han orkade helt enkelt inte tala med dem och de lämnade honom ifred.