Sirius Blacks dotter

Ja, man kan ju ändå förstå honom lite, kan inte vara lätt att upptäcka att ens bästis har ljugit för en hela tiden, och dessutom är dotter till den som dödade hans föräldrar när han var nyfödd (tror han iaf)
Men längtar super mkt till nästa kapitel, måste få veta vad som händer! ♥

Det kommer snart, försöker bara få ihop något presentabelt snabbt ♥

Jippi!

JAAAAAAAA!!!!!! DU HAR SKONAT MITT LIV!!!!! TAAAAAAAAAAAAAAAACKKKKKKKKKKKK OHHH SÅ MÄKTIGE FF SKRIVARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 12:

Jag vet inte hur jag lyckades ta mig in till Gryffindors uppehållsrum.
Jag klarade det på något sätt, i alla fall. Väl inne kollapsade jag i ett litet hörn där jag började snyfta. Tårarna blandade sig med blodet från min kind. Min kind. Den var svullen, röd och värkte något så otroligt mycket. Jag försökte låta bli att droppa blod på den mjuka mattan, men det lyckades inte. Jag klarade inte av det här mer.
Harry var inte min vän längre, förmodligen inte Ron heller.
Och Hermione… Jag hade ärligt talat ingen aning om hur hon skulle ta allting.
Jag försökte ignorera smärtan i min dunkande kind, utan att lyckas.
”… skulle vilja ha en prefekt till stora salen” hörde jag McGonnagalls röst plötsligt säga. Åh nej. Hon var en av dem jag allra minst skulle vilja möta just nu. Av någon anledning hade hon kommit in i sällskapsrummet där hon plötsligt fick syn på mig.
”Men… Miss White? Vad har hänt med din kind?” frågade hon förvånat. Jag bara begravde ansiktet i mina händer. Mina fingrar på vänsterhanden blev alldeles blodiga. ”Inget” lyckades jag få fram.
Hon såg inte ut att tro mig för en sekund. ”Miss White. Berätta.” sade hon skarpt. Jag drog ett skakigt andetag. ”Jag snubblade.” viskade jag.
Hon tittade misstroget på mig över sina glasögon. ”Snubblade?” frågade hon. Jag nickade, vilket bara ledde till att jag blev nedstänkt med blod. Hon bände loss mina fingrar från såret och flämtade till när hon såg det handformade blåmärket. ”Miss White!” flämtade hon. Jag kollapsade i snyftningar igen. ”Har någon slagit dig?” frågade hon.
Jag skakade på huvudet. ”Nej, nej.” Hon drog upp mig på fötter.
”Hur fick du blåmärket?” frågade hon. Jag rynkade pannan. ”Öh… Jag bara… Alltså… Jag…” mumlade jag. Till min stora tacksamhet och förvåning frågade hon inte mer. ”Till sjukhusflygeln omedelbart.”
Jag stönade, men gjorde som hon sade.

Madam Pomfrey flämtade till när hon såg min kind. ”Åh, kära barn.
Vad hände?” frågade hon. Jag teg. Harry kanske hade varit elak, men han var fortfarande min vän (trodde jag i alla fall) och vänner skvallrar inte på varandra. Dessutom skulle han bli ännu argare på mig om jag sade att det var han som hade gjort det. Madam Pomfrey suckade och gav mig någon slags avsvällande trolldryck som smakade smultron.
”Det är inte så farligt…” började hon. ”Men du måste stanna över natten.” Jag stönade. ”Varför?” Hon log ett vänligt leende. ”Därför att jag måste ge dig flera doser avsvällande dryck.” sade hon. Jag suckade och väntade på att hon skulle hämta en sjukhuspyjamas.

Jag vaknade av jag var törstig. Först trodde jag att igår hade varit en mardröm, men sedan kände jag ett hugg av smärta i min kind.
Det är klart. Sådan tur hade jag inte.
Jag reste mig upp och skulle precis klä på mig min Hogwartsuniform när jag blev avbruten. ”Stopp där, fröken.” sade någon. Jag suckade.
Madam Pomfrey kom rusande till mig och tvingade mig att lägga mig ner igen. ”Du måste få din sista dos.” sade hon och gav mig ett glas som jag tömde i ett enda svep. ”Kan jag gå nu?”
Hon log. ”Ja visst. Men det är söndag idag. Du har ledigt.” sade hon.
Jag stönade inombords. Vad skulle jag göra nu utan Harry, Ron och Hermione? Jag drog på mig kläderna, tackade madam Pomfrey och började långsamt gå nerför trapporna, ner till uppehållsrummet.
Den dagen minns jag inte så mycket vad jag gjorde. Jag kommer ihåg att jag klättrade i ett träd, att jag undvek Harry och att Hermione försökte få mig att prata med honom.

Plågsamma månader förflöt och det blev vår. Jag hade inte pratat med Harry och Ron, nej inte ens Hermione, sedan Harry slagit mig.
De ignorerade mig, även fast Hermione försökte få igång samtal mellan oss. Vi bara ignorerade henne totalt. Det var snart dags för Quidditchfinalen mellan Gryffindor och Slytherin. En dag bestämde jag mig för att jag ville besöka Hagrids stuga. Jag var precis på min väg ner när någon avbröt mig. Min kära kusin.
”Åh. Så den lilla lögnaren har äntligen bestämt sig för att hon vill visa sig för folk.” sade han med ett hånleende. Jag kände mitt tålamod ta slut. ”TYST!” vrålade jag. Hans leende började långsamt blekna. Alla känslor jag haft sedan Harry slog mig släpptes långsamt ut. Stackars Malfoy. ”Du håller tyst om mig” väste jag och knuffade till honom så att han snubblade baklänges. ”Åh. Jag ser att våld går i familjen.” sade en röst bakom mig. Jag vände mig om och kände hjärtat sjunka. Där bakom stod Ron och blängde på mig. Jag slog ner blicken och rafsade ihop mina saker innan jag började rusa ner mot Hagrids stuga.
Jag bankade desperat på dörren samtidigt som jag kämpade för att inte börja gråta. ”Åh hej Ev… men hur e det?” frågade Hagrid.
Jag rusade in genom dörren och kollapsade på hans köksbord där jag bröt ihop i snyftningar. Ett ”knak” talade om för mig att Hagrid satt sig bredvid mig på den lilla kökssoffan. ”Berätta allt.” sade han och klappade mig över ryggen. Jag berättade allt som hade hänt, från tjuvlyssningen i Hogsmeade till Ron nyss. När jag var klar tittade Hagrid bekymrat på mig. ”Jag vet inte vad jag ska göra.” viskade jag.
”Ni måste förstå att det här bara e ett stort missförstånd.” sade han.
Jag nickade och kramade om Hagrid innan jag reste mig upp.
”Jag är ledsen för det här med Vingfåle. Hermione sade att han ska avrättas idag.” sade jag. Hagrids ögon tårades. ”Det e okej. Jag antar att det kommer att gå fort.” viskade han. Jag lyckades le ett tårfyllt leende innan jag stormade ut genom dörren.
Det visade sig att jag hade gått ut precis i tid. Precis när jag hunnit runt Hagrids hus och börjat klappa Vingfåle så kom Harry Ron och Hermione in i Hagrids lilla hus.


-o-

Harry var väldigt arg på Evangel… Silver, men trots det kunde han inte låta bli att få skuldkänslor när han såg henne gå runt ensam i korridorerna. De värsta skuldkänslorna var efter att han hade slagit henne. Egentligen var han ju inte den våldsamma typen, han visste inte vad som flugit i honom, men just då var han för arg för att kunna tänka. När han nu satt på Hagrids kökssoffa kunde han inte låta bli att tänka på hur ensam Silver såg ut på lektionerna. Det hela blev inte bättre av Hagrid idag. ”Det e synd om Silver, ska ni veta.” sade han.
Harry och Ron vred sig besvärat i soffan så att den knakade.
”Hon va här idag” fortsatte han. ”Å grät. Hon va helt otröstlig. Hon e en bra vän. Ni borde tänka lite på henne.” Hermione kastade en menande blick på Harry. ”Hur är det… Um… med Vingfåle?” frågade Ron, noga med att byta samtalsämne. Hagrid började snyfta.
”Det e synd att de måste… Ja, jag önskar att han fick leva.” mumlade han. Harry tittade ut genom fönstret.

-o-


Jag strosade runt på Hagrids bakgård medan de pratade där inne. De första sommarvindarna blåste ljummet och fick mitt hår att resa sig och fladdra lite i vinden. Snart var det sommar. Jag hoppades att Harry, Ron och jag kunde bli vänner innan sommarlovet.
Mamma sade alltid att man måste vara vänner innan man skiljs åt.
Medan jag lyssnade med ett halvt öra på vad de sade (Hagrids fönster var öppet) så lekte jag med en sten som låg i Hagrids pumpaland.
Plötsligt fick jag en idé. Även om det var en elak idé så ville jag göra det, som hämnd på allt de gjort mot mig. Jag vägde stenen i min hand innan jag kastade iväg den. Den for i en vid båge in genom det öppna fönstret och landade i Harrys nacke. Fullträff.
”Aj!” utbrast han och vände sig om. Jag dök tvärt ner i buskarna.

-o-

Plötsligt kände Harry något hårt träffa honom i nacken.
”Aj!” utbrast han och vände sig om. Inget syntes där ute. Han böjde sig ner och plockade upp det som träffat honom i nacken. När han såg vad det var blev han förvirrad. Det var en sten. Den hade ju inte kunnat flyga in i hans nacke av sig själv. Men han fick inte mycket tid att grubbla över det, för plötsligt utbrast Ron:
”Scabbers!” och plockade upp sin skabbiga råtta från golvet. Hermione himlade med ögonen. ”Jag sade ju det hela tiden!” skrek hon.
”Tyst!” sade plötsligt Hagrid. De kunde höra folk gå fram mot Hagrids stuga. ”Yxan, McNair.” hörde de ministerns röst. Hagrid blev vit i ansiktet. ”Ni måste ut!” viskade han och föste ut dem alla genom bakdörren.

Hermione, Ron och Harry gömde sig i buskarna bredvid (OBS! Inte Silvers buske) Hagrids pumpaland. De kunde höra upprörda röster.
Plötsligt blev allt tyst. Sedan hörde de ett dovt yxhugg.
Hermione vacklade till på stället och grep tag i Harrys arm.
”Åh, de gjorde det. Jag kan inte tro det! De gjorde det!”


Sådär! Vad tycks? Kanske lite dåligt, men jag har en oförklarlig värk i nacken… Kommer mer imorgon!

HUUUUUUUR BRA SOM HEEEEEEEEEELSTTT!'1!!!!!!!!!!! MEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!

megabraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! men det ää synd att det snart är slut om :'(

vassilia, jag har faktiskt planer på att...
FORTSÄTTA MED HISTORIEN ÄNDA TILL EPILOGEN I DÖDSRELIKERNA!!!
Bra idé? Jag har faktiskt redan börjat planera till Den flammande bägaren!

Vad tycker ni om den idén? Bra?

oåh nu blev jag glad *puh*

OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG
OMG OMG OMG OMG OMG OMG O MG



JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!! SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLLLLAAAAAAAAAA GGGÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRR DDDDDEEEEEEEEETTTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!