Åren efter (privat)

"Mirtha" sa Legolas förvånat. Gimli ursäktade sig och gick iväg. "Vad sa han?" frågade Legolas artigt och Mirtha tittade ner.
"Om du vill ha nån annan så förstår jag" sa hon och han vände hennes ansikte mot hans.
"Säg inte så" sa han ömt "Jag skulle aldrig lämna dig"
"Men mina föräldrar..." började hon och tog ett djupt andetag "De jobbar för Sauron"

Allt motstånd försvann i Hel och hon föll ihop, "Men jag är farlig, jag är ond. Du vet vad jag kan göra, vad jag har gjort." sa hon och han knäböjde vid hennes hopsjunkna gestalt. "Ja, det vet jag, men det du gjort har du aldrig gjort med vilje, inte sant?" säger han nu mjukt, men hon möter inte längre hans blick, hon orkar inte.

Legolas reste Mirtha upp på fötter
"Betyder det att du är ond?" frågade han vänligt. Mirtha mötte hans blick men svarade inte. "Du kan inte klandras för vad dina föräldrar gjort. Du är du" sa han och pussade henne på pannan.
"Elrond sa att vi kommer möta dem under resan eftersom de också söker efter ringarna" sa Mirtha lågt och Legolas blick mörknade.
"Han ansåg att det var bäst att avslöja det nu?" sa han lågt och Mirtha svarade inte.
"Jag följer dig till rummet, sen skall jag prata med Elrond, på vägen dit kan du berätta vad han sa" Legolas såg uppmuntrande på henne och hon nickade och började berätta

"Det är vid ett sådant här tillfälle man får gråta." sa han mjukt men hon skakade bara på huvudet och han drog upp henne på fötter, "Jag vet att du inte kan, men jag vill att du ska veta att det är okej." säger han allvarligt, men släpper henne sedan, han vet att hon ännu inte klarar av allt förmycket närmande eller att hållas nära.

Mirtha stängde dörren bakom Legolas. Hon gick fram till balkongen och satte sig ner. Hon tittade upp på stjärnorna. Hon undrade hur hon hade varit om hon fått växa upp här? Hon undrade vart hennes föräldrar var och varför de inte ville ha henne. Hon kände tårarna börja rinna

Hur Hel kommer till sitt rum vet hon inte, men hon lämnas där ensam. Hon ligger på sängen och bara stirrar i taket, hon måste verkligen ta sig samman. Att vara såhär, såhär svag det var inte hon, vad var det hos Aragorn som fick hennes vanliga hårda jag att vekna? Hon hatade ovissheten, hon fattade inte vad han ville, vad hon ville. Det var mycket enklare på den tiden hon hade lärt sig att tränga undan alla känslorna, men nu måste hon handskas med dem och det kunde hon inte.

Mirtha vände sig mot dörren när det knackade på den. Hon öppnade den och såg Aragorn stå utanför.
"Är Legolas här?" frågade han artigt och såg hennes rödgråtna ögon "My lady är du okej?"
"Han gick för att prata med Elrond och oroa dig inte för mig" sa hon och log emot honom "Goder natt" sa hon och stängde dörren framför honom. Hon vet att det är oartigt men hon förmådde inte att prata med någon nu

Hel visste inte hur länge hon låg där men snart övermannade sömnen även henne. Natten var redan långt liden och brasan nästan nerbrunnen då hon äntligen gjorde det. En orolig sömn som alltid, men ändå en sömn.

Mirtha gick och la sig i sängen. Hon drog täcket över huvudet och somnade snart. Hon sov oroligt och drömde att Sauron skulle komma och ta henne

Hel vaknade då det knackade på dörren och hon upptäckte att gryningen var i anntågande, "Det är dags att ge sig av." hör hon Aragorns röst innan hans steg försvinner i korridoren. Hon ställer sig upp och ser i spegeln, hon hade sovit med kläderna på, inte för att det gjorde något och hennes hår såg ändå ut som det gjorde. Hon brydde sig inte vad spelade det för roll hur hon såg ut? Ingen alls, tänkte hon dystert och gick ut i korridoren för att gå till gårdsplanen och deras hästar.