Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Deianeira flämtade till när Alexis stoppade ner handen. Hur kunde ett par handskar skydda mot avgrundsskorpiongift, direkt från djupet av Tartarus?!
Men till hennes förvåning, och dryadernas, började giftet långsamt bli till gul rök. Den flög upp i luften, och alla backade långsamt. Var röken giftig?
Men ju högre röken steg, desto vitare blev den, tills den blev till ett litet moln. Inbillade sig Deianeira bara, eller såg det ut som en skorpio? I alla fall flög molnet iväg, bort från skogen, tills det blandades med resten av de vita molnen på himlen.
"Alexis... Det där var-" började Deianeira, men blev avbruten.
"FANTASISKT!" Tio dryader attackerade Alexis med kramar, och skrek en massa "tack!" samtidigt. Deianeira började skratta.

Alexis är förvånad över att det fungerar, han trodde inte det. Han trodde verkligen att han skulle ha dött i den där sekunden. Men i nästa är han begravd i små varelser som inte verkar vilja släppa taget om honom. Alexis rodnar motvilligt. Han brukar inte bli tackad och det här är något väldigt nytt för honom.

Deianeira försökte överrösta de glada dryaderna.
"Se så, kväv inte er hjälte."
De flesta sa ett sista tack och sprang in i olika träd, och smälte in i de innan de hann slå sig. De verkade verkligen glada.
Deianeira räckte fram handen åt Alexis för att hjälpa honom upp.
"Bra gjort, Herr Son av Asclepious." Hon flinade. "Och.. öh... Du borde öva upp dina kunskaper om gudarna. Enligt mig, verkar du nästan lika intelligent som jag, så du kanske kunde få in något i ditt huvud."
Deianeiras ögon dansade med retsam glädje, men hon kände sig osäker inombords. Alexis var son av Asclepious, och som nästan alla andra hjältar hade han då krafter efter sin gudaförälder. Han kunde hela typ vad som helst, en väldigt användbar kraft. Vad kunde Deianeira göra, som dotter av Athena? Det enda hon upptäckt än var att hon var onaturligt bra på att väva, men vad hade hon för nytta med det? Bågskyttetekniken hade hennes far lärt henne. Det hade inte med Athena att göra.
Sluta, övertygade hon sig själv. Du är självisk. Var glad för dryaderna och Alexis skull.
Ändå kunde hon inte skaka av sig känslan av att vara hopplös och onödig.

Alexis tar handen och häver sig upp.
"Nja, man behöver nog bara en expert på det området." Svarar Alexis och undersöker sin handske som inte har något synligt fel. "Du är mer förfinad än jag när det gäller mycket och i många sammanhang hjälper det mer än att kunna hela träd." Fortsätter han med en gest mot trädet. Han kan inte skaka av sig den pirrande känslan som funnits i handen när giftet bubblat runt den. Han släpper hennes hand innan han börjar betrakta sin använda handske och han måste medge att handskarna kom mycket väl till pass. Trots att han bara använt de får att stjäla förut kanske han borde börja använda den till annat.

"Åh, du är hopplös." Sa Deianeira och skrattade lite. Det var lite ansträngt, men hon struntade i det. Gläntan var tom nu, alla Dryader tillbaka i sina träd. Det luktade sött av blommorna och luften var frisk.
"Jag skulle gissa att de var från din far." Sa Deianeira och nickade mot handskarna när hon såg att Alexis undersökte de. "Jag fick min magiska ryggsäck av min mor. Väldigt användbar. Magiska gåvor är ovanliga, ska du veta. Var tacksam."

"Jag har aldrig lagt märke till att de skulle vara magiska, bara... extremt ovanliga." Svarar en halvt om halvt förundrad Alexis eftersom handskarna stått emot något så frätande som en syra som tydligen förgjort en rätt viktig plats. Han snappade aldrig upp vad det var för plats, men kanske är de flesta platser i skogen viktiga för de där skogsvarelserna. Det verkar åtminstone vara tacksamma och han ska tydligen inte ha gjort något större katastrofalt fel. Det kanske kan gottgöra ett mord, bara kanske. Möjligtvis hälften av skulden iallafall.

Deianeira var tyst. Hon granskade Alexis ansikte.
"Du hade ingen aning, alltså? Du undrade aldrig var din far tagit vägen, och du misstänkte inte att han var en gud?"
Hon försökte att inte låta elak eller sarkastisk. Deaneira frågade bara av ren nyfikenhet. Hon själv hade fått reda på det som liten, men hon skulle aldrig ha misstänkt att hennes mor var en gudinna om Euklides inte berättat för henne. Undrat var modern var; det skulle hon verkligen.

"Jag undrade ju, men min mor sa alltid att det inte var något speciellt. Mer en vanlig soldat än en gud." Svarar Alexis med en axelryckning. "Dessutom har jag alltid tenderat att se på honom som mannen som inte hade tillräckligt av sitt liv att ge för sin egen familj." Fortsätter han allvarligt.

"Åh. Jag kände också så innan min far berättade för mig." Deianeira försökte le lite. "Men det är en del av processen, eller hur? Att som liten tro att föräldern var något enormt, tro på de föräldrar som var kvars lögner om hur snäll och schysst den andre var. Sedan bli bitter, och nu... Försöka fatta att man är av gudasläkte."
Deianeira drömde sig bort. Hon mindes dagen hon fått reda på det av sin far. De hade besökt Athenas tempel, och hennes far hade sagt: "Athena är en mycket maktfull och vis gudinna. Vacker också. Hon är som din mor, och du är som henne." Deianeira hade varit tyst, tills hon hade hört den där rösten. Det var första gången hennes mamma talade till henne, och det hade känts så fantastiskt.
"Din far har rätt. Du liknar mig. Jag är så stolt över dig, min flicka."
Deianeira hade bara varit sju år gammal, men hon hade förstått med en gång. "Är Athena min mamma?!" hade hon sagt häpet till sin far, som inte hade svarat utan bara gett henne ett smärtfyllt leende.

"Bitterheten sitter i längre än man trott." Mumlar han nästan ohörbart även om hans smått beundrande leende sitter kvar på läpparna.
"Men jag erkänner att man kan märka på dig att Athena är din mor." Säger han. "Men jag tror inte att jag liknar min far överhuvudtaget." Fortsätter han och rycker avslappnat på axlarna. Han kanske borde ta det här lite seriösare - även om han vet att han inte kommer kunna det. Om han hade vetat att han var gudason hade han iallafall försökt rädda katten och inte mörda henne.