Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia ler smått. "Det var ju snällt av dem." ler Thalia och försöker komma på något lyckligt minne.....Inte så att hon inte hade någon, bara att de flesta lyckliga minnerna var olagliga.
Som den gången de satte en gunga på ett av träden, eller pallade frukt, eller när de tjuvsköt ekorrar, eller...ja det fanns mycket men allt skulle de kunna straffas och dö för.
"På midsommar, när solen står som högst på himelen då brukar vi få slippa från arbetet då det ännu är ljust, en dag om året. Då brukar vi ha dans." sa hon och log lite, de brukade det men de flesta tog tillfället i akt för att kunna sova några extra timmar.

Johanna ler.
"Var ni bra på att dansa, eller gjorde det ont i ögonen av endast åsynen av er?" skämtar Johanna lite grand. "Jag kommer ihåg en kväll när jag var hos en kompis, och hennes mamma började sjunga. Vi hade haft någon sorts danslektion i skolan, så vi började dansa. Såg tydligen inte så bra ut, för hennes pappa började gapskratta åt oss." Johanna tar upp vattenflaskan och dricker lite.

Thalia flinar roat "Det gjorde nog ont i ögonen av att se oss." flinar hon lätt, de hade ju inte haft någon träning, vem orkade träna efter en hel arbetsdag?
Thalia gäspar stort och ser på Johanna, "Tror du vi kan sova här på marken bbåda två utan att ha vakt?" frågar hon. Ty det var så varmt och skönt här och de hade ju inget hot över sig.

Johanna rycker på axlarna.
"Jag vet inte riktigt. Vem är det som är kvar förresten?" frågar Johanna. Fast Johanna vet att hon inte skulle kunna somna ändå. Hon skulle inte vilja se alla hon mördat idag. Hon hade mördat säkert runt 5 personer under två dagar av ett Hungerspel. Det här var säkert det kortaste Hungerspelet någonsin. Och i det ögonblicket hörs ett trumpetliknande ljud som spelledarna använder för att annonsera en festmåltid vid ymnighetshornet. Fast oftast var det ju inte någon måltid.

"Killen från distrikt 8...." Thalia tvekar och tänker efter "Den där långe, smala, han med det yviga svarta håret och bleka hyn, Mark tror jag han hette." sa Thalia fundersamt och ryckte till då det trumpetliknande ljudet skallade över trädtopparna.
"Festmåltid, det var och en deltagare allra helst stundar efter." hördes Cesars röst skalla innan allt åter blev tyst och lugnt.
Thalia ser på Johanna en aningen förbryllad. "Vill de ha ett slut redan eller?" sa hon och suckade. Skulle de inte få en lugn natt? Skulle de vara tvugna att möta honom och sen döda honom......och sen då? Efter Mark var de bara de kvar, vem skulle överleva? Thalia visste att hon inte tänkte döda Johanna.

Var det allt? En enda fjuttig mening?
"Jaha, men de kommer ju knappast ha en festmåltid mitt i natten, så jag antar att den kommer vara i soluppgången. Och ska någon hålla utkik efter vår lille Mark? Jag kan göra det i så fall. Jag tvekar på att jag skulle kunna sova ändå" säger Johanna. Självklart skulle hon somna, men hon skulle inte få någon vila.

Thalia nickar. "Du bestämmer, men väck mig om du behöver sova." sa Thalia allvarligt för hon menade det, hon ville inte att Johanna skulle vara sömnlös vid festmåltiden.
Thalia lägger sig ner och rättar smärtsamt till benet så hon skall ligga bekvämt. "God natt då." säger hon till Johanna, gäspar stort och sluter ögonen.

Johanna stirrar in i elden. Thalia sover antagligen, för hon har slutit ögonen. Johanna gäspade gång på gång. Säkert i flera timmar satt hon där. Inte ett knyst hördes från omgivningen. Utom Thalia lite då och då. Till slut gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Då väckte Johanna Thalia.
"Jag klarar det här inte längre. Kan du vakta lite? Och väck mig om jag blir för högljudd" säger Johanna. Sen lägger hon sig ner och sluter ögonen. Nästan direkt så somnar hon.

Thalia har vaknat från och till då Johanna väcker henne. Hon känner sig knappast mer utvilad än när hon började och minnesbilder från allt som har hänt håller henne vaken. Hon såg dem en efter en dö, hon mådde dåligt över sig själv men nickar åt Johanna och sätter sig upp så vännen får sova.
Thalia sätter sig ochstirrar in i elden som nu börjar att falna. Alla de döda ungdommarna spelas upp inanför hennes ögonlock, hon suckar skulle det alltid vara så här?

I drömmen släpas Johanna in i ett rum av de hon älskar, de hon mördat och de hon sett dö. Sam, mamma, pappa, brodern, killarna från hennes distrikt som dött i Hungerspelen hon varit med i. Listan kan göras lång. De torterar henne, och de kastar henne över en byggnad. Precis innan hon slår i marken öppnar hon ögonen och försöker kväva ett skrik. Hon tittar skräckslaget runt omkring sig. Thalia, träd, eld. Inga byggnader. Inga vålnader av döda människor.