Tvåmannaroll mellan mig och Corriiz

Jag tog det som var mitt och gick till honom, jag minns inte vad han hette, om han nu berättade det.
"Vad heter du?" frågade jag.

Det slog mig att jag inte hade berättat det och svarade:
"William."

"Okej" sa jag och nickade.
"Ska vi börja gå då?"

Jag nickade. Jag ville inte förlora tid. Vem vet vad som hände min familj just nu? De kanske var skadade och blev torterade. De kanske hölls fångna. De kanske till och med var... Nej. De var okej. Jag skulle åka till huvudstaden och befria de. De skulle vara okej. Vi skulle gå hem och fortsätta med vårt liv. Alainne skulle leka och skratta. Jag skulle jaga för att sedan få en stolt blick av far. Allt skulle bli okej.
Jag började gå mot stigen för att sedan fortsätta vandringen till huvudstaden.

Jag följde efter William. Jag tittade mig hela tiden omkring som om Silja skulle gömt sig bland träden.

Jag såg Samantha som kollade sig omkring hela tiden.
"Är det något?" frågade jag.

Jag tittade upp.
"Nej.." mumlade jag och log svagt innan jag tittade ned på mina fötter.

"Okej", sa jag. "Säg till om det är det."
Jag fortsatte gå och kände av den pinsamma tystnaden som alltid uppenbarade sig.

Jag nickade och tittade fortfarande ned på sina fötter.
Hon började höra röster, väldigt svagt, kanske fanns det en by i närheten..

Jag hörde rösterna och log. Vi hade gått långt och det började redan skymma. Man skulle aldrig gå ute för sent på natten heller.
"Vi kanske inte behöver sova ute ikväll", sa jag med ett leende.