The Marauders - Always and forever [SV]

Har du nån mejladress? Om du har det, skicka till dig själv.
Hoppas på en trea!

Hoppas det blir en trea

Tja... jo men hur ska jag kopiera in det i ett mejl då?

jag skriver en fantasy beretelse och jag skriver på word och på din mail så
Måste du kopiera filen ( detta funkar antagligen bara på Word dokument) det är någoting man klickar på så kommer alla filer upp så kan man välja vilken fil du ska maila
Hoppas det hjälpte ( jag är sjukt dålig på att förklara)

Dra med pien över texten så att den blir blå, sen tar du cmd+c.
Förlåt om du inte fattade, jag är asdålig på att förklara

jag suger också på att förklara, vilket sammanträdde

MEN HERREGUD.

Är du känslig för svordomar klicka inte på spoilern.
Ber om ursäkt.




*harklar mig*

Hursomhelst har jag inte aktiverat högerklickning. Det kanske är därför det inte har funkat att kopiera över från word till internet på min mac. Eheheheheähum.


Nu får ni LÅÅÅÅÅÅÅNGT FÖRLÅT-KAPITEL



Oh no!!!
Rättade alla stavfel men när jag tryckte ''skicka'' hade internet slutat fungera. Så ni får överleva felen... kommer vara busy hela veckan och är inte säker på om jag kommer hinna skicka så mycket. Däremot ligger jag långt före i skrivandet...



Kapitel 6
Boggarten i klädskåpet
September 1994

Sirius kunde förvandla sig till människa på första gången på en vecka. Han befann sig i en grotta i Dufftown. Han och James hade lekt här som barn en gång.
Besöket hos Harry gick ju inget vidare. Sirius hade hoppats på att bara få en skymt av honom... men hade uppenbarligen skrämt livet ur honom. Om bara inte Remus berättar att Sirius är en animagus så kommer allt gå lätt.
Remus skulle aldrig göra det, kom Sirius på vid närmare eftertanke. Då måste han ju erkänna att han själv brutit mot reglerna under tre av sina sju år på Hogwarts.

Skit. Remus var sen till sin första lektion. Hur bra intryck gjorde det? Han kastade en snabb blick på schemat. Tredjeårselever hade första lektionen.
Han slängde ner allt i sin väska och stegade snabbt iväg mot lektionssalen.
När han kom in hade alla redan tagit upp sina böcker, fjäderpennor och pergament. Han log lite. Dethär måste vara en bra redig klass.
Han satte ner sin portfölj på katedern och började prata;
-God middag. Vill ni vara så snälla att lägga tillbaka böckerna i era väskor. Idag ska vi ha en praktisk lektion. Ni behöver bara era trollstavar.
Han märkte att eleverna undrade, uppenbarligen hade de aldrig haft praktiska lektioner förut. Men de stoppade ner böckerna tillbaka i sina väskor och reste sig upp.
-Dåså, sa Remus. Då kan ni följa med mig.
Han styrde stegen ut ur klassrummet, och eleverna följde förbryllat efter.
De gick genom korridoren, och efter en mindre trevlig pratstund med Peeves var de äntligen framme.
Han höll upp dörren till lärarrummet.
-Var så goda och kliv in.
Snape satt i en låg fåtölj, och hans ögon glimmade av någon sorts farlig iver när han log.
-Låt den stå öppen, Lupin. Jag vill helst inte bevittna det här.
Han reste sig upp och med snabba steg var han vid dörröppningen, där han vände sig om.
-Kanske ingen har varnat dig, Lupin, men i den här klassen finns Neville Longbottom. Jag skulle råka dig att inte utföra någonting svårt. Om inte Hermione Granger viskar i örat på honom hur man ska göra förstås.
Den mulliga pojken, som måste vara Frank och Alice Longbottoms son, blev röd som en tomat i ansiktet. Uppenbarligen var Neville Snapes hackkyckling. Nå, om det så skulle vara skulle det inte ske på Remus lektioner.
Han höjde på ögonbrynen;
-Jag hoppades just att Neville skulle vilja assistera mig under första steget av vår verksamhet, sa han. Och jag är säker på att han kommer göra det på ett berömvärt sätt.
Snape knep ihop läpparna och gick.
Remus började lektionen, han berättade om boggartar och hur man gör sig av med de. Alla eleverna fick i tur och ordning prova, men när turen kom till Harry stelnade Remus nervöst till. Vad skulle ske? Harrys boggart skulle säkerligen ta form av Lord Voldemort, vilket inte skulle vara särskilt passande eftersom de befann sig i ett klassrum.
När Harry storögt iakttog spindeln som snart blev en svart skepnad tog Remus ett stort steg och slängde sig framför honom. Ett stort silverklot uppenbarade sig...
-Riddikulus! Ropade han och vände sig sedan om mot klassen. Harry såg förvirrad ut, men han skulle säkert snart tänka ut varför Remus gjorde som han gjorde.
Han sa hejdå till eleverna och packade ihop sina grjejer för att gå upp till sitt kontor igen. Nu hoppades han att ingen av eleverna var tillräckligt klok för att lista ut varför hans boggart var en fullmåne.


Kapitel 7
Grindyloggar och elixir.
November 1994

-Vet ni vad Hermione Granger berättade för mig imorse? Hördes en halvt rasande röst i lärarrummet.
Remus lade ner sin tidning, där det stod att Sirius hade blivit sedd i Dufftown, och kollade upp på McGonagall.
-Nej, vadå? Sa professor Flitwick intresserat.
-Sibylla Trelawney... började McGonagall men stannade upp när hon såg Remus förvirrade min.
-Jo, två år efter att du lämnade skolan fick vi en ny lärare i spådomskonst hit, Sibylla Trelawney. Och varje år, när hon får en ny klass, väljer hon att börja terminen med att förutse en elevs död när hon spår i teblad.
McGonagall satte sig ner på en stol innan hon fortsatte;
-Och i år har hon självklart förutspått Harry Potters död.
Remus sa ingenting, utan lät McGonagall fortsätta;
-Som om inte pojken har nog att oroa sig om, med allt som har hänt och Sirius Black som ränner omkring här i krokarna. Hemskt är vad det är!
Flitwick fortsatte McGonagalls predikan:
-Sibylla har förutspått en elevs död varje år, spottade han ur sig. Och ingen av de har dött än, vad jag vet.
-Jag tror att jag lyckades övertala honom om att han inte skulle oroa sig över något, men efter allt som hänt de två senaste åren är han självklart livrädd.
-Nå, det kanske får honom att vara lite försiktigare, sa Flitwick och lyfte upp sin tidning.
Remus fann en del av situationen skrattretande, men han stannade kvar i sin tystnad och läste vidare om Blacks flykt till Dufftown.

-Harry? Sa Remus när han skymtade någonting gå förbi utanför dörren till hans kontor. Skepnaden tog några steg tillbaka, och mycket riktigt var det Harry.
-Vad gör du här? Frågade Remus. Var är Ron och Hermione?
-I Hogsmeade, sa Harry. Han försökte låta obesvärad, men professorn genomsåg honom nog. Mycket riktigt förstod Remus att Harrys moster och morbror inte hade gett honom något intyg.
-Jaså, sa Remus och såg på Harry några sekunder. Varför kommer du inte int ill mig? Jag har just fått en grindylogg levererad till vår nästa lektion.
-En vad då? Sa Harry med ett höjt ögonbryn.
Remus vände sig om och gick in till sitt kontor, där ett akvarium stod i ett av hörnen. Harry följde efter honom och kastade en förfärad blick på det blekgröna monstret inuti akvariet.
-En vattendemon, sa Remus och tittade eftertänksamt på odjuret. Vi lär inte få särskilt mycket besvär med honom, inte om man jämför med kvarrorna. Tricket är att få honom att lossa sitt grepp. Ser du de onormalt långa fingrarna. De kan ta ett mycket starkt grepp men är väldigt sköra och bryts lätt av.
Grindyloggen visade sina gröna tänder och begravde sig sedan bakom en tångruska i ena hörnet.
-Vill du ha en kopp te? Frågade Remus och såg sig omkring efter sin kittel. Jag tänkte just koka en kopp åt mig själv.
-Ja tack, sa Harry.
Remus slog lätt på kitteln och ett moln av ånga värmde hans ansikte.
-Slå dig ner, sa han och tog av locket på sin teburk. Han kom ihåg vad McGonagall berättat dagen innan och log mot Harry med glimten i ögat då han sa;
-Jag har tyvärr bara tepåsar – men du har väl fått nog av teblad, skulle jag tro?
-Hur visste professorn det? Sa Harry förvånat.
-Professor McGonagall talade om det för mig, sa Remus och gav Harry en kopp. Han såg Harrys eftertänksamma ansiktsuttryck och tillade;
-Du oroar dig väl inte, hoppas jag?
-Nej, sa Harry.
Remus såg att Harry funderade på något, men kunde inte förstå vad. Tydligen inte klumpen med teblad som vidskepliga Trelawney snyftat åt.
-Är det någonting annat som oroar dig, Harry? Frågade han.
-Nej, sade Harry, men hans allvarsamma ansiktsuttryck stannade kvar i hans ansikte. Harry tog en klunk te och kollade lite på grindyloggen, innan han öppnade munnen igen.
-Jo, förresten, sa han och satte ner tekoppen. Kommer professorn ihåg den där dagen då vi skulle bekämpa boggarten i klädskåpet.
Remus funderade. Självklart kom han ihåg det, men varför undrade...?
-Jaa, sa han långsamt.
-Varför fick inte jag lov att göra det?
Remus kollade på Harry med ett höjt ögonbryn.
-Det trodde jag var självklart, Harry, sa han förvånat.
Harry såg häpen ut, och tydligen var det det svar han minst väntat sig.
-Varför?
-Jo, sa Remus och rynkade pannan lätt. Jan antog att om boggarten stod öga mot öga med dig skulle den anta Lord Voldemorts skepnad.
Harry bara stirrade. Remus förstod inte varför, men insåg snabbt att det måste vara för att han uttalade Voldemorts namn, vilket Harry säkerligen inte hört så ofta.
-Jag hade tydligen fel, tillade han istället.Men jag tyckte inte det var någon bra ide att låta Lord Voldemort ta form i lärarrummet. Jag trodde att det skulle skapa panik.
-Jag tänkte på Voldemort först, sa Harry ärligt. Men sen... sen kom jag att tänka på dementorerna...
-Jag förstår, sa Remus och nickade eftertänksamt. Det må jag säga... jag är imponerad. Det visar att det du fruktar mest av allt är... fruktan i sig själv. Mycket klokt, Harry.
Harry svarade inte, utan drack lite mer te.
Plötsligt slog det Remus varför Harry verkat så oroad.
-Du tänkte kanske att jag inte trodde att du kunde klara av boggarten? Frågade han.
-Tja... just det, erkände Harry. Professor Lupin, ni känner ju till dementorerna...
I samma ögonblick knackade det på dörren och Snape trädde in med en het bägare i handen.
-Å, Severus, sa Remus snabbt. Tack så väldigt mycket. Kan du ställa den här på bordet åt mig?
Snape ställde ner bägaren.
-Jag höll just på att visa Harry min grindylogg, sa Remus så vänligt han kunde och pekade bort mot akvariet.
-Fascinerande, sa Snape men han kollade inte ens. Du borde dricka det där med detsamma, Lupin.
-Ja, jag ska.
-Jag har bryggt en hel kittel full. Ifall du behöver mer.
'Wow', tänkte Remus. Han tänker verkligen inte ge sig utan att någon får reda på min hemlighet.
-Jag bör nog dricka lite imorgon också. Tack så mycket, Severus.
-Ingen orsak, sa Snape och gick.
Remus lade plötsligt märke till Harrys nyfikna blick och log.
-Professor Snape har varit så vänlig att brygga ett elixir åt mig, sa han. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att brygga trolldrycker själv och den här är särskilt invecklad att framställa.
Han luktade försiktigt på drycken Snape lämnat. En doft av ruttna ägg.
-Det är synd att socker gör dem overksam, tillade han, smuttade på den och ryste.
-Varför...? började Harry.
-Jag har känt mig lite krasslig, sa Remus snabbt och såg på Harry. Det här elixiret är det enda som hjälper. Jag ahr stor tur som fått professor Snape till kollega, för det är inte många trollkarlar som klarar av att framställa det.''
Remus tog en klunk och såg hur Harry förfärat iakttog honom.
-Professor Snape är väldigt intresserad av svartkonster, sa Harry plötsligt.
Remus kunde nätt och jämt hejda ett hjärtligt skratt. Nu förstod han vad det handlade om. Harry trodde såklart att det var gift i elixiret... det var så otroligt likt James. Harry och Snape hatade varandra, precis som James och Snape alltid gjort. Remus försökte låta oberörd.
-Jaså, verkligen? Sa han medan han tod en klunk av elixiret.
-En del tror... sa Harry och tvekade innan han fortsatte; En del tror att han skulle göra allt för att få jobbet som lärare i försvar mot svartkonster.
Remus bestämde sig för att ignorera Harrys påstående, och svalde istället sista droppen av drycken innan han grimaserade.
-Vidrig smak. Nå, Harry, det är väl bäst att jag återvänder till arbetet. Vi ses på festmiddagen senare ikväll.

Senare tänkte Remus på den lilla pratstunden han haft med Harry förut. Han måste erkänna att det kändes mycket konstigt att James kallade honom för ''Professor Lupin''.
Han fick snabbt rätta sig själv. Det var Harry han pratat med, inte James.
Oavsett kändes det konstigt att få detta respektfulla tilltal, trots att det var precis vad Harry borde kalla honom, eftersom Remus var lärare.
Kanske han borde sagt ''Mr Potter'' istället för Harry?
-Nej, sa Remus högt för sig själv och skakade på huvudet. Där går gränsen.
Han erkände för sig själv att vissa delar av hans möten med Harry var som att ha James tillbaka, och han kunde inte låta bli att njuta av det. Visserligen, om James skulle vara tillbaka skulle de definitivt inte diskutera grindyloggar, men det var ändå något som var härligt med att på något sätt känna James närvaro, även om han inte var där.

-Severus, Remus, något hemskt har inträffat. Följ med mig, sa McGonagall när hon steg in i lärarrummet. Remus kastade en snabb blick på henne innan han lade bort sin tidning och snabbt reste sig upp.
-Vad har hänt? Sa Snape kallt.
-Den tjocka damen, kvinnan på porträttet vid ingången till Gryffindors uppehållsrum, är borta, sa hon. Tavelduken har rivits sönder och...
Snape reste sig upp och följde, tillsammans med Remus, efter McGonagall upp i Gryffindortornet. Mycket riktigt stod en stor folkmassa av elever vid porträttet, och alla oroligt mumlande.
-Vi måste hitta henne, sa Dumbledore. Professor McGonagall, gå genast till Filch, är ni snäll, och be honom söka igenom varenda målning i hela slottet tills han finner Den tjocka damen.
-Sån tur har ni nog inte! Hördes plötsligt en kacklande röst. Det var Peeves.
-Vad menar du, Peeves? Sa Dumbledore lugnt.
-Hon skäms, ers skolöverhöghet. Jag såg henne springa genom landskapen på fjärde våningen. Hon vill inte bli sedd, hon ser alldeles förskräcklig ut. Och hon grät nåt hemskt.
-Berättade hon vem som hade gjort det? Frågade Dumbledore stilla.
-O ja, ers professorshöghet, sa Peeves. Han blev väldigt arg när hon inte ville släppa in honom, förstår ni. Han har ett förfärligt otrevligt humör, den där Sirius Black.

Remus kände sig plötsligt yr. Han var här, i slottet. Hade han tur så kanske...
Kanske han, Remus, kunde bli den som hittade Sirius Black och dödade honom. Han hejdade snabbt sig själv. Han ville se Sirius död mer än något annat, men han kunde bara inte göra det. Han kände på något sätt att han hade som plikt att se till att någon av marodörerna inte var mördad eller mördare. Om han dödade Sirius skulle det inte finnas någon levande, oskyldig person kvar bland vännerna. Dessutom skulle ingenting bli bättre av att Sirius dog. Han hade fått sitt straff. Tolv år i Azkaban, och många fler när han hade blivit tillfångatagen. Dessutom, om Remus dödade honom skulle han också hamna i Azkaban.
Nå, det var väl bara att vänta till någon hade fångat in kräket.




Under de närmaste dagarna kände Remus en ytterst obekväm stämning när han besökte lärarrummet. Många, särskilt de som varit Remus egna lärare under hans tid på Hogwarts, trodde givetvis att han hade något att göra med att Sirius var i slottet. Speciellt Snape verkade hålla två extra vaksamma ögon åt Remus håll, ifall han skulle stryka iväg någonstans...

Efter en lektion om hinkypunkar med tredjeårseleverna från Gryffindor och Slytherin ropade Remus snabbt åt Harry.
-Vänta ett ögonblick, sa han. Jag skulle vilja prata med dig.
Han kastade en duk över hinkypunkens bur medan Harry kom fram till honom.
-Jag hörde om matchen, sa Remus medan han gick tillbaka till katedern och började packa ihop sina grejer. Och jag är ledsen för det där med din kvast. Finns det någon chans att laga den?
-Nej, sa Harry och Remus kunde ana ett styng av sorg i hans röst. Trädet slog den i småbitar.
Remus kunde inte låta bli att sucka.
-De planterade det piskande pilträdet samma år som jag kom till Hogwarts. Eleverna brukade leka en lek som gick ut på att komma så nära att man kunde röra vid stammen. Till sist fick en pojke vid namn Davey Gudgeon ett slag som nästan kostade honom ett öga, och efter det blev det förbjudet att gå i närheten av trädet. Ingen kvast i världen skulle ha en chans.
Harry nickade. Han tvekade, innan han sa;
-Hörde professorn om dementorerna också?
Remus kastade en snabb blick på Harry och visste inte vad han skulle svara. Sanningen, antagligen.
-Ja, det gjorde jag. Jag tror inte nån av oss har sett professor Dumbledore så ursinnig. De har blivit så otåliga på sista tiden... rasande över hans vägran att släppa in dem på skolområdet... jag antar att de var skuld till att du föll?
-Ja, sa Harry. Han såg ut att fundera på något, och tvekade länge innan han frågade;
-Varför? Varför påverkar de mig på det där sättet? Är jag bara...?
Remus visste vad Harry skulle säga, och avbröt honom.
-Det har ingenting med svaghet att göra, sa han. Dementorerna på verkar dig värre än dina kamrater därför att det finns skräckinjagande saker i ditt förflutna som inte finns i deras. Dementorerna är bland de vidrigaste varelser som lever här på jorden. De hemsöker de mörkaste, smutsigaste ställen, och de gläder sig åt förfall och förtvivlan, de suger ut friden, hoppet och lyckan ur själva luften omkring sig. Till och med mugglare kan känna deras närvaro även om de intte kan se dem. Om man kommer för nära en dementor töms man på varje god känsla, varje lycklig minne. Om den bara förmår,suger dementorn ur sitt offer tills det har förvandlats till nånting som liknar den själv – en själlös och ond varelse. Man blir lämnad med ingenting annat än de värsta upplevelserna man har haft i sitt liv. Och det värsta som hände dig, Harry, är tillräckligt för att få vem som helst att falla av sin kvast.
Med de sista orden kände Remus ett sorgset styng i hjärtat.
-När de kommer nära mig... kan jag höra Voldemort mörda min mamma... sa Harry. Han stirrade ner i katedern och hans röst lät grötig.
Remus fick en plötslig lust att lägga en hand på Harrys axel, men ändrade sig. Istället utbrast Harry med kraftig bitterhet;
-Varför måste de komma till matchen?
-De börjar bli hungriga, sa Remus och stängde sin portfölj. All den där spänningen som finns på quidditchplanen... svallande känslor... det är deras föreställning om en festmåltid.
-Azkaban måste vara ett hemskt ställe, mumlade Harry, och Remus nickade bistert. Han berättade för Harry att fängelset var placerat långt ute till havs, på en ö. Höga murar och dementorer som gör fångarna sinnesjuka efter bara några veckor.
-Men Sirius Black lyckades fly från dem, sa Harry. Han slapp undan...
Aj. Kniv i ryggen.
Remus portfölj gled ner från katedern och han böjde sig hastigt ner för att ta upp den.
-Ja, sa han och rätade på sig för att verka oberörd. Black måste ha hittat ett sätt att bekämpa dem.



Harrys fråga hade svidit, det kunde inte Remus neka. Han kunde bara hoppas på att Harry inte var så lik sin far som Remus hade trott. James hade genomskådat honom direkt.

Superbra! Älskar både handligen och hur du skriver

DENNA. FF. ÄR. SÅ. HIMLA. BRA. KAPITLET. VAR. VÄLDIGT. AWEZOME.

Tackar!
Idag ska jag skriva. Gick hem från skolan för jag var sjuk.
Eller egentligen blev jag utkastad för de andra störde sig så mycket på att jag hostade helatiden xD
Fast jag hostar ju för att jag är sjuk.
Och förkyld.
Ont i huvudet



Kapitel 8
Expecto Patronum.
Januari 1995

James hade bett Remus att ge Harry bra betyg, även om han inte förtjänade det.
Remus behövde verkligen inte svika honom – Harry var mycket begåvad och bland de bästa i klassen på de praktiska övningarna, vilket verkade reta hans vän, bokmalen Hermione Granger, väldigt mycket.
Remus hade lovat att lära Harry patronusbesvärjelsen – och det löftet måste han hålla. Efter en av lektionerna kom de överens om en tid – klockan åtta en torsdagskväll. Remus funderade länge på hur de skulle gå tillväga - de kunde ju knappast släpa in en riktig dementor in i slottet. Sen slog det honom.
Harrys boggart hade blivit en dementor.
Det tog honom några timmar av lunchrasten på torsdagen innan han fick tag på en. Den satt bakom några böcker i biblioteket och lurade. Han låste in den i lådan som han sedan släpade in i klassrummet för trollkonsthistoria, där han bestämt mötesplats med Harry.
Kvällen kom, och han ville först kolla så Harry verkligen visste vad han gav sig in på.
-Alltså… sa han. Besvärjelsen som jag tänker försöka lära dig, Harry, är högt avancerad magi – långt utöver standardnivån för trollkarlar. Den kallas för patronusbesvärjelsen.
-Hur fungerar den? Sa Harry. Han lät mycket nervös, och Remus klandrade honom inte.
-Om den fungerar som den ska, frammanar den en patronus, som är ett slags anti-dementor – en beskyddare som utgör en sköld mellan dig och dementorn. En patronus är ett slags positiv kraft, en projektion av alla de saker som en dementor lever på – hopp, glädje, livslust – men den kan inte känna förtvivlan, som mänskliga varekser kan, och därför kan inte heller en dementor göra den nån skada. Men jag måste varna dig för att den här besvärjelsen kan vara mer än du klarar av, Harry. Många högt meriterade trollkarlar har problem med den.
Harry såg ut att fundera en stund innan han frågade;
-Hur ser en patronus ut?
-Varje patronus är unik och anpassar sig efter den trollkarl som frammanar den.
-Och hur frammanar man den?
-Med en besvärjelseformel som bara verkar om man koncentrerar sig på ett enda, mycket lycklig minne.
Remus ga Harry lite tid att fundera, och tänkte själv på vad den stackars trettonåringen kunde har för lyckliga minnen. Han hade växt upp med Petunia och Vernon, och han mindes väl knappast sin tid med Lily och James.
-Jag har det, sa Harry efter en stund.
-Så här lyder besvärjelseformen, sa Remus och harklade sig. Expecto Patronum.
-Expecto Patronum. Expecto Patronum, upprepade Harry.
-Koncentrerar du dig hårt på ditt lyckliga minne?
-O, javisst. Expecto patrono… nej, patronum, förlåt… expecto patronum, expecto patronum…
Till Remus förvånad susade något ut från spetsen på Harrys trollstav. Det var ingen patronus, men det var ett litet dis…
-Såg professorn? Sa Harry och studsade nästan. Det hände någonting!
-Mycket bra! Sa Remus och kig. Ja, då kanske du är beredd att pröva besvärjelsen på en dementor, eller vad säger du?
Harry instämde och såg mycket koncentrerad ut medan han gick mot mitten av klassrummet. Remus drog upp locket på lådan där boggarten fanns, och gömde sig sedan hastigt bakom den.
En dementor smög upp ur kistan, och hade sitt ’’ansikte’’ vänt mot Harry, som såg livrädd ut.
-Expecto Patronum! Ropade han. Expecto Patronum! Expecto…
Harrys ögon stirrade vilt och han vacklade till innan han föll ihop på golvet.
Remus gick hastigt och hämtade en chokladgroda, innan han vände sig till Harry, som redan hade vaknat till liv.
-Förlåt, mumlade Harry och reste sig sakta upp.
-Har du vaknat till liv? Frågade Remus försiktigt.
-Ja, sa Harry och reste sig upp med stöd från en skolbänk. Han tog emot chokladen innan han mumlade;
-Det blir värre och värre. Jag kunde höra henne ännu högre den här gången… och honom… Voldemort…
Remus var mållös och kände sig yr, men tog sig samman.
-Harry, om du inte vill fortsätta, förstår jag det mer än väl…
All Harrys dåsighet försvann.
-Jo, det vill jag! Sa han häftigt och proppade i sig resten av chokladen och tuggade medan han pratade; Jag måste! Tänk om dementorerna dyker upp på vår match mot Ravenclaw! Om vi förlorar matchen har vi förlorat quidditchpokalen!
Remus dolde ett leende. Såklart… James beslutsamhet… envishet… och självklart allt på grund av just det… quidditch.
-Som du vill då, sa han. Du kanske hellre välja ett annat minne, ett mycket lycklig minne, som du kan koncentrera dig på.
Harry funderade en stund och ställde sig sedan på sin plats med trollstaven i högsta hugg.
-Klar?
-Klar.
Remus drog återigen av locket och dementorn trädde fram.
-Expecto patronum! Vrålade Harry. Expecto Patronum! Expecto Pat…
Harry svimmade återigen. Remus väntade en liten stund, men Harry kvicknade inte till. Han böjde sig ner och slog Harry på kinderna.
-Harry! Harry… vakna…
Harry slog upp ögonen, men han var knappt vaken. Det dröjde en lång stund innan han verkade ha fattat vad som hänt.
-Jag hörde min pappa, mumlade han. Det är första gången jag nånsin hört hans röst… han försökte ta upp striden mot Voldemort på egen hand, för att ge mamma tid att komma undan…
Aj. En kall hand greppade runt Remus hjärta och han blev snabbt illamående. Såklart. James trodde… på fullaste allvar… att han hade en chans mot Voldemort. Han hade ju inte ens haft sin trollstav.
Men det var just orden ’’Det är första gången jag nånsin hört hans röst’’ som berörde Remus mest. Så grymt… Harry hade aldrig fått höra James röst förut. Ungen som hade turen att få såna fantastiska föräldrar hade aldrig fått någon nytta av det…
Orden kom ut ur Remus mun innan han hann hejda de;
-Hörde du James? Frågade han. Han hörde själv hur konstig han lät…
-Jaa… sa Harry förbryllat. Hurså? Kände professorn min pappa?
Remus kunde inte göra något annat än att se situationen skrattretande men tragisk.
-Ja, jag… jag gjorde faktiskt det, sa han. Han funderade lite innan han bestämde sig för att inte berätta så mycket; Vi var kamrater på Hogwarts. Vet du vad, Harry, vi kanske skulle sluta för i kväll. Den här besvärjelsen är löjligt svår att utföra… jag borde inte ha utsatt dig för det här.
-Nej! Nästan skrek Harry. Jag vill försöka en gång till! Jag tänker inte på tillräckligt lyckliga minnen, det är det som är felet… vänta lite…
Ha. James beslutsamhet. Igen.
Tredje försöket startade, och Harry vrålade om och om igen formeln. Han såg yr ut i några sekunder, men han stod stadigt på båda fötterna. En stor, silverfärgad skugga skjöt ut ur Harrys trollstav och dementorn drog sig tillbaka. Trots det såg Harry mer och mer yr ut, och Remus bestämde sig för att ingripa i tid.
-Riddikulus! Vrålade han med trollstaven mot dementorn.
Harry sjönk ner på en stol med darriga ben och Remus log stort.
-Utmärkt! Utmärkt Harry! Det där var en god början!
-Kan vi inte pröva en gång till? Bara en gång till?
James. Men nej, Harry var redan utmattad nog.
-Inte nu, sa han bestämt. Det var nog för ikväll.
Han räckte Harry en chokladkaka från Godisbaronen.
-Ät upp alltihop, annars får jag Madam Pomfrey efter mig. Ska vi säga samma tid nästa vecka.
-Okej sa Harry och tog en tugga choklad, innan han verkade ha slagits av en annan tanke;
-Professor Lupin? Om ni kände min pappa måste ni också ha känt Sirius Black!
Vad var det här? Hur kunde Harry… Varför?
Remus vände sig om och frågade, alldeles för snabbt;
-Varför tror du det?
-Inte för något särskilt. Jag visste bara att de båda också var vänner här på Hogwarts.
Remus pustade diskret ut. Nu funderade han bara på vad han skulle säga till Harry.
-Ja, jag kände honom, sa han och försökte dölja torrheten i sin röst. Eller trodde att jag gjorde det. Kila iväg nu Harry, det håller på att bli sent.
Harry lämnade klassrummet och Remus satte sig ner på en bänk. Han suckade.