Hogwarts bakom kulisserna: Vänskapsprov & oväntade förhållanden

O.O


Super-Awesome!

Väntar spänt på fortsättning ^^

Jätte bra.
Men om du har tagit död på Cat så,,, så, så.. gör jag nåt riktigt illa.

Kan inget annat än att hålla med!

Kapitel 23- Audrey
Efter att väckt en trött Professor Filtwick mitt i natten fick vi en tillsägelse att stanna i sovsalen tills solen gått upp.Dels för att det var för mörkt för att leta men också dels för att Cat bara varit borta i ett par timmar. Hon kanske bara har somnat någon annanstans än i sin säng.
- Kan det aldrig bli morgon? Vad är klockan? frågar jag.
- Det har bara gått en minut sedan du frågade sist. Ta det lugnt vännen. Cat är smart, hon är någonstans på slottet, säger Charlie.
- Men tänk om det har hänt något? Ni skulle ha sett blicken hon gav mig innan hon försvann. Den blicken kunde döda, säger jag och lägger mig ner i sängen med ansiktet före.
- Tänk inte på det något mer Audrey. Cat har bara mycket att tänka på, säger Gwen.
Men hon låter inte övertygande. Då hör vi det som vi har väntat på i flera timmar.
- Alla elever till samlingssalen omedelbart! hörs Dumbledores röst över hela skolan.
Vi lämnar sovsalen snabbare än blixten och står snart i stora salen tillsammans med alla andra pyjamas klädda elever. Alla viskar ivrigt och tittar med stora, nyfikna ögon på de pyjamas klädda lärarna som står längst fram i salen med Dumbledore i mitten.
- Jag ber om ursäkt för att ha stört er så här tidigt på morgonen men vi har något viktigt att berätta. Cat Davies, en elev i Ravenclaw, har blivit anmäld försvunnen av sina vänner. Hon har inte setts till sedan tidigt igår kväll och vi har därför ställt in alla lektioner tills hon har blivit hittad. Men endast de som går i årskurs fyra och uppåt ombeds dela i sökandet. Ni andra får återgå till era sällskapsrum, säger Dumbledore.
De yngre lämnar salen. Jag börjar bli otålig. Snälla, låt oss börja leta. När vi får börjar leta skyndar jag iväg. Ut och in ur klassrum. Upp och ner för trappor. Men ingen Cat.
- Vi kommer hitta henne, säger Charlie.
Vi står i en korridor. Folk går förbi oss och alla har samma uppdrag. Att hitta Cat. Ett uppdrag som just nu verkar vara hopplöst.
- Tänk om vi inte gör det. Tänk om jag aldrig kommer få säga förlåt till min bästa vän, säger jag.
Han lägger armarna om mig och tröstar. Då ser vi hur folk börjar springa ner mot sjön. Jag tar tag i en av dem.
- Vart är ni på väg? frågar jag.
- De har hittat Cat, säger killen och springer vidare.
Charlie greppar tag i min hand och vi springer ner mot sjön. Framför bryggan samlas alla i en klunga. Vi tränger oss förbi alla och ställer oss bredvid Gwen och Will som står bland de längst fram. Det är då jag får se det. Cats kläder som ligger på kanten av bryggan. Mason som kommer upp ur vattnet med Cat i sin famn. Hennes kropp är ljusblå och hon har bara på sig underkläder. Hennes blonda lockar är raka och ligger bakåtslickat på hennes rygg och hennes ögon är slutna. Mason lägger ner henne på bryggan och både jag och Gwen rusar fram. Vi rör vid henne. Hon är iskall. Både börjar gråta.
- Enervate, skriker vi i omgångar och riktar våra trollstavar mot hennes hjärta.
Inget händer. Hon bara ligger kvar där.
- Kom igen Cat! Du kan inte lämna oss, skriker Gwen och börjar slå på bröstkorgen.
Tårar rinner ner för våra kinder. Madame Pomfrey kommer fram och börjar undersöka Cat. Jag tittar mig över axeln och får se at hela lärarkåren står och väntar spänt. Men skolsköterskan suckar och vänder sig mot lärarna med ett skakande huvud. Både jag och Gwen börjar stor tjuta. Våra killar drar till sig oss och vi kramar om dem. Jag kan inte fatta det. Cat är borta. Hon är död. Bara sådär. Trettio minuter senare, när vi alla sitter inne på sjukhusflygeln har jag fortfarande inte fattat det. Cat är död och jag fick aldrig chansen att säga förlåt. Hon ligger på en säng och vi andra sitter på varsin stol runt omkring. Jag, Gwen, Mason, Will och Charlie. Ingen av oss så mycket som säger något. Alla bara sitter där och låter tårarna rinna ner. Dörren öppnas och Jeremy kommer in.
- Vad gör du här? frågar jag utan att släppa Cat med blicken.
- Jag bad honom komma hit med tanke på att han och Cat var tillsammans, säger Gwen och plockar undan Cats kläder som ligger på den sjätte stolen.
Alla tittar på honom.
- Tillsammans? säger Charlie.
- Ja, jag har sett hur de smög omkring, säger Gwen och slänger kläderna på ett bord längre bort.
Någonting ramlar ur och Will går och plockar upp det.
- Jag är inte säker på att det var ett sådant förhållande som du tänker på, säger han och visar oss påsen.
Jag tittar med stora, tårfyllda ögon på de färgglada pillren och sen på Jeremy. Mason ställer sig upp med en sådan stor fart att stolen välter. Han går fram till Jeremy, tar tag i hans tröja och trycker honom mot väggen.
- Sålde du droger till Cat? skriker han.
Trots att Jeremy är lite längre än Mason ser han riktigt rädd ut. Han nickar.
- Fattar du att det är på grund av dig som hon är död? Fattar du att du har sett till så att världens mest underbaraste tjej. Tjejen som jag älskade är död på grund av dig, säger Mason och bryter ihop.
Han släpper taget om Jeremy och tar sig till Cats säng där han hamnar på knä vid hennes huvud. Hans stryker henne över håret och tårarna bara forsar ner.
- Du borde nog gå, säger Will och slänger pillren i soptunnan.
Jeremy tvekar inte två gånger utan att försvinner snabbt.
- Jag älskade henne, gråter Mason.
- Jag vet brorsan. Det gjorde vi alla, säger jag och sätter mig ner bredvid honom.
Han slänger armarna runt min hals och bara gråter. Nu har jag fått min bror tillbaka. Men det skulle krävas att någon dog.

kommer ETT kapitel til!

*Snyft*

R.I.P Cat ♥

Oh nej, bara ETT kapitel kvar!?

Oh lilla Mason! Tycker så mycket om honom! ♥

NEJNEJNEJ. Hur i fucking världen kunde du döda henne?!?!
Sorry för svordomen... men för tillfället förtjänar du den.

BARA ETT KAPITEL KVAR?!
Seriöst, nu tänker jag härma Cat :c

Kapitel 24- Cat

En månad senare
Jag sitter på en gren och tittar ner. Under mig kan man ta på den sorgsna stämningen. Alla är svart klädda och syns mot den lätt, snöklädda marken. Jag har varit död i fyra veckor men jag har inte lämnat jorden än. Jag har väntat på att få se den här dagen. Det har nog aldrig varit så här mycket folk på kyrkogården i min lilla stad. De stolar som har ställts upp är upptagna och lika mycket folk står bakom stolarna. Men jag fokuserar på de som sitter på stolarna längre fram. Gwen, älskade Gwen. Hon sitter hand i hand med Will och har satt upp håret. Något som jag tjatade om att hon borde göra men fick henne bara till att göra det en gång. Gwen har växt något otroligt mycket bara det senaste året. Hon är fortfarande den där rebelliska tjejen som kunde skrämma upp den tuffaste sjuan. Men hon har också blivit nästan mer mänsklig. Audrey sitter två stolar bort. Hon håller blicken rakt fram och Jag vet vad som pågår i hennes huvud. Samma tankar som hon har haft i en månad nu. Men hon behöver inte. Jag var aldrig arg på henne. Inget av det här är hennes fel. Det var jag som köpte drogerna. Det var jag som tog drogerna. Hon har inte gjort något fel. Bredvid henne på vänstra sidan sitter Charlie med ena armen om hennes axel och till höger om henne sitter han. Mason tittar på någonting i sitt knä. Det är honom som jag har haft ögonen på mest de senaste veckorna. Jag såg hur han berättade och bröt med Felicity. Såg hur han berättade för sina föräldrar och erbjöd sig att packa väskorna till Durmstrang. Prästen som har talat är nu slut och folk får gå fram till kistan. Först ut är min familj. Mamma är rödgråten och hon lägger en röd ros på den mörka, trä kistan. På vägen tillbaka till sin plats faller hon ner på knä och brister i gråt. Pappa skyndar fram och får henne på fötter igen. Gesten är oväntad och jag ser inte Karen någonstans. Sen är det Gwen och Audreys tur. De går hand i hand fram och lägger även de varsin ros. Efter dem är det Mason. Han har ingen ros utan han lägger något annat. Nyfiken får mig att lämna grenen. Ingen kan se mig. Jag ställer mig bredvid honom. Mason öppnar berlocken och tittar länge på bilden innan han kysser den och lägger ner halsbandet på kistlocket. Sen vänder han blicken mot himlen.
- Jag älskar dig Cat och det kommer jag alltid göra, säger han och tårarna rinner ner.
Jag lutar mig fram och pussar honom på kinden.
- Jag älskar dig också, säger jag.
Det ser nästan ut som att han hörde mig. Men då får jag se det. Ljuset syns en bit bort. På vägen dit passerar jag min familj. Ger mamma och pappa varsin puss. Mamma hon bara gråter och pappa tröstar henne. Sen stannar jag framför mina vänner. Står bara och tittar på dem.
- Tack för allt. Ni är de bästa vänner en tjej kan önska sig. Kom ihåg det, säger jag och går sen in i ljuset. ♥

Ett stort tack till alla som har läst mina ffs! Det betyder mycket för mig och jag hoppas att ni har tyckt om det lika mycket som jag!

HUR KUNDE DU DÖDA CAT?!?!?! OCH HUR KAN DU BARA AVSLUTA DEN HÄR GRYMMA FF'EN?!?!?! Du är en hemsk människa...
Kommer sakna den här ff'en.

Vad vackert! ♥

Grymt bra ff:s du skrivit Johanna!!!

Du behöver väl inte kalla mig för en hemsk människa. Jag skrev ju bara som jag ville