The Battle of Love

Bra!

Jättebra!!!

:'( SuperAwesome! :'(

Jag kommer inte kunna skriva lika mycket föräns på torsdag kanske. Ska nämligen med min kompis och hennnes mamma på en Road trip eller vad hon sa så hoppas ni blir glada! Puss♥

Chapter Thirteen - New Girl

Mörkret var det enda jag kunde se. Det är märkligt att man fortfarande på sätt och vis kan se när man blundar även om det bara är mörkt och svart. Hela mitt liv kändes som den färgen. Svart. Färgen påminner mig om olycklighet, sorg och ondhet vilket just händer i mitt liv hela tiden. Ingentingen går bra. Jag vet inte äns om jag vågar öppna mina ögon igen för att så fort jag gör det måste jag börja leva igen. Leva utan henne.
Det kommer inte gå. Jag kan ju alltid fejka en död eller dö på riktigt.
Fast det hade säkert inte hon velat. Jag vet att Hermione hade velat att jag ska fortsätta leva och va som förut. Men hur kan man leva ett sorgset liv utan sitt livskärlek? Även om vi inte varit tillsammans så länge så sårar det mig totalt. Det knäcker mig verkligen. Men jag måste göra det.
Leva vidare. Så nu gör jag det tänkte jag och öppnade mina ögon. Dom bländades av ljushet och fick stänga till igen.

"Kolla, han har vaknat!" sa en tjejröst.

Jag var tvungen att öppna igen men jag kunde nästan känna igen den ändån. Rösten var lite gäll med endå full av liv och hopp. Pansy. Brevid henne stod Harry, Ginny, Astoria, Daphnee, Blaise, Theo och massa andra Gryffindorare och Slytherinare plus en Ravenclaw, Luna. Tårarna rann. Både av sorg och glädje. Många som en gång hatat mig hade kommit för att se hur jag mådde.

"Hur mår du?" frågar Harry.

"Sådär. Hur länge var jag borta?"

"6 dagar" svarade Luna. "Du svimmade ganska hårt."

Oj. Jag hade varit borta i 6 dagar. Känndes som bara någon minut.

"Vi har en dålig nyhet och en bra nyhet."

"Först dom goda" svarade jag på Ginny.

"Dom goda är att dom vet vad som hände Hermione."

Hopp. Om dom vet så borde dom kunna klarat ut och botat henne!

"Dom dåliga?"

Daphne tog all sin kraft i rösten och svarade "dom dåliga är att det var ett vampybett. Man kan inte hindra det. Särskilt inte när massa spikar, knivar och pålar satt precis vid hjärtat. Dom sa att dom faktiskt inte vet så mycket om vampyrer eftersom att det inte finns så många vad dom vet men allt är
osäkert."

Hon var död. Jag började gråta och sket i om att alla såg. Luna tog min hand och tröstade mig som en kärleksfull mamma.

"Vi sörjer med dig. Kom ihåg att Hermione finns här just nu och ser ner på oss och vakar över oss alla. Hon finns alltid i våra hjärtan."

"Tack" fick jag fram och försökte att sluta gråta.

Dom andra kunde säkert inte gråta högt för det var det dom gjort varje dag medans jag legat här. Fast dom gråter inombods.

"Vi ska klara det här, tillsammans" sa Ron som
precis hade kommit in.

Det fick mig att le eftersom han hade hatat när jag blev tillsammans med Mione. Alla nickade och sa samma sak. Tillsammans.

En månad senare.
November.

Solen lyste starkt och välkommande mig med öppna armar. Även om det var nära inpå vintern så kom solen fram och värmde Hogwarts. Alla vi elever gjorde nästan samma sak. Men jag och mina nya kompisar hade haft ledigt för det mesta. Ibland orkade vi inte gå på lektioner för att vi hade så mycket att tänka på. Jag gråter fortfarande innan jag går och lägger mig men jag börjar helas sakta. Jag saknar henne otroligt men jag måste göra det här för hennes skull.

Men den här gången ska jag gå på lektionen. Vi hade med Gryffindor så jag satt med Harry och Blaise med Ron. Vi hade kommit varandra närmare nu efter hennes död. Vi pratade om allt möjligt, om hur våra liv var och nu efterhand så tucker jag synd om Harry efter allt han fått stå ut med. Jag hade inte varit lika stark som honom och det avundas jag honom för.

"Idag ska vi få en ny elev. Så var snälla mot henne! Hon går i elevhemmet Slytherin och jag hoppas ni tar imot henne med öppna armar."

In genom dörren kommer en tjej in. Jag kunde höra allas "wow, vad snygg hon är", "gud vilken ängel" eller "hon skulle man lätt vela få i sängen". Hon var medel lång, och långt, nästan svart hår, som gick ner till naveln. Hennes hud var elfbensvit vilket passade henne. Hon såg inte ut att vara sjuk även om hon hade nästan svart hår till det för huden såg så slät och vacker ut som hela henne. Hon var ingen "ny" Hermione men man kan inte säga att hon inte såg vacker ut. Hon öppnade munnen för att börja prata och hennes röst var lika underbar den med.

"Hej. Jag heter Emily Swann" sa hon kort och log med dom kritvita, perfekta tänderna.

Alla skrek hej tillbaka och kollade fortrollat. Hon var ingen Villie, för det såg man men hur kan hon vara så vacker ändån?

"Miss Swann jag hoppas du ska trivas här" sa professor Binns. "Du kan sätta dig vart du vill."

Hon kollade runt fram och tillbaka men började gå sakta fram till mig och Harry.

"Får jag sitta här?" frågade hon sockersött.

Båda nickade helt stumt men hon satte sig brevid mig och gav uppmärksamheten åt professorn. Vilket ingen annan kille gjorde i klassrummet. Alla blickar var på henne. Alla förutom dom sura tjejernas. Emily log lite osäkert mot alla vinkningar men jag kunde förstå henne. Hon borde känna sig helt kvävd. Så pågick det till lektionen tof slut och när Binns sa hejdå sprang alla killar fram till henne men hon satt inte kvar på platsen. Hon var borta lika snabbt som vinden.

BRA

R.I.P Hermione :'(


Men superduperjätteAwesome!!!

Skrev du inte att hon inte skulle dö?

tack!


vart? :o isåfall skrev jag fel eller så ville jag inte avslöja svaret bara

Så hon kommer vara död? NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOo

eftersom du är så ledsen får jag väl säga någonting: om kanske 3 kapitel så får man se hermione's spöke eftersom hon inte kan finna frid än :'