7 år på Hogwarts, 7 år i helvetet

Katarina tittade upp på Skandar.
"Tja, om man inte har något att säga..", sa hon trevande.
Just då fick hon sitt schema. Förvandlingskonst. Tja, hon såg inte direkt fram emot det.

Chris ställde sig upp.
"Ses på lektionen..."muttrade han åt Skandar innan han gick tillbaka ner till fängelsehålorna. Han kunde ju inte precis klaga heller, eller jo, det kunde han visst. Han hatade Hogwarts, varför hade de tvingat hit honom egentligen? På vägen ner till sällskapsrummet kände han hur mobilen vibrerade i jeans-fickan. Direkt plockade han upp den och kollade på skärmen, Kol.
"Vilken överraskning, Kol", sade Chris i luren då han svarat på sin lillebrors samtal. "Jag gissar att du hittat det jag sökte efter?"
"Om jag gjorde", sade Kol i andra änden. "Jag vet exakt var hon är också."
"Bra, då tar vi hand om det senare..."sade Chris innan han lade på. Verkade som om han skulle få året att gå snabbt i alla fall...

Hon gick ner till fängelsehålorna och såg Chris stoppa undan sin mobil. Hon betraktade honom ned ironi i blicken. "Vem var modig nog att ringa dig?" frågar hon och lutar sig mot en av fängelsegrindarna.

"Min bror", svarade Chris oberört medan han lade mobilen i fickan och log mot Ellie. "Men modig är han inte, snarare en idiot..."
Han gjorde en menande blick.
"Och hur kan du vara så modig att du ens vågar tala med mig efter i går?" han kunde inte låta bli att flina överlägset mot henne.

"Att tala med dig är som att tala med en död fisk", säger hon och flinar. "Du skrämmer inte mig, du skrämmer inte enns dig själv." säger hon överlägset och suckar.

Chris himlade med ögonen.
"Och varför skulle jag behöva skrämma mig själv?"sade han. "Du har ingen aning om vad jag är kapabel att göra." han blängde ilsket på henne. Varför talade hon ens med honom då hon hatade honom precis som alla andra på den här jävla planeten.

Hon rycker på axlarna. "Du skulle faktiskt behöva en rejäl soppa skräck. Det Kanske skulle torka bort 'Vad jag är kapabel att gör'." hon blängde tillbaka. Jävla människa!

"Om det är så som du ser på saker och ting", flinade Chris och ryckte på axlarna. "Rädsla för något är överskattat, det är bättre att ha folk som fruktar en än att själv frukta något."
Han flinade inte heller, utan såg helt och hållet allvarligt på henne.

Hon rodnade av ilska och fräser "Du är inte mänsklig, det fan svär jag på! Du har rätt, men vem bryr sig? Om du inte fruktar något kan du inte heller få andra att frukta dig!" spottar hon fram. "Du lurar dem bara att frukta, du ger dem aldrig känslan av att frukta dig." hon tittar överlägset på honom.

Chris spände blicken på henne.
"Kanske är jag mänsklig, kanske inte, men tro det eller ej, du kommer aldrig få reda på sanningen."
Han kände hur ilskan växte inuti honom med tvingade sig själv att lugna ner sig, annars kunde något väldigt obehagligt hända.
"Så du menar att ingen fruktar mig?"sade han sedan och gav ifrån sig ett glädjelöst skratt. "Du skulle bara veta..."