Lily~James - Always and forever [SV]

Gud, visst är det jobbigt när allt bara försvinner?

Nej! Vad jobbigt
Men vi väntar ^^

NOOOOOOOOOOOOOOOOI!
Usch vad irriterande!!!

Bra!

Sådär ja! Jag tog den sista biten och sätter in det i nästa kapitel, men det blev ganska långt ändå

p.s om ni vill adda mig på fb, skicka ett meddelande så skriver jag vad jag heter

pp.s jag vet att inte citatet i början är exakt det som står i de svenska böckerna. Men jag tog det engelska citatet och översatte det själv, hoppas det blev ganska likt det ''riktiga'' svenska.



Kapitel 12
Gräl, husköp och fortsatt förhållande
April-Maj 1977

’’Första gången jag såg dig, Harry, kände jag igen dig direkt. Inte på ärret, utan på ögonen. De är din mamma, Lilys. Ja, jag kände henne. Din mamma var där för mig när ingen annan var det. Hon var inte bara än begåvad häxa, hon var också än oerhört snäll kvinna. Hon hade en förmåga att se skönhet i andra, kanske mest speciellt de som inte kunde göra det själva. Din far James, däremot, hade en speciell talang för att råka i trubbel. ’’

Lupin i ’’Harry Potter och fången från Azkaban’’



-Förlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåtförlåt! Skrek James i samma ögonblick som han fick syn på sina vänner, då han steg in i stora salen vid frukosten nästa morgon. De granskade honom med uttryckslösa ansikten utan att säga något, och återgick sedan till sin mat.
James gick fram till de och slog sig ner jämte de.
-Vi pratade och glömde bort tiden, fortsatte han. Jag skulle aldrig medvetet missa fullmå… det.
De andra fortsatte äta utan att ta någon notis om honom.
-Kan ni förlåta mig? Frågade han bedjande.
-Det finns inget att förlåta, sa Remus, och hans röst lät tom. Gör hur du vill.
James svalde sorgset och kollade på sina vänner. Först då upptäckte han att det saknades någon.
-Var är Slingersvans? Frågade han och kollade med ett höjt ögonbryn på Sirius och Remus. Han var inte i sovsalen.
-Sjukhusflygeln, sa Sirius kort.
James studerade de i väntan på att det skulle säga något mer, men de förblev tysta.
-Varför? frågade han otåligt.
Han märkte att Remus nervöst trummade med fingrarna mot bordet, och insåg att det var bäst att vara tyst. Han såg sig omkring och fick syn på Lily som steg in i Stora Salen. Han reste sig upp och gick fram mot henne med snabba steg.
-De hatar mig, sa han, så fort de fick ögonkontakt.
-God morgon på dig också, sa hon ironiskt men glatt. Sedan blev hennes ansiktsuttryck allvarligare, och hon tillade; Har de sagt något?
-Nej, men det märks ju på dem. Jag är inte dum. Jag frågade om de kunde förlåta mig, och Måntand sa bara: Det finns inget att förlåta, gör hur du vill. Sen frågade jag var Slingersvans var, men de sa inget mer än att han var i sjukhusflygeln…det verkade lite som om det var Måntand som hade skadat honom under tiden som han var förvandlad.
Lily var tyst och kollade på James, innan hon öppnade munnen;
-Har Remus skadat någon av er förut? På fullmånenätterna alltså?
James nickade.
-Nån gång har det hänt. Inget allvarligt… jag är ju störst som djur, så det har aldrig hänt mig något. Det har isåfall varit mer att han har attackerat mig och jag har försvarat mig så han har fått något blåmärke. Men han är aldrig sur för det, tvärtom glad att jag stoppade honom innan han gjorde någon skada. Men han skadade Tramptass arm förra hösten…
-Hur tog han det? Avbröt Lily.
-Vem av de? Flinade James.
-Måntand såklart.
-Han var helt knäckt. Precis som när han hade råkat trampa på Slingersvans i sjätte årskursen…
Lily var återigen tyst.
-Vår första lektion idag är trolldryckskonst, sa hon sedan långsamt. Efter det går vi till sjukhusflygeln och ser vad det är med Peter.
James nickade, och hon gav honom en snabb kyss innan hon gick och satte sig med sina vänner.



Efter dubbeltimmen i trolldryckskonst var det rast, och James hade packat ihop sina grejer och rusat ut ur klassrummet innan klockan ens hade ringt färdigt.
Han och Lily hade utan att säga ett ord till varandra börjat springa mot sjukhusflygeln.
När de äntligen kom fram verkade det vara tomt i sjukhusflygeln. En skärm stod runt en av sängarna längst bort, annars var det inte en människa i lokalen.
James öppnade munnen för att säga något till Lily, men innan han hade sagt ett ord var Madam Pomfrey framme vid dem.
-Har ni något på hjärtat? Snäste hon och tog några steg framåt så James och Lily var tvungna att backa.
-Ehm… är det Peter Pettigrew där borta? Frågade Lily vänligt med en gest mot sängen längst bort. Madam Pomfrey nickade utan att bryta ögonkontakten.
-Vad är det med honom? Frågade James oroligt.
-Mr Pettigrew är för tillfället medvetslös.
Lily flämtade till.
-Varför? Eller alltså… hur?
-Mr Black, som kom hit med honom nu vid soluppgången imorse, sa att Pettigrew hade gått i sömnen och ramlat ner för en trappa.
James och Lily utbytte menande blickar, innan Lily återigen vände sig till Madam Pomfrey.
-Tack, Madam, sa hon snabbt, innan de gick ut.

-Inte konstigt att Remus var nervös, sa Lily när de kom ut i korridoren. Det är värre än jag trodde.
Hon satte sig på en bänk och James slog sig ner bredvid henne.
-Måntand kan inte hjälpa att han gjorde det, men ändå har han sådana skuldkänslor, sa James. Egentligen är det mitt fel, eftersom jag är störst brukar det vara jag som hindrar vargen från att angripa någon av oss.
-Det är inte ditt fel, James. Inte Remus heller. Vi borde prata med honom. Och Sirius.
-Jag tror de är i uppehållsrummet, sa James och Lily nickade. De reste sig upp och gick raskt iväg i riktning mot uppehållsrummet.

Mycket riktigt satt Sirius och Remus i soffan vid uppehållsrummet. Tyvärr var de inte de enda i rummet, som var fullt av andra elever som just nu hade rast.
-Jag fixar det, viskade James till Lily och drog fram sin trollstav.
Lily kollade frågade på honom. Tänkte han förvandla de till sten eller vad?
-Muffliato, mumlade han, kollade på Lily och nickade.

-Snälla, var inte arga på James, sa Lily när de hade gått och satt sig i fåtöljerna vid soffan.
Hon fick ingen respons.
-Det var inte hans fel, bad hon. Vi satt och pratade, vi hade jättetrevligt. Vi glömde av tiden. Direkt när vi förstod vad klockan var blev James helt panikslagen och vi rusade tillbaka till slottet.
Inget svar.
-Vänta lite, sa Sirius plötsligt. Vet du?
Lily kollade oroligt på James, som om hon sökte svar, men fann att han bara kollade ner på sina fötter.
-Ja, sa hon till slut. Jag vet. Jag svär, jag skulle hellre dö än att berätta för någon.
Sirius såg tveksamt på henne, men tillslut verkade han acceptera det.
Tystnaden som uppstod var obekväm, och något som James aldrig upplevt tillsammans med sina vänner. De hade alltid haft lätt att prata om allting. Men dehär var annorlunda, insåg han.
-Vi förstod såklart, när klockan blev sju och vi var tvungna att gå, sa Remus efter ett tag. Men… Slingersvans är medvetslös, och…
-Vi vet, flikade James in.
-…det är svårt att låtsas att allt är som vanligt, avslutade Remus.
-Men alltså, är ni sura på mig? Frågade James.
-Nej, Tagghorn, sa Sirius, men hans röst lät bestämd, kall och envis. Men du måste förstå att vi blev jäkligt besvikna när du plötsligt inte dök upp! Du har alltid haft som något av ett extraansvar att förhindra att vargen angriper oss, det bestämde vi när vi gjorde animagusarna eller hur? Du har horn och du är större än varulven.
James nickade skamset.
-…och nu ligger Slingersvans medvetslös, för jag kunde inte stoppa angreppet! Fortsatte Sirius.
-Vilket inte är så konstigt eftersom du är hälften så stor, sa Remus snabbt. Sluta försöka fördela skyldigheten över er. Allt är mitt fel. Det var jag som skadade Slingersvans, precis om jag trampade på honom förra året, sårade din arm, Tramptass, och gav dig det där ärret i nacken, Tagghorn.
-Har jag ett ärr i nacken? Sa James förvirrat, men ingen tog någon notis om honom.
-Vi… det var sista ’’fullmånenatten’’ för er del. Från och med nu gör vi som det var meningen när Dumbledore lät mig komma in här. Jag går till stugan, förvandlas och går ut igen. Ni ligger här i sovsalen och sover. Punkt slut.
-Men… försökte James.
-Sluta! Skrek Remus och skakade på huvudet. Jag vill inte bli orsaken till att någon blir skadad, eller dödad. Jag fattar inte ens att ni vill umgås med mig alls. Det är mitt liv som är förstört, inte ert, det är jag som inte har något val, det är jag som är ett monster, bara jag, och jag tänker inte låta någon av er lida för det.
Lily iakttog förfärat och tårögt scenen. Hon tyckte så synd om Remus – hon hade alltid tyckt om honom, (mestadels för att han varit någon som såg till att James och Sirius bus inte blev ännu värre) och nu förstod hon vad han gått igenom de senaste åren och hur dåligt självförtroende han hade.
-Säg inte så om dig själv, Remus, sa hon och såg på honom. Han såg tillbaka på henne, men han sa inget.
-Lily har rätt, Måntand. Du är precis som alla andra, du har bara ett litet… ähum… pälsproblem, tillade James.
Remus drog motvilligt lite på munnnen, men han sa fortfarande ingenting.
Det blev åter igen en obekväm tystnad, innan Sirius bröt den;
-Slingersvans blir bra igen. Vi förstår att du glömde bort, det gör inget. Nu kan vi återgå till det normala.
-Fast vi följer med nästa fullmånenatt också, sa James bestämt.
-Nej det gör ni in… började Remus.
-Vi får se hur det blir! Sa Sirius och viftade bort honom. Remus öppnade munnen igen, men Sirius spände ögonen i honom på ett så obehagligt sätt att han inte vågade säga emot.
Återigen var det tystnad, men inte lika spänd och obekväm den här gången.
-Ni har håltimme nu, killar, sa Lily till James och Sirius. Men Remus och jag måste gå till lektionen i forntida runskrift. Vi möts till lunch, eller?
James och Sirius nickade.
-Då går vi och ser hur det är med Slingersvans, om han inte redan vaknat, sa James.
Lily och Remus nickade innan de gick iväg.

När de kom fram till klassrumsdörren stannade de. Korridoren var folktom, och det lät inte som om det var någon i klassrummet heller.
-Var är alla? Sa Remus förvirrat och kollade sig omkring.
-Lektionen börjar om en halvtimme, sa Lily.
-Men varför sa du att…
-Jag måste prata med dig, sa hon och satte sig på en bänk i korridoren.
Remus kollade på henne med ett höjt ögonbryn och slog sig sedan ner bredvid henne.

Det var tyst ett tag innan Lily öppnade munnen;
-Du… du måste sluta se på dig själv som ett monster, Remus, sa hon allvarligt. Han sa inget, utan studerade intresserat sina fötter.
-Du är ju en helt vanlig människa, precis som vem som helst, förutom en natt i månaden.
Fortfarande inget svar. Lily kom på att ställa en fråga, isåfall måste han ju säga någonting…
-Hur gammal var du när du blev biten?
Remus kollade på henne i några sekunder, och svarade sedan;
-På min åttaårsdag. Fenrir Grårygg använde det som hämnd mot min pappa. De hade bråkat dagen innan.
-Vilken fin födelsedagspresent.
-Mhm.
Han kollade återigen ner, men hon fortsatte;
-Det liv du hade kunnat leva…
-…är helt borta och kommer aldrig mer igen, avslutade han dystert meningen, men hon gav sig inte så lätt.
-…är helt ditt, 29 eller 30 dygn i månaden, sa hon bestämt. Eftersom Dumbledore låter dig gå här, och behandlar dig som alla andra, står inget i vägen för dig. Du är lika värdefull och har samma möjligheter som alla andra.




-Jag pratade med Lily idag, sa Remus och vek ihop kläderna som låg i en skitig hög vid fotändan på hans säng.
-Jaha, sa James förvånat. Vad sa hon då?
-Att jag skulle sluta se mig själv som ett monster, sa Remus.
James och Sirius kastade en menande blick mot varandra.
-Hon har rätt, kompis, sa Sirius. James sa inget men han nickade.
Remus suckade högljutt och lade ner en hög med tröjor i sin koffert.

Ett ögonblick senare steg Peter in. Han såg sömnig ut, verkade något yr och hade bandage runt huvudet.
-Slingersvans! Jublade James. Hur är läget?
-Bara bra, sa Slingersvans sömnigt. Jag… jag går och lägger mig nu.
Han stapplade fram till sin säng och lade sig ner. Inom några sekunder hördes högljudda snarkningar.
-Har Madam Pomfrey en icke-så-erfaren vikarie eller? Sa Sirius oförstående.
-Hon kan inte ha släppt ut honom så här, sa James och skakade på huvudet. Hon brukar ju vänta tills man är helt återställd, och några dagar till.
-Han kanske smet ut, sa Remus. Han kanske… nej, det är inte möjligt.
James, Sirius och Remus tittade funderande på Peter, som snarkade högt.
-Om han förvandlade sig till råtta och kom hit så fort Madam Pomfrey vände ryggen till, borde de leta efter honom nu… sa Sirius.
-Jag går ut och checkar läget, sa James och reste sig upp. Han hann inte långt innan det hördes knackningar på dörren.
-Potter? Black? Lupin? Nån där? Kan ni vara snälla att öppna dörren! Hördes McGonagalls hårda röst.
James svalde hårt och tog några steg mot dörren. Han öppnade den och möttes genast av professorns allvarliga min.
-Öh…godkväll, professorn, sa han.
-Godkväll, sa hon torrt och kastade sedan en blick in i sovsalen. När kom Mr Pettigrew hit?
-Öhm, för någon minut sedan, sa James. Han kom bara in och gick och lade sig på sängen. Vi diskuterade just hur Madam Pomfrey kan ha släppt ut honom ur sjuhusflygeln, han verkar helt…
-Poppy släppte inte ut honom, avbröt McGonagall. Hon satt och läste The Daily Prophet, när hon plötsligt såg en råtta ila över golvet. (Sirius och Remus flämtade nästan ohörbart till)
Hon jagade efter den, men efter ett tag var den utom synhåll, så hon gick tillbaka, och då var Mr Pettigrew borta.
James sa inget.
-Okej, professorn, men alltså, ska vi väcka honom och ta honom tillbaka till sjukhusflygeln?
McGonagall skakade på huvudet.
-Låt honom sova. Vi tar honom till flygeln imorgon förmiddag. Ha en fortsatt trevlig kväll, sa hon och gick ut.
Så fort dörren var stängd vände sig James om.
-Jag tror det var han som var råttan Pomfrey jagade, sa han eftertänksamt.
-Näe? Sa Sirius sarkastiskt. Du menar inte det eller?
James, Sirius och Remus borstade tänderna, bytte om och kröp ner i sina sängar.

Det var den andra maj, och när det gick till sängs den kvällen hade ingen av de någon aning om att prick tjugoett år senare, skulle ingen av de längre finnas kvar.





-Jag… jag har tänkt på en sak, sa James mellan tuggorna på lördagsfrukosten två veckor senare.
-Mhm vadå? Sa Sirius och tog en sked gröt, för att ett ögonblick senare skrika rakt ut.
-Sch, lugna dig Tramptass! Hyschade Remus.
-Satan vad varm den var! Sa Sirius och tog en kall klunk vatten.
Remus suckade och vände sig till James.
-Vad var det du pratade om?
-Jag tänkte att vi har, förutom när det gäller jobb och karriär, absolut inga planer alls på vad vi vill göra efter skolan.
James väntade på reaktioner, men det kom aldrig några, så han fortsatte;
-Jag gjorde lite research… sa han och drog fram några tidningsurklipp.
-Du bläddrade igenom tidningen, menar du, sa Sirius. James blängde surt på honom och fortsatte sedan.
-…och jag hittade dehär. Fyra små hus, ca 10 minuter från London. Det är fyra små hus som har samma trädgård, en jättestor, och en stor terrass på baksidan. Det är typ fem meter mellan husen. Varje hus har ett kök, ett stort vardagsrum, ett badrum, en toalett, ett gästrum med två våningssängar, det vill säga plats för fyra personer, och ett stort sovrum. I trädgården, som alla fyra husen delar, ligger en byggnad som är tvättstuga, och ett kvastskjul.
James tittade upp och väntade på sina vänners reaktioner.
-Du menar att vi… sa Remus långsamt. …skulle bo där?
-Typ, sa James. De som bodde där innan var två bröder och två systrar, alla hade varsitt hus. Detta, sa han, och pekade på huset längst till vänster, är Svangården. Det bredvid heter Körsbärshuset. Det näst längst till höger heter Trollsländan, och det till höger heter Traneboet.
-Men T-tagghorn, sa Peter. K-k-kostar det inte en fö-förmögenhet?
-Det kostar inte ens dubbelt så mycket som ett av de här husen skulle ha gjort om de såldes ’’ett och ett’’. Dessa husen har varit till salu ett tag. De förra ägarna skrev tydligt i var och ens testamente att de inte ville att husen skulle säljas ett och ett.
Inte många vill köpa fyra hus på en gång, det är därför ingen har köpt det än. Det kostar 4500 galleoner.
-Som vi inte har, sa Remus kort.
-Skulle inte säga det om jag var du, sa James leende. Mamma och pappa har under hela mitt liv haft ett konto där de samlat in pengar till min framtida bostad. Jag fick inte reda på det förrän förra veckan, men eftersom de köpt aktier för pengarna de hade först har summan växt. Där finns det, just nu, 5100 galleoner. Vilket betyder att det blir 600 galleoner över att köpa möbler och sånt för.
-Mina föräldrar har samlat ihop lite grann till mig och Regulus tror jag nog, sa Sirius. I somras var det 1600 galleoner där. Vilket betyder lite drygt 800 galleoner till mig.
-Jag skrapade ihop 200 när jag sommarjobbade hos Fortescue, sa Remus. Det är inte så mycket, men det var meningen att vara en start till boende och sånt.
-Mamma har s-sagt att j-jag får 400 galleoner när jag g-går ut s-skolan. S-sen har jag sparat ihop 200 också.

-5100, 800, 200, 400, 600… det blir 7100 galleoner, räknade James. Vad säger du nu då Måntand? Jag ringer försäljaren på måndag.
-Stopp, sa Remus plötsligt. Vi kan inte bara köpa fyra hus sådär. Borde vi inte tänka lite först? Det känns som om vi borde tänka över det noggrant först.
-Jag tycker det är så bra så det kan knappt vara sant! Sa Sirius entusiastiskt.
-J-jag håller med! Sa Peter.
-Tja… ja… egentligen… tvekade Remus. Äh, förresten. Vi har ju alltid sagt att vi ska bo ihop efter skolan, och vi kommer nog inte hitta något bättre… vad väntar vi på? Detta är perfekt.
-Ja! Sa James och storlog. Jag ringer försäljarna på måndag. Grabbar, vi är påväg nu!
-Vart är vi påväg? Sa Sirius frågande och tittade på James.
-Mot livet. Förstör inte stämningen, Tramptass.

Långt och bra kapitel

Vad braigt!!!!

Härligt bra!

Superduperbra!

OMG SUPER!!!!!