Kärleksdrama på Hogwarts...

AWESOME kapitel, jag länktarredan till näsat

Ny läsare! Superbra!

jättebra kapitel

Mycket har hänt... Alltså varje gång jag tänkt skriva så har nåt dyt upp! Som tex att min morfar dog, blivit sjuk och massvis med grejer! Det har verkligen inte varit meningen att dröja så länge!!! D:
Och liksom lite på grund av att min morfar gått bort har jag blivit lite ledsen och då inte velat skriva och sånt... Nej! Det har varit svårt att kunna skriva nu! Men det har inte varit med flit att inte uppdatera Hoppas ni kan förlåta mig!!!!!!!!!!
Här är i alla fall ett nytt kapitel med fina William!


Kapitel 13 – William

Jag, Thomas och Malcolm kippade efter andan. Vi var helt röda i ansiktet och våra händer var mörbultade. Vi hade försökt att hålla igen våra skratt under den tiden då Durmstranginstitutet hade gjort entré. Det hade bara sett för sjukt ut då alla från Durmstrang hade hållit på och lekt med sina stavar de hade med sig och försökt se coola ut. Så för att inte överrösta smällarna från stavarna och undvika att få allas blickar på oss så hade vi försökt hålla andan och slå i bordet för att inte få fram vårt garvande. Men tack vare våra smällar i bordet så trodde de i Durmstrang att vi försökte hålla takten med deras stavar, så några från Durmstrang hade tagit sig modet att göra en cool rörelse med stavarna. Det hade fått oss att skratta ännu mer, alltså vilket ledde till att vi fick hålla andan ännu mer och slå i bordet mer. Vilket gjorde att fler i Durmstrang gjorde lustiga rörelser med stavarna och så vidare...
Men nu hade de slutat och vi kunde andas ut. Vi vände våra huvuden mot lärarbordet. McGoganall stod upp och visade att hon nu tänkte berätta varför de pälsbeklädda dansarna och de kvinnliga smurfarna var här.
”Ja, kära elever! Nu undrar ni säkert varför Hogwarts ska vara ett extra hem för dessa elever, eller hur? Jo, det är nämligen så att på 1200-talet uppfanns en tävling. En vänskapstävling mellan Europas bästa magiskolor, alltså; Hogwarts, Beauxbatonsakademin och Durmstranginstitutet. Tävlingen är en turnering. Det är nämligen Turneringen i Magisk Trekamp!”
Ett sorlande hördes i Stora Salen. Thomas, Malcolm och jag tittade storögt på varandra. Vi hade pratat om Turneringen när vi var mindre, om hur coolt det skulle vara att vara med. Eller tja... Det var rättare sagt Thomas och Malcolm som tyckte det skulle vara coolt att vara med, jag hade mest sagt att jag skulle vara en intresserad åskådare än en deltagare. Nu skulle det också tydligen bli så, om det nu skulle komma att bli en turnering!
McGoganall tystnade skolan och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
”Och om någon minns så satte jag dit ett skrin här vid för ett tag sedan. Nämligen detta...” sa hon och lyfte upp ett litet skrin. Jag kände genast igen det från första dagen och jag lutade mig spänt framåt så jjag inte skulle missa vad som var innehållet i det. ”Och nu tänkte jag att vi skulle öppna det, för det är nämligen till turneringen som innehållet är till för!”
McGoganall satte försiktigt ner skrinet på bordet. Hon sträckte på händerna. Sedan tog hon fram en nyckel och låste upp skrinet. Hon ville verkligen hålla på spänningen märkte man, för man kunde se flinet hon fick på sina läppar då hon hade lagt handen på skrinets lock. Tillslut så drog hon upp locket och tog fram en bägare.
Alla tittade fascinerat på bägaren, till och med de från Durmstrang och Beauxbaton. Men sedan vändes allas blickar mot McGoganall då hon tog till orda igen.
”Denna bägaren är inte vilken bägare som helst, den är den flammande bägaren! Med hjälp utav denna och alla vi rektorer plus Professor Dumbledore så kan man anmäla sig till turneringen om man minst är sjutton år!”
Vissa missnöjda suckande hördes runtomkring. I alla fall runt Gryffindor- och Slyterhinbordet. McGoganall brydde sig inte om det, eller det märktes i alla fall inte då hon fortsatte.
”Reglerna känner nog de flesta till, men för er som inte gör det så kommer ni få reda på det i sinom tid! Nu så tycker jag att ni bör få i er mat och välkomna våra gäster... Varsågoda!”
Mat dök upp på borden och jag började genast slänga på mat på min tallrik. Jag tog en kycklingklubba och började ta stora bett från den direkt samtidigt som jag såg mig om.
Eleverna från de andra skolorna gick och satte sig lite varsomhelst. De flesta från Beauxbaton satte sig vid Ravenclaw bordet, men några andra som inte fick plats satte sig vid Hufflepuffbordet som stod bredvid Ravenclawbordet. De från Durmstrang satte sig vid Slytherinbordet och några få vid Gryffindorbordet.
Jag kände att någon plötsligt knackade på min axel jag vände mig om.
”Va?” sa jag lite bortkommet och med kyckling i munnen.
Jag såg in i ett par bruna ögon som tillhörde en mörkhårig, vacker och blåklädd fransyska.
”Yrsäkta mig... Men kan jag och mina vänner sitta 'är?” frågade hon med fransk brytning.
Jag ryckte på axlarna. ”Visst!” svarade jag henne.
Hon log stort med sina vita tänder och hon satte sig ner, vilket hennes vänner som stått bakom henne gjorde likadant. De började genast ta lite mat och sedan snacka franska med varandra. Jag vände mig mot min tallrik istället och slängde i mig mycket mat. Jag var extremt hungrig. Jag såg att Thommas och Malcolm var mitt under en djup diskussion om turneringen och att de tänkte anmäla sig så jag satt tyst istället för att störa dom.
Jag såg att vid Ravenclawbordet höll Adelia på att prata väldigt mycket med Penelope och några fransyskor. Jag kunde avläsa från deras läppar att de snackade om turneringen. Jag började undra om Adelia tänkte anmäla sig...
”Yrsäkta mig igen, men... Vad 'eter dy?”
Jag ryckte till och märkte att frågan kom från min högra sida där fransyskorna satt. Jag vände mig om och såg att det var samma fransyska som pratat med mig innan som pratat med mig nu.
”Öh... William... Hur så?”
”Jag bara yndrade... Men jag 'eter Jylie!” sa hon och räckte fram sin hand.
Jag skakade den. ”Okej, trevligt! Men jaha... Är de första gången du är i Storbritannien?”
”Nej, nej! Jag 'ar varit 'är tre gånger föryt, därför är jag så dyktig på engelska! Men mina väninnor 'är 'ar aldrig varit i Storbritannien innan!”
Jag satte mitt vatten i halsen. Jag kunde inte låta bli att skratta till, med vatten i munnen, då hon sa att hennes engelska var så bra. För liksom jag har träffat många fransmän och fransyskor som bara varit i Storbritannien en gång och de pratar bättre engelska faktiskt! Men ändå, det gick ju och förstå den här Jylie... Elelr ja, Julie, men det uttalas Jylie! Elelr hon uttalade det så och jag har lärt mig att det uttalas så fast det är ju Julie...
Jaja! När jag tillslut hade slutat hosta och tagit en till klunk vatten fast svalt i rätt strupe så började prata igen.
”Jaha, det var ju trevligt att veta! Men om dina väninnor inte kan engelska... Hur ska de gå för dom här då? Och varför pratar du inte med dom, de känner sig nog ensamma...”
”Nej, nej! De pratar förfyllt med varandra! Jag tröttnade på att 'öra på deras diskyssioner, så passade på att prata med dig då! Dy verkar jy trevlig...” sa Julie och log. Hon blinkade flörtigt mot mig och jag höjde på ögonbrynet. Flörtade hon med mig?
Jag kunde inte se en anledning för henne att göra det, så troligen fick hon nåt i ögat och på grund av hennes väldigt flörtiga utseende och allt såg det väl ut som en flört-blinkning på grund av det.
Julie och jag fortsatte prata. Hon var ganska trevlig, men hon ville berätta väldigt mycket om sig själv och ville veta lite om mig. Fast vissa saker var hon nyfiken på. Som till exempel vad som var mina intressen, vilket stjärntecken jag hade och så vidare. Lite lustiga frågor, men jag svarade på dom!
Tydligen visade det sig att jag som Vattuman skulle passa bra ihop med henne som var Tvilling. Alltså att vi skulle kunna bli bra kompisar, men enligt mugglare skulle vi också passa bra ihop som ett par också... Men det ämnet lämnade vi sedan!
Tillslut hade jag ätit klart och Thomas och Malcolm också, så de tvingade mig att gå. Så jag fick lämna Julie och hennes väninnor sedan och gå till sällskapsrummet.
”Vad mycket du pratade med den fransyskan då...!” sa Thomas sedan när vi var ute ur Stora Salen.
”Ja, hon var pratglad!” sa jag lätt och ryckte på axlarna. ”Hur så?”
”Inget, bara... Liksom... Peter är ju typ vän med Adelia, skolans snyggaste tjej, sedan så blir du bästa vän med Adelias starka konkurrent!” sa Thomas.
”Va?” fick jag fram.
”Men gud! William! Såg du inte hur hon såg ut?” frågade Malcolm chockat.
”Öh, jo, jag har faktiskt ögon!” sa jag.
”Ja, men det finns ju synfel i din släkt... För alltså, den där fransyskan var ju ett bra exempel på ryktena om att kvinnorna i Frankrike har bra utseende!” sa Thomas.
”Ja, verkligen...!” sa Malcolm.
”Äsch! Utseendet är inte viktigt!” sa jag.
”Nej, kanske inte, men ändå! De flesta tjejer som vet om att de se bra ut brukar ju knappast prata med nån som dig!” sa Thomas.
”Haha, tack! Du är alltid så snäll Thomas! En ideal kompis...” sa jag ironiskt och himlade med ögon.
”Ja, det vet jag ju! Den bästa sortens kompis är den som säger sanningens ord!” sa Thomas nöjt.
”Önskar jag var en lika vacker människa som dig, Thomas!” sa jag ännu mer ironiskt och skakade på huvdet.
”Meh! Jag då!?” frågade Malcolm förskräckt.
”Du räknas inte!” sa Thomas.
”Men... Detta ska mamma få höra!” sa Malcolm.
De fortsatte med tredje världskriget via ord resten av vägen till sällskapsrummet. När vi väl var framme hade de slutat, utan någon vinnare. Då så kom de in på turneringen.
”Tänker du anmäla dig, William?” frågade Thomas medan vi satte oss i soffan.
”Nej, tror inte det...” sa jag.
”Varför inte?” frågade Malcolm.
”Nja, det är ju rätt farligt... Vill inte riskera mitt liv på grund av en tävling liksom! Det räcker liksom med att riskera livet med att spela fotboll med pappa där hemma... Vill inte göra det här!”
”Vad är fotboll? Eller jaja! Jag tänker i alla fall anmäla mig!” sa Malcolm.
”Jag med!” sa Thomas.
”Ja, det kommer bli så coolt och...”
Jag slutade lyssna på dom. Det var segt att lyssna på någonting man inte var intresserad av så mycket... Men jag kunde se och höra att alla andra i sällskapsrummet diskuterade samma ämne; turneringen.
Jag lutade mig bak i soffan. Jag slöt mina ögon tills jag kände att någon andades på mig. Jag öppnade ögonen fort och ryckte till då jag såg in i ett par gråa ögon.
”Bu!” sa dess ägare.
”Men vad fan, Will!” sa jag förskräckt. ”Sluta skrämmas, galning!”
”Haha! Blev du så skrämd!?” frågade Will förhoppningsvis.
”Ärligt? Öh... Nej! Men ville göra dig glad... Ehe!” sa jag och såg hur Will slog sin hand för pannan.
”Jaja! Hej på dig!” sa Will och satte sig i fåtöljen framför mig..
”Hej på dig med! Men...” sa jag och sänkte sedan rösten. ”... Har du börjat på ditt uppdrag?”
Will flinade lite. ”Javisst har jag det! Börjar redan komma bra överens med Adelia oh hennes kompis Penelope!”
”Oh, så bra då! Och sen... Öh... Ja, vet du vad du ska göra när ni är vänner?”
”Japp! Fråga henne om vad för slags saker med killar hon gillar!”
”Ja... Det stämmer! Hehe...” sa jag genant. Det var så pinsamt att jag ha bett Will om det, men jag ville så gärna veta vad Adelia tyckte... Och om hon gillade saker om killar som jag hade så var det bara positivt, annars... Ja, då får jag väl fortsätta vänta på den rätta, för jag tänker inte förändras!
”Men du, William...” sa Will. ”Ska vi ta och bli som alla andra och starta och prata om turneringen istället?”
”Haha, visst!” sa jag och flinade. Jag slapp tydligen inte det samtalsämnet ändå...






Löve you all! Kommentera vad ni tyckte! Gärna om det var nån bit ni gillade extra mycket osv också

I like it hihi både bra och roligt

AWESOME, älskade det mäd smurfarna

jättebra kapitel älskar det som vanligt bara långt haha xD

Haha! verkar gjort detta kapitlet FÖR lång, för knappt inga palla läsa det Hehe ^^

Jättebra!!! Som vanligt då förstås

och jag älskade det här: ”Ja, men det finns ju synfel i din släkt... För alltså, den där fransyskan var ju ett bra exempel på ryktena om att kvinnorna i Frankrike har bra utseende!” sa Thomas.

hihihi ^^

Superbra! Verkligen jättebra! Men jag blir så förvirrad av att det finns så många som heter Will...