Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Jag ber om ursäkt för att det dröjde men nu har jag i alla fall äntligen läst det femte kapitlet!

Jag har full förståelse för att Leevi blir arg på Sirius när han säger att han inte orkar hjälpa henne med Amortentian. Jag menar, vem är han att prata om att ”inte orka”? Leevi sitter med alla ordinarie studier plus en massa extra för att hon ska kunna ta sin GET-examen (dessutom kan jag även tänka mig att det är påfrestande med Remus nästan konstanta svartsjuka.) Hennes reaktion kändes realistisk, jag skulle själv ha reagerat exakt likadant.

Hela scenen med Mulciber och Avery var välskriven, från början till slut, den var så sjukt obehaglig och intensiv! Jag gillar verkligen Leevis tåga, hur hon bestämmer sig för att inte låta sig skrämmas av dem längre, hur hon kämpar tillbaka så gott hon kan, trots att situationen ser ganska hopplös ut. Åh Sirius, du kom i precis rätt tidpunkt! ♥ Jag är så glad över att han lyckades rädda Leevi (men jag oroade mig verkligen när Mulciber tvingade in henne i det övergivna klassrummet och jag höll nästan för andan när han började fumla med skärpet.) Det här var en upplevelse som vore traumatisk för vilken flicka som helst, så jag hoppas att vi får se att den sätter vissa spår i Leevi, jag menar, det skulle vara konstigt om hon fortsatte som om ingenting hade hänt efter det här.

Det var trevligt att få läsa lite ur Sirius synvinkel, min enda kritik är att det var ett alldeles för kort stycke! Hoppas att du bestämmer dig för göra det mer i framtiden, för det kan bli väldigt intressant att gräva djupare i hans karaktär, det finns så mycket potential i det, han är ju så mycket mer än vad man ser med blotta ögat. Och så måste jag bara påpeka att jag blev varm i hjärtat av att läsa det här: ” ”Nej, sir. Jag gjorde vad vem som helst skulle ha gjort för en vän.” ”

Hm, varför går Sirius egentligen runt i sjukhusflygeln i bar överkropp? xD

Den sista scenen var så fin, Sirius kan allt vara bra rar när han vill. Jag tycker om hur hans och Leevis förhållande utvecklas, det känns väldigt naturligt. ” ”Jaa, men hur ska man kunna vara modig om man aldrig är rädd?” ” Sirius får de bästa replikerna. ♥

Slutsats: Stora applåder åt ett riktigt bra kapitel!

Tack allihopa för så mycket beröm ♥ Ni är guldvärda! Speciellt tack till LittleButterfly, älskar dina långa kommentarer ^^

Nu till det nya kapitlet. Lägger ut hela, för något ganska stort ska hända. Berätta vad ni tycker om det, vad kapitlet fick er att känna och vad som var bäst/sämst.

_____________________________________

Kapitel 7. Ett slut

”Vi ska åka till Frankrike redan imorgon”, berättade Leevi glatt och viftade ivrigt med gaffeln medan hon talade. ”Hälsa på släktingar och vänner och så.”
”Det blir säkert kul!” log Lily och suckade. ”Mitt lov kommer att gå till att övertyga min syster att vi borde vara vänner.”
”Så som varje lov”, sade Anna och log skevt. ”MacDonalds kommer till oss för att fira jul.”
”MacDonalds?”
”Jaa, Marys familj, du vet, hon som går femte året.” Leevi nickade och kastade en blick mot flickan som satt längre ner för bordet. ”Våra föräldrar studerade tillsammans, så vi ses ofta på loven.” Leevi petade tankfullt i sin mat och fick syn på en liten grupp Hufflepuffare som just passerade deras bord. Leevi kände igen den långa pojken med prefektmärket på bröstet som hon hade haft strafftjänst med. Deras blickar möttes och han log en hälsning. Leevi vinkade då de gick förbi och vände sig sedan mot Anna, som ännu följde gruppen med blicken.
”Hur känner du honom?” frågade hon längtande. ”Han är så söt!”
”Vi hade strafftjänst tillsammans hos professor McGonagall. Jag vet inte ens vad han heter”, tillade Leevi och såg efter pojken.
”Justin. Han är prefekt och en av de bästa i vår årskurs på trollformler”, berättade Anna med en drömmande blick. Leevi visste inte hur seriöst hon skulle ta Annas förälskelse, för hon bytte mål väldigt ofta utan att någonsin göra en ansats att få killen i fråga på en dejt.
”Jag hörde att han är ihop med en flicka från femte årskursen”, påpekade Lily och steg upp.
”Hmm.” Anna rynkade ögonbrynen. ”Jag måste fråga Seth om det är sant.”
”Seth?”
”Den där korta killen.”
”Är ni vänner?”
”Han är allas vän! Och bästa med Justin”, tillade Anna och blinkade med ögat.

Fem i elva hade Lily, Anna och Leevi fått sig en kupé och sitt bagage på hatthyllan. Remus hade bjudit Leevi till marodörernas kupé, men hon hade avböjt. Lily vägrade vara i samma kupé med James, så nu var det bara de tre där.
Leevi betraktade Hogwarts torn, som ännu kunde ses mot den klarblå himlen och fann sig ledsen över att behöva lämna slottet. Lily lämnade kupén för att göra en patrullrunda tillsammans med Remus, och Leevi vände med en suck blicken mot Anna, som satt mitt i mot henne.
”Jag måste nog göra det snart”, sade hon sorgset.
”Men ni är ett så sött par”, protesterade Anna vagt, men de hade haft den här konversationen redan flera gånger.
”Jag vet, och kanske vi kan försöka på nytt senare”, svarade Leevi och vände åter blicken ut. Tåget sattes sakta i rörelse och Hagrid, den vänliga jätten som skötte om Hogwarts grunder, vinkade. Leevi hade tagit flera av sina skolböcker med för att kunna studera på lovet, men för tillfället kunde hon inte koncentrera sig på att läsa.
”Han kommer att bli förkrossad”, sade Anna och såg på Leevi med sidoögat. Leevi nickade och försökte svälja klumpen i hennes hals. Hon hade inget val.
Så när Lily återvände steg Leevi upp och log tvunget åt sina vänner innan hon gick ut i korridoren och började leta efter marodörernas kupé. Hon hittade dem i den sista vagnen, där de lojt låg utsträckta så att varje sittplats var upptagen.
”Remus?” Leevi gick inte in, men hon försökte le oberört. Sirius försökte locka in henne, men hon skakade bestämt på huvudet. Remus reste sig och följde med henne ut i korridoren. Han lade sina händer på hennes axlar och studerade hennes ansikte med en orolig blick.
”Vad är det?” Leevi kände strupen snöras ihop och tog hans hand. De gick till den sista kupén och stängde dörren, så larmet från korridoren dämpades. Leevi satte sig och Remus slog sig ner bredvid henne, lade oroat en arm över hennes axlar. Leevi fann det svårt att möta hans blick och hon fick klara sin strupe innan hon kunde tala.
”Remus...” Började hon, men tystnade sedan. Hur skulle man säga något sådant? Men han tycktes förstå, och som om hon bränt honom drog han bort sin arm.
”Du vill lämna mig, eller hur?” Leevi kände tårarna tränga fram, och hon lyfte sin blick för att möta hans ögon. Hon bröt nästan ut i gråt då hon såg hans smärta speglas ur dem. Hon nickade.
”Men, varför?
”Jag älskar dig Remus, men... Men jag orkar inte längre.” Det var första gången Leevi sagt de orden, och med dem började tårarna rinna. Det smärtade att Remus inte sträckte fram sina armar för att trösta henne, eller strök bort tårarna så som han brukade. ”Altt det här är för mycket och med allt skolarbete... Jag kan inte vara med dig om jag vill komma igenom min GET.”
”Jag kan hjälpa dig, jag lovar att ge dig mer utrymme”, utbrast Remus, och hans ord fick henne att gråta häftigare. Leevi försökte andas djupt och torkade bort tårarna, som genast ersattes av nya.
”Det är inte bara det. Med allt som hände med Mulciber, och Sirius...” Det var uppenbart fel sak att säga. Remus hoppade upp och andades häftigt.
”Sirius? Är det på grund av honom du gör det här? Vill du vara med honom i stället?” Han skrek nästan, och Leevi ryggade skrämt tillbaka för hans ilska.
”Nej! Nej, det var inte det jag menade, snälla Remus...” Men hon fick inte fortsätta, för Remus svängde om och rusade ut ur kupén. Då dörren slog igen med en smäll brast Leevi oförhindrat ut i gråt och drog upp sina ben. Hon gömde sitt ansikte i sina knän och önskade att tåget skulle köra av rälsen, så hon kunde dö och inte längre känna smärtan.
En kvart senare skuffades dörren försiktigt upp, och någon satte sig på sätet intill.
”Jag kunde inte gå tillbaka”, sade Remus tyst. ”Förlåt.” Han lade sina sina armar om Leevi, och hon tryckte sitt ansikte mot hans klädnad.
”Jag vill inte att du ska hata mig”, sade Leevi och insåg hur själviska hennes ord var.
”Jag hatar dig inte”, svarade Remus med återfått lugn. ”Jag var bara rädd för att det här skulle hända.” Leevi nickade vagt och snörvlade. ”Här.” Remus sträckte fram en näsduk och Leevi snöt sig ljudligt. Hon mötte hans blick och han försökte le. ”Kanske du ändrar dig när skolåret är över.” Leevi nickade svagt.
”Kanske”, svarade hon med hes röst.
”Vill du gå tillbaka?” Frågade Remus, och hur gärna Leevi än skulle ha stannat där i hans varma famn, kunde hon inte göra så mot Remus. Så hon nickade och steg upp efter att ha torkat bort strimmorna som tårarna lämnat på hennes kinder. Hon tvingade fram ett leende och de lämnade kupén.
Leevi höll blicken på golvet då de gick i korridoren och stannade vid Remus kupé. Han gav henne en sista kram, en kram som tydligt berättade hans känslor, och önskade henne sedan en god jul. Leevi fortsatte till sin kupé, där Lily och Anna oroligt väntade. De steg upp för att trösta henne, och Leevi kämpade mot sina tårar då flickorna omfamnade henne.
”Allt kommer att bli bra”, mumlade Lily.

Kapitlet var bra fanns inget dåligt med det enligt mig iallafall.

Men man förstod ju att Leevi och Remus inte skulle vara tillsammans föralltid för alla vet vi framtiden för Remus.

Allt var bra skrivet och jag vill bara ha mer just nu

Nu har jag äntligen tillgång till en dator så nu har jag kunnat logga in på mugglis igen! Jag har nämligen upptäckt alla bra ff's som finns här.

Det senaste kapitlet var väldigt välskrivet, men det tog en stund innan jag förstod "Och bästa med Justin." Det hade varit enklare med bästa vän eller kompis då det bygger på adjektivet "bästa". Sedan även två små slarvfel på samma ord som jag upptäckte i slutet.

"Leevi försökte andas djupt och tårkade bort tårarna."

"och steg upp efter att ha tårkat bort strimmorna."

Det ska ju naturligtvis vara "torkade" och "torkat".
Ha en bra dag och jag längtar efter nästa kapitel!

jättebra kapitel!!!

sjukt bra, väntar på fortsättningen!
super nyfiken på det där stora som ska hända, kan det ha med Sirius att göra eller blir det något mellan henne och Justin? För hur kommer han in i det hela?
Åh, så många frågor och jag längtar tills jag får läsa nästa kapitel!

Helt otroligt bra, som alltid! Märkte några slarvfel bara, som är otroligt petiga.
T.ex.
"Det blir säkert kul!" Log Lily och suckade.
och
"Hur känner du honom?" Frågade Anna.
Det är svårt att förklara men det korrekta är såhär:
"Det blir säkert kul!" log Lily och suckade.
och
"Hur känner du honom?" frågade Anna.

Om man ska vara petig så är det det enda jag kan hitta. ^^

Thanks guys ♥ och tack för hjälpen ^^

Underbart ♥
Du skriver med känsla så man håller på att falla i tårar :´) så underbart så det inte går att beskriva kära du C: