Dark Paradise [SV]

Blir tvungen att svara nej jag har haft fullt upp hela helgen då det varit en väldigt stor fotbollscup där jag bor (väldigt big deal för mig) och veckan innan så jobbade jag i princip hela tiden, så jag har inte haft tid. Men ska försöka skrapa ihop något nu inom dom närmaste dagarna

Okej, jag förstår, ibland har man helt enkelt fullt upp. Känn bara ingen brådska, jag längtar bara så... ♥

HEEEEJ! *hoppar ut bakom ett hörn och viftar med händerna* ursäktar dröjsmålet, men har haft fullt upp som sagt och snart börjar skolan för min del - suck. Verkligen inte kul. Hur som helst, så här är nästa kapitel i alla fall, hoppas ni finner det njutbart.


Chapter 10 – Poker

Samtalet med Mike var precis som vanligt – en katastrof. Vi skulle nog aldrig vara bra på att komma överens, jag skrek på honom medan han skrek på mig. Förvånande inte sant? Hur som helst, så hade det dubbel effekt då vi båda var vampyrer, Mike hade lyckats ha sönder en staty av ett litet slag. Han blev inte förvånad över sin egen styrka, men jag blev. Jag visste ju att vampyrer var starka, men jag höll fortfarande på att bearbeta det hela.
”Jag förstår fortfarande inte varför du är så arg”, sade jag sedan. Vi stod inte på bron den här gången, för att vara säkra och det var morgon. Lektionerna skulle snart börja och jag var hungrig, jag hade inte fått någon frukost eftersom Mike hade grabbat tag i mig direkt. ”Du är ju en vampyr, så är även jag och det är inte så farligt som jag trott. Nik hjälpte mig bara!”
”Nik?”utbrast Mike. ”Verkligen, Nik?”
”Det är ditt fel från början! Om du inte hade slagit vad med honom så skulle det här aldrig ha hänt!”
Det var lite för mycket, Mikes ögon skiftades, han hade blivit sårad av mina ord. Han hade ju inte vetat, men jag var arg, mycket arg. Ändå gick det ett sting genom min mage som sade att jag hade gjort fel. Han hade blivit sårad av mina ord och jag hatade det.
”Så sluta läxa upp mig Mike!”avslutade jag grälet innan jag knuffade mig förbi honom. Vi hade stått i fängelsehålorna, där säkert ingen hade hört oss. Ilsket stampade jag in i stora salen och damp ner på platsen bredvid Summer som höjde ögonbrynen.
”That bad?”frågade hon medlidande. Jag nickade kort till svar innan jag tog för mig av frukosten. För att vara vampyr så var jag vrålhungrig, jag brukade aldrig äta mycket på morgonen.
”Vad har vi för lektion?”frågade jag sedan då jag hade lugnat ner mina nerver.
”Försvar mot svartkonster”, svarade Cassie som hade plockat upp sitt schema. ”Mrs Ginnies ser i alla fall till att vi får läxor, vi hade en hel hög!
”Tack hörni, för att ni hjälpte mig med dem”, sade jag. Summer log mot mig och knuffade till min arm.
”Du skulle ha gjort samma sak för oss, inte sant?”sade Cassie och spände retligt blicken på mig. ”Har du nytt armband?”
Hon pekade mot min högra handled. Ett smalt silverarmband som lyste upp hela mig låg virat runt min handled, det var det smycket som Nik hade gett mig som skydd mot solen.
”Japp, Nik gav mig det.”
”Inte billiga grejer det där”, sade Summer fascinerat medan hon beskådade det. ”Det är vackert.”
”Tack”, svarade jag kort innan jag ställde mig upp. Jag var så mätt som någon kunde vara, det kändes som om jag skulle spricka eller något. ”Vi borde nog hämta våra väskor och byta om till skolkläder.”
”Du har rätt”, sade Summer instämmande. Vi gick långsamt mot vårt sällskapsrum, vi babblade på om allt möjligt, som om det som hänt dagen innan aldrig betytt något. Det fick mig mer att slappna av, att mina bästisar inte var livrädda för mig, utan accepterade mitt nya jag.

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

”Ge mig kortet!”skrattade jag och sträckte mig mot Summer som envisades med att inte ge mig det jag ville ha.
”Aldrig i livet”, svarade Summer och gjorde en grimas. ”Berätta en hemlis först, du vet reglerna. Den som förlorar måste berätta en hemlis.”
Jag suckade och himlade med ögonen. Jag, Summer, Cassie, Mike och Rick var uppe i astromonitornet och spelade poker. Ett mugglarkortspel som Rick hade envisats om att vi skulle spela. Klockan var halv tolv, det var exakt femton minuter tills jag skulle bli sjutton år. Kan ni tänka er att jag faktiskt inte hade haft chansen att leva tills jag blev sjutton, utan att jag hade dött och blivit förvandlad till en vampyr dagen innan min födelsedag? Det var ganska ironiskt faktiskt.
”Berätta nu”, sade Rick uppmanande. Vi alla satt i en ring, på en mycket stor filt som jag och Mike hade burit upp för hand. Endast för att Cassie hade tvingat oss till det, eftersom hon sade att vi lika bra kunde göra det så starka som vi var och för att vi skulle bli myndiga. Mike hade bett om ursäkt till sist och vi var äntligen vänner – för en stund. Jag undrade faktiskt hur länge det skulle hålla, inte så länge ifall jag kände till vår relation rätt.
”Jag gillar Justin Bieber...”mumlade jag generat innan jag ryckte åt mig kortet som Summet höll i.
”Du gillar bögen?”utbrast Rick förvånat. ”Jag som trodde att du hatade honom.”
”Men då har du fel”, svarade jag tjurigt. ”Och han är inte bög, han har faktiskt flickvän.”
Mike började skratta, men lät bli att säga något eftersom han visste om att jag var känslig på det området över min mugglar-idol.
”Varför har du inte berättat det?”ville Cassie veta, hon såg överdrivet sårat på mig.
”Därför...”svarade jag kort innan jag delade ut korten i mitten av ringen.
”Du fuskar!”sade Mike genast som han plockat upp sina kort med en rynkad panna.
”Gör jag väl inte!”försvarade jag mig och knuffade till Mike i axeln. Han skakade på huvudet och lade ogenerat armen om Summers axlar.
Cassie började skratta så att hon nästan föll omkull då Summer blängde ilsket på Mike. Mike ryggade tillbaka och skyndade sig att dra bort armen medan resten av vårt gäng kastade korten på honom.
”Där blev du ägd, Mike!”flinade Rick och skakade på huvudet så att hans annars så svarta, rufsiga hår blev ännu mer rufsigt. För att göra det hela mer dramatiskt, så lade Rick sin arm som Cassie och drog henne intill sig. Mike muttrade något elakt svar innan han samlade ihop korten, just som han plockade upp det sista kortet ryckte han till och vände sig blixtsnabbt om. Mitt hjärta stannade, en prefekt? Nej, vi skulle ha hört en vanlig människas steg.
”Vad är det?”viskade Summer vars ögon hade blivit till stora skrämda pingisbollar. Mike rynkade pannan och gjorde ansats att ställa sig upp, men personen som fanns vid skuggorna till gången ner till stora trappan hade redan stigit fram.
”Nik!”utbrast jag lite för glatt. Snabbt var jag på fötter och framme vid honom. Rick visste redan om att jag och Mike var vampyrer, det underlättade hela situationen i vårt lilla gäng.
Klaus bar ett par enkla mörka jeans, en svart t-shirt och sin vanliga jacka som han brukade ha. Ändå såg han lika magnifik ut som första gången jag sett honom. Jag kunde inte låta bli att känna hur mycket jag faktiskt saknat honom under den lilla stund som jag varit iväg från honom.
Mike fnös bakom mig och jag kunde känna hur han genast blev rastlös, men även orolig.
”Vad gör du här?”frågade jag sedan då Klaus vände sin blick mot mig.
”Jag tänkte kolla ifall du var okej...”svarade Nik dröjande och kliade sig i nacken. Var han...generad?
Cassie och Summer var snabbt på fötter och ställde sig på varsin sida om mig med stora ögon. Jag skämdes verkligen över mina nyfikna bästisar, som tittade på Klaus som om han vore något värdefullt föremål på ett museum.
”Jag mår fint”, svarade jag snabbt och slog till mina kompisar i deras armar för att få deras uppmärksamhet.
”Aj!”utbrast Summer. ”Vad var det där bra för?”
”Sluta stirra på honom”, mumlade jag, vilket var onödigt, eftersom han ändå kunde höra mig med tanke på att ett litet retligt flin växte sig på hans läppar.
”Men han är sexig”, viskade Cassie uppspelt. ”Varför sade du inte att han var så sexig?”
”Cassie, Summer”, sade jag så lugnt jag kunde, fast mina nerver började svika mig. ”Kan ni två bara...försvinna?”
”Nej”, svarade Cassie. ”Det går inte. Men ifall du vill att vi ska gå härifrån, så säg det.”
Jag blängde på Cassie med en ilsken blick, jag var verkligen inte på skämthumör. Summer drog genast med sig Cassie till filten där killarna satt.
Nik skakade på huvudet och lutade sig bakåt mot stenväggen med armarna i kors över bröstet.
”Hur slapp du in på området?”ville jag genast veta då jag gått fram till honom, men jag var noga med att det fortfarande var en meter ifrån oss, typ.
”Jag är en hybrid, Caitlyn, det är inte speciellt lätt att få mig att hållas borta”, sade han menande och tittade rätt in i mina ögon. Jag kände hur mina ben motvilligt vek sig, fan vad han var bra på att charma. En blick, det var allting, hur lyckades han? Det borde vara förbjudet, ifall jag skulle bli president eller något liknande så skulle jag genast lägga in den regeln i regelboken, inga charmiga blickar.
”Och vad är den egentliga orsaken varför du är här, vid den här tidpunkten?”frågade jag sedan med en lekfull genomträngande blick som fick Klaus att flina ännu bredare.
”Ärligt?”sade han och jag nickade genast. ”Vi har lite problem...”
”Vad för problem?”frågade jag oroligt och kunde inte låta bli att ta ett litet steg närmare honom. Det var en ren reflex, jag gjorde alltid så då det var allvarligt.
”Det är inget viktigt...”sade Klaus avvärjande, med tanke på hans tonfall så betydde det att vi skulle tala om det senare – då det inte fanns fyra tjuvlyssnande öronpar i närheten. ”Har du tid att gå en stund?” han gjorde en diskret, menande blick mot gänget på filten som viskade tyst om något.
Jag nickade snabbt. ”Ge mig en minut.”
Jag vände mig motvilligt ifrån honom och gick fram till gänget innan jag plockade upp Niks hoodie som jag hade tagit med mig upp till tornet.
”Jag går en sväng med Nik”, sade jag åt dem. ”Vänta inte uppe.”
”Nej nej mamma”, flinade Cassie. ”Har ni hånglat redan?”
Mike ryckte till vid den frågan och såg mordiskt på mig. Jag skakade snabbt på huvudet och försökte att inte tänka på hur svårt Klaus förmodligen hade att inte skratta till den frågan. ”Nej, Cassie. Vi ses senare...”
”Eller i morgon...”flinade Summer.
”Eller övermorgon...”tillade Rick retligt.
”Ni kan alla gå och dränka er”, muttrade jag.
De gjorde alltid allting värre, nog för att ifall det där hade spelats in för en teve show, så då skulle förmodligen halva världens befolkning ha befunnit sig på golvet och fått magkramp av skrattanfallet. Hur som helst, så var det ju inte precis så i det här fallet, för mig var det inte det minsta roligt, för mina kompisar, så var det exakt som för halva världens befolkning.
Nik sade ingenting medan vi gick ner för trapporna mot stora trappan för att slippa ut ur slottet. Väl ute i skogen så sträckte jag fram hans hoodie mot honom.
”Behåll den, det kan bli kallt”, sade han och höjde snabbt ögonbrynen. Jag gav honom inget motargument, utan drog istället hoodien över huvudet ifall det var som han sade och det kunde bli kallt.
”Vill du berätta om problemet nu?”frågade jag genast som vi kommit djupare in i skogen och man inte så g slottet bakom oss längre. Klaus stannade och lutade sig trött mot ett av de tjocka träden.
”Som du hörde tidigare i vårt hus, så har jag och mina syskon ett problem med vår mor”, sade han.
”Ja, men jag förstår verkligen inte varför någon skulle vilja döda sina barn...”sade jag långsamt.
”Det är en lång historia, vi är ju originaler, hon skapade oss till vampyrer och skapelsen blev inte som hon ville, så hon bestämde sig för att döda oss i stället”, sammanfattade Klaus och tittade sig omkring ifall någon skulle vara i närheten och höra vad han sade. ”Hur som helst så har hon försökt bli av med oss flera gånger förut, utan resultat.”
Jag nickade långsamt, utan att egentligen förstå vartenda ord som han sade.
”Du förstår förmodligen inte allting”, sade Klaus lätt då han såg mitt förvirrade uttryck.
”Varför berättar du ens allt det här för mig?”frågade jag förvirrat och lade armarna om mig, som om en kall vind precis hade gått igenom hela mig.
”Caitlyn, det finns mycket som jag har gjort. Mycket ont, som fått andra att lida, endast för att jag är sådan. Min mor tar sådant som betyder något för mig i sitt grepp för att få fram min svaga sida – för att sedan kunna döda mig.”
”Så du säger... att din mor är ute efter mig?”andades jag och kände hur hjärtat började hamra emot bröstet. Jag var rädd, mycket rädd, en urgammal mor, som jag verkligen inte visste vad som var, en häxa förmodade jag, var ute efter mig.
”Kanske”, sade Klaus lugnt och lade varsamt sina händer på mina axlar. ”Därför har jag bestämt mig för att jag ska lämna dig ifred, chansen är stor att min mor inte vet om att du finns. I fall det är så, så är det säkrast ifall jag försvinner ur ditt liv.”
Mitt hjärta stannade med ens och jag såg upp i hans ögon, skulle han tvinga mig att lämna honom? Inte ens för att vi var tillsammans eller något, han hade dödat min mamma rått och utan att bry sig. Jag borde vara lättad, tacksam, över vad han sade. Men mitt hjärta skrek nej, att han inte fick lämna mig. Att vi inte kunde göra det, för jag gillade honom alldeles för mycket. Han behövde mig och jag behövde honom...
”Nik”, sade jag och tog ett djupt andetag medan tårarna började rinna ner för mina kinder.
”Gråt inte sweetheart”, viskade han, jag hade aldrig sett honom på det här sättet, så sårbar och känslofylld. Han såg faktiskt sårad ut, ansiktet var fortfarande lika magnifikt som förut, endast att det var fyllt med känslor, så mänskligt.
”Låt mig tala till punkt”, sade jag milt och tittade in i hans ögon. ”Jag har försökt att lämna dig, få dig ifrån mina tankar och få mig att hata dig för allting du gjort mot mig och min familj. Men saken är den att det inte går. Jag bryr mig för mycket, Nik, jag bryr mig om dig.”
Det var en lång tystnad, en kall vind slog emot oss där vi stod, ändå var det som taget ur en saga. Fast det var mörkt och jag hade missat stunden då jag blev sjutton, så var allting magiskt på ett underligt sätt. Nik såg både sårad och överlycklig ut, det gick inte att beskriva hans uttryck på något annat sätt.
”Caitlyn”, sade han efter en lång tystnad, då vi endast hört varandras andetag. ”Jag vill inte att något händer dig.”
”Det gör det inte, Nik”, viskade jag innan jag försiktigt lade ena handen på hans kind som fick hans ansikte att slappna av och stänga ögonen. Jag tog försiktigt ett steg närmare honom och lade mina armar om hans hals innan jag slöt mellanrummet mellan våra läppar.


Hur var det??!!?!?!? O.o

Det var magical! Ja, verkligen superbra! Känner att jag upprepar samma saker i mina kommentarer, men det är ju så himla underbart bra, så jag får försöka hitta synonymer till det... c: Wish me luck.

Haha!! Tack så mkt!! dunno what else to say bro


Thalia Thx!!

thx bro !

Super xD

tack!!