"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jag såg på din profil att du gillar de mörka karaktärerna...

Det som är lite synd med den här fanficen är ju att den ändå har en utstakad väg som jag måste följa, så den kommer ju inte att vara för evigt... Redan samma sommar ska ju duellen mellan Albus, Aberforth och Gellert vara.

haha klart jag gillar de onda
men jag har faktiskt aldrig gillat Gellert förens jag började läsa din ff ^^
nej men de måste du ju egentligen inte göra jag skriver om alla HP böcker och jag följer dem inte alls xD

Cara Riddle, jo jag vet. Men jag vill gärna hålla mig så canon som det går, så att jag egentligen inte ändrar historian utan att den blir den samma i slutändan som om J.K. skrivit den. Kul att du gillar Gellert förresten!

ja de tkan jag förstå med och jag respekterar det med
och jag gillar verkligen att läsa din varatiant på det
ja men han är ju as smart och as cool xD

Jättebra!!

Det var underligt väder den sommaren. Det kunde förändras i en handvändning, lika snabbt som Ariana eller Gellerts humör kunde svänga. Så när sjön började röra oroligt på sig, plötsligt väckt ur sin slummer, så rörde sig Albus och Gellert mot familjen Dumbledores hus.

De hade en plan.

Gellert var på gott humör igen, han hälsade till och med vänligt på Aberforth och Ariana. Aberforth och andra sidan såg på honom med mord i blicken, medan Ariana inte mötte någons ögon, utan stirrade i stället ner på ådringarna i träbordet.

Albus vandrade rakryggad fram och tillbaka i rummet, plötsligt målmedveten.

"Aberforth, terminen börjar snart som jag förmodar att du vet" sade Albus. Aberforth himlade bara med ögonen och undvek att svara.

"Vi har redan diskuterat det här, och jag måste insistera på att du åker dit som det sig bör. Du måste definitivt ha dina GET, och FUTT är inte heller något att försumma.

"Han" sade Aberforth och pekade anklagande mot Gellert "blev relegerad från Durmstrang! Nog för att jag skulle ha lämnat den skolan så fort jag kunde, men saknar inte han delar i sin utbildning?"

Albus kastade en hastig blick mot Gellert som satt med korslagda ben och ryggen lutad mot väggen, samtidigt som han iakttog Aberforth uppmärksamt, som om han övervägde något.

"Gellert är ett annat fall eftersom" började Albus, men avbröts av sin yngre bror.

"Säg det inte! Jag vill inte veta varför han är ett speciellt fall för dig" morrade Aberforth.

Gellert knyckte med huvudet och log älskvärt mot Aberforth.

"Ja, hursomhelst" fortsatte Albus "Så har jag kommit fram till att jag inte ska stanna i Godric's Hollow det här året. Jag tror att vi alla skulle må gott av att lämna det här huset ett tag, och därför har jag och Gellert bestämt oss för att ta med Ariana när vi åker utomlands om någon månad".

Aberforth flög upp på fötter.

"Du.. Du..." sade han och genomfors av skälvningar. "Du kan inte göra såhär!" vrålade han så att hans målbrottsröst sprack.

"Men Abe, tror du inte att det blir bäst för alla?" inflikade Gellert, och Aberforth vände sig emot honom med ögon som var svarta av hat.

"Ja, vadå? Dig skulle nog Godric's Hollow klara sig utan, med tanke på att du duellerat mot samtliga personer av magisk härkomst och kastat getdynga på de andra. Och Ariana -" Gellert klappade Arianas ljusa lockar "Har nog inget här som är värt att stanna för".

Aberforth fick använda hela sin självbehärskning för att inte döda Gellert där och då. Istället försökte han få Albus på bättre tankar genom att för en gångs skull resonera, men inte utan att giftet dröp från hans röst.

"Men du då, Albus? Hur skulle du kunna bli trollkarlsvärldens sanne hjälte, den som befriar världen från mugglare, med en psykotisk lillasyster i släptåg? Hon behöver tillsyn dygnet runt, och det vet du. Det kommer inte att fungera".

Gellerts ansiktsdrag hårdnade, käken spändes.
"Lämna det här till folk som vet bättre än du själv!" fräste han. "Du är bara ett barn, ett dumt sådant också. Förstår du inte? Arianas liv kommer att förändras till det bättre om vi genomför det här! Med mugglarna på sin rätta plats, och trollkarlar som regerar, behöver hon inte gömmas längre!"

Aberforth famlade efter sin stav, och Gellert drog snabbt fram sin egen. Han sneglade mot Albus, och såg hur Albus övertygelse plötsligt började vackla, och plötsligt rann bägaren över.

"Crucio!"

Det enda ordet skar genom luften, och följdes av ett fasansfullt skrik ifrån någon som vred sig i vånda och smärta.

Jättebra!!

Vem?? Vem blev anfallen med crucio?
Jättebra kapitel, älskar hur du får upp spänningen^^

Håller med, man kan knappt bärga sig tills nästa del kommer!

Misstänker att det är Gellert som kastar en Crucio-förbannelse på Aberforth.

Jag älskar verkligen Gellert!! han är så himla underbar xD hans humör alltså ♥
jag skulle chansa på att Gellert kastar crucio lver Aberforth men Ariana hamnar ivägen ^^