Framtida författare

_{Skrivet av Minidjuret:}
Ursäkta eventuella stavfel xD

Spoiler:
Tryck här för att visa!Solen sken som vilken annan dag som helst, vinden blåste genom trädens kronor så att det ven om dem.
Gruset knastrade under hans fötter där han gick i skogen.
”Kim!”
Han vände sig om.
Ingen där.
som vanligt inbillade han sig att någon ropade hans namn, saknade honom eller helt enkelt ville prata med honom, men det var aldrig så.
Inte ens hans familj brydde sig.
När han var mindre hade han haft sin tvillingbror, Tony, men nu undvek han också Kim, av den patetiska anledningen att han inte var perfekt.
Egentligen var det inget fel på Kim, han såg ut precis som vem som helst, kanske lite smalare och lite längre, och sen hade han ju den speciella blå svarta hårfärgen som såg färgad ut, och såklart hans ögon.
Ett brunt och ett grönt.
Missfoster, freak, äckel och emo.
Varje dag fick han höra de orden.
Tony däremot var populär.
Han hade allt, han var lagom lång, vältränad och hade tjockt svart brunt hår och blåa ögon.
Alla tjejer gillade honom, alla ville ha honom.
Eller ja, alla utom en, men Tony brydde sig inte om henne, för hon var tydligen som Kim, ett missfoster.
Och hon undvek alla.
Amy, som hon hette, var en sådan person man helst undvek.
Hon hade chock rosa hår och sminkade sig hårt.
Hennes kläder var trasiga och hon lyssnade nästan alltid på hög musik i sina hörlurar.
Ingen försökte någonsin prata med henne, förutom Kim och hans gäng, men de sa alltid saker som ”Har du inte råd med nya kläder?” eller ”Fick du sot runt ögonen när du lagade mat?” och så vidare.
Men Amy bara fräste något svar och gick vidare.

Kim började springa efter att ha gått en bit. Vart han än gick kändes det som om någon tittade på honom, som om någon skulle hoppa fram och slå ner honom eller göra sig roliga över hans utseende.
Det började någon gång när han var 12 då Tony fick för sig att han skulle vara en av de coola, och då började han håna Kim.
Nu var de båda 15 och det hade bara blivit värre med åren.
”Kim!!”
Han stannade och vände sig om.
Ingen där.
Hela tiden inbillade han sig att någon skulle stoppa honom från det han tänkte göra.
En bit längre fram var bron, bara ett enkelt steg och sen skulle allt vara över.
Det skulle gå så snabbt att han inte ens fick ont.
Kim började springa och snart stod han uppe på räcket av bron.
Ett steg, det var allt som behövdes.
Han tittade bakom sig en sista gång innan han tog ett steg rakt ut i luften och föll.


Kim föll i slow-motion och efter två meter hände något underligt.
Ett moln samlades runt honom och ett blå/grönt ljus sken starkt från det, så starkt att Kim var tvungen att blunda hårt.
Det sög till i hans mage och det kändes som om han drogs upp jättesnabbt innan han landade med en duns, på mage någon stans.
Han vågade inte röra sig på en lång stund, rädd för vad han skulle få se, så istället låg han stilla och blundade hårt.
Efter ett tag öppnade Kim långsamt ögonen, satte sig upp och tittade sig omkring
Han blinkade flera gånger.
Det han såg var inte något han var van vid.
Han satt mitt på en äng med högt gräs.
Det var precis lagom varmt ute för att han inte skulle frysa, men det var inte heller för varmt.
Vinden fläktade skönt och ven genom gräset så att det nästan lät som musik.
Fåglarna sjöng och någonstans lång borta kunde han höra något stort djur ryta.
Kim var inte rädd.
Han visste att han inte kunde dö en gång till.
För det var vad som måste ha hänt, han måste ha dött.
Fast han tvekade lite, skulle han inte ha slagit i vattenytan?
Kim skakade bort tanken och reste sig upp.
Han var väldigt nyfiken av sig och bestämde sig därför för att titta sig omkring i området.
Han skulle precis resa sig upp då han hörde en hög duns bakom sig.
Snabbt vände han sig om och såg en person ligga i gräset.
En person med chock rosa hår.
”Amy?!” frågade Kim förvirrat.
Hade hon också hoppat? Också dött?
”Kim! Jag såg dig hoppa, jag ropade, men du såg mig inte! och sen när jag kom fram till bron såg jag ljuset och hur du försvann!” flämtade Amy fram. ”Vad hände?”
”Jag vet inte, jag skulle hoppa...Men sen kom jag hit. Är vi döda?”
”Ja-jag tror inte det. Jag testade kasta en sten ner från bron, och den försvann också i det mystiska ljuset, så jag bestämde mig för att hoppa jag också”
Hon log snett mot Kim.
”Jaha...Uhm...” Kim visste inte riktigt vad han skulle svara, han brukade inte prata med folk, och det kändes knäpp att stå på en plats han inte hade någon aning om vart den låg och prata med skolans konstigaste människa.
Amy reste sig upp och gick fram till Kim.
Hon räckte fram en hand och han tog tag i den, osäkert.
Amy log och drog upp Kim.
Hon var ovanligt stark, det kände han direkt.
”Ska vi utforska stället?” frågade Amy, släppte Kims hand och började gå, utan att vänta på svar.
Kim tvekade men följde efter.
Han tittade bak en sista gång.
Han visste att han troligen aldrig mer skulle få se sin familj, men egentligen brydde han sig inte.
Han sprang efter Amy och hann snabbt ifatt henne.
Ett högt rytande hördes kanske hundra meter ifrån dem.
Amy vände sig mot Kim och log.
”Kom!”
Hon sprang in i skogen, mot ljudet och Kim följde efter.
Detta var början på det äventyr han alltid velat ha.

Du måste skriva en fortsättning!

---

~MY TUMBLR~

22 apr, 2012 19:37

22 apr, 2012 19:40

22 apr, 2012 19:44

_{Skrivet av Minidjuret:}
Ursäkta eventuella stavfel xD

Spoiler:
Tryck här för att visa!Solen sken som vilken annan dag som helst, vinden blåste genom trädens kronor så att det ven om dem.
Gruset knastrade under hans fötter där han gick i skogen.
”Kim!”
Han vände sig om.
Ingen där.
som vanligt inbillade han sig att någon ropade hans namn, saknade honom eller helt enkelt ville prata med honom, men det var aldrig så.
Inte ens hans familj brydde sig.
När han var mindre hade han haft sin tvillingbror, Tony, men nu undvek han också Kim, av den patetiska anledningen att han inte var perfekt.
Egentligen var det inget fel på Kim, han såg ut precis som vem som helst, kanske lite smalare och lite längre, och sen hade han ju den speciella blå svarta hårfärgen som såg färgad ut, och såklart hans ögon.
Ett brunt och ett grönt.
Missfoster, freak, äckel och emo.
Varje dag fick han höra de orden.
Tony däremot var populär.
Han hade allt, han var lagom lång, vältränad och hade tjockt svart brunt hår och blåa ögon.
Alla tjejer gillade honom, alla ville ha honom.
Eller ja, alla utom en, men Tony brydde sig inte om henne, för hon var tydligen som Kim, ett missfoster.
Och hon undvek alla.
Amy, som hon hette, var en sådan person man helst undvek.
Hon hade chock rosa hår och sminkade sig hårt.
Hennes kläder var trasiga och hon lyssnade nästan alltid på hög musik i sina hörlurar.
Ingen försökte någonsin prata med henne, förutom Kim och hans gäng, men de sa alltid saker som ”Har du inte råd med nya kläder?” eller ”Fick du sot runt ögonen när du lagade mat?” och så vidare.
Men Amy bara fräste något svar och gick vidare.

Kim började springa efter att ha gått en bit. Vart han än gick kändes det som om någon tittade på honom, som om någon skulle hoppa fram och slå ner honom eller göra sig roliga över hans utseende.
Det började någon gång när han var 12 då Tony fick för sig att han skulle vara en av de coola, och då började han håna Kim.
Nu var de båda 15 och det hade bara blivit värre med åren.
”Kim!!”
Han stannade och vände sig om.
Ingen där.
Hela tiden inbillade han sig att någon skulle stoppa honom från det han tänkte göra.
En bit längre fram var bron, bara ett enkelt steg och sen skulle allt vara över.
Det skulle gå så snabbt att han inte ens fick ont.
Kim började springa och snart stod han uppe på räcket av bron.
Ett steg, det var allt som behövdes.
Han tittade bakom sig en sista gång innan han tog ett steg rakt ut i luften och föll.


Kim föll i slow-motion och efter två meter hände något underligt.
Ett moln samlades runt honom och ett blå/grönt ljus sken starkt från det, så starkt att Kim var tvungen att blunda hårt.
Det sög till i hans mage och det kändes som om han drogs upp jättesnabbt innan han landade med en duns, på mage någon stans.
Han vågade inte röra sig på en lång stund, rädd för vad han skulle få se, så istället låg han stilla och blundade hårt.
Efter ett tag öppnade Kim långsamt ögonen, satte sig upp och tittade sig omkring
Han blinkade flera gånger.
Det han såg var inte något han var van vid.
Han satt mitt på en äng med högt gräs.
Det var precis lagom varmt ute för att han inte skulle frysa, men det var inte heller för varmt.
Vinden fläktade skönt och ven genom gräset så att det nästan lät som musik.
Fåglarna sjöng och någonstans lång borta kunde han höra något stort djur ryta.
Kim var inte rädd.
Han visste att han inte kunde dö en gång till.
För det var vad som måste ha hänt, han måste ha dött.
Fast han tvekade lite, skulle han inte ha slagit i vattenytan?
Kim skakade bort tanken och reste sig upp.
Han var väldigt nyfiken av sig och bestämde sig därför för att titta sig omkring i området.
Han skulle precis resa sig upp då han hörde en hög duns bakom sig.
Snabbt vände han sig om och såg en person ligga i gräset.
En person med chock rosa hår.
”Amy?!” frågade Kim förvirrat.
Hade hon också hoppat? Också dött?
”Kim! Jag såg dig hoppa, jag ropade, men du såg mig inte! och sen när jag kom fram till bron såg jag ljuset och hur du försvann!” flämtade Amy fram. ”Vad hände?”
”Jag vet inte, jag skulle hoppa...Men sen kom jag hit. Är vi döda?”
”Ja-jag tror inte det. Jag testade kasta en sten ner från bron, och den försvann också i det mystiska ljuset, så jag bestämde mig för att hoppa jag också”
Hon log snett mot Kim.
”Jaha...Uhm...” Kim visste inte riktigt vad han skulle svara, han brukade inte prata med folk, och det kändes knäpp att stå på en plats han inte hade någon aning om vart den låg och prata med skolans konstigaste människa.
Amy reste sig upp och gick fram till Kim.
Hon räckte fram en hand och han tog tag i den, osäkert.
Amy log och drog upp Kim.
Hon var ovanligt stark, det kände han direkt.
”Ska vi utforska stället?” frågade Amy, släppte Kims hand och började gå, utan att vänta på svar.
Kim tvekade men följde efter.
Han tittade bak en sista gång.
Han visste att han troligen aldrig mer skulle få se sin familj, men egentligen brydde han sig inte.
Han sprang efter Amy och hann snabbt ifatt henne.
Ett högt rytande hördes kanske hundra meter ifrån dem.
Amy vände sig mot Kim och log.
”Kom!”
Hon sprang in i skogen, mot ljudet och Kim följde efter.
Detta var början på det äventyr han alltid velat ha.

Gryyymt!!

---

22 apr, 2012 20:26

22 apr, 2012 20:27

Kim Feather

Spoiler:
Tryck här för att visa!"Kim Feather, kom genast ner hit och förklara vad som har hänt!" röt hennes mor från nedervåningen.

Jag vill inte, förstår hon aldrig det?! Om jag går ner måste jag förklara för henne, och det orkar jag verkligen inte med. Mitt liv kommer att förändras ännu mer om jag går ner för den där trappan och berättar för henne vad som har hänt. Men jag borde väl ändå berätta, hon kanske förlåter mig, kanske, kanske inte. Vågar jag ta den risken?

Kim tog ett djupt andetag och reste sig upp från golvet. Hon gick ut ur sitt rum och gick mot trappan som stod precis utanför hennes sovrum. Hon kollade sig om utanför rummet. Rakt framför henne stod trappan. Just nu kändes den som ett långt stup utan ett slut. Om hon gick ner för trappan skulle hon aldrig komma upp igen, det visste hon.

Jag gör det. Jag går ner för trappan och berättar sanningen. Hon får tycka vad hon vill, efter det rymmer jag. Då kommer hon aldrig kunna säga något till mig igen. Hon kommer ändå aldrig fölåta mig, och antagligen tro att jag ljuger om det jag säger.

Hon gick sakta nerför trappan, tog ett steg i taget, andas, ett till steg, andas, ännu ett, sedan sprang hon ner resten av biten. Hon sprang in i köket där hennes mor stod. Hennes armar vilade strängt mot hennes höfter som de alltid gjorde när hon var rasande.

Fast nu var hon ju förstås mer än rasande.

"Hej mor."
Hennes mor gick strängt fram till Kim och stod nu så nära att Kim hörde hennes arga flåsningar.
"Hej?!" röt hon. "Är det allt du har att säga till mig?! Hej?!"
Kim skakade på huvudet så snabbt hon kunde och tog ett steg bakåt bort från sin mor.
"Dåså, ut med språket Kim! Förklara för mig, vad har du gjort?!"
Kim torkade bort en tår som kom rinnande ner från hennes kind.
"Jag har inte gjort någonting mor, det var inte jag. Det... var... Det var Jacko."

Som jag trodde hon tror mig inte. Varför skulle hon ens tro att Jakob Bloom skulle göra något sådant, han var ju den trevligaste person hon hade träffat. var.

7timmar tidigare;

Kim var en 14årig flicka med tuff bakgrund. I hela hennes liv har hon fått leva i ett strängt samhälle med sin mor Lisbeth. Hennes far har hon aldrig vetat något om, och inte heller velat vetat. Kim's mor var den strängaste i byn av de hon hade pratat med. Kim var enligt de flesta motsatsen till sin mor. Hon var olydig, omtänksam, vacker och enligt Lisbeth anledningen till att Jakob Bloom inte längre var vid livet. Han hade omkommit i ett mord för tre år sedan, Kim var med när det hände. En kniv genom magen, Jakobs mage. Kim hade sett allting, när det hände, hur det hände men visste fortfarande inte varför. Kim var anklagad för mordet, men det var inte hon som hade gjort det. Det var Oliver Leaf. Men ingen hade trott på henne, självklart hade ingen trott på en vilseleden 11åring. Efter det hade Lisbeth varit otroligt sträng och gjort så att Kim fått utegångsförbud så länge hon kunde röra på sig. Kim hade slutat med att försöka berätta sanningen. Hon hade förstått att sanningen hade dött ut med henne, och förblivit dött.
Just nu låg Oliver Leaf död utanför Kims altan. Det första som hade kommit upp i Lisbeths ynkliga huvud var att Kim hade mördat igen. Och blivit rasande, ringt polisen som hade fört bort liket.
Kim hade återigen sett vad som hänt med Oliver, och denna gång visste hon även varför det hade skett. Jakobs ande hade hämnats. Det var hon säker på. Hon hade sett det med egna ögon till och med.

Åtminstone så vet ju jag att det inte var jag. Någon vet i alla fall om det, och Jacko vet ju också om det såklart, det var ju han som gjorde det. Dödade honom. Men hur? Jag visste inte att andar fanns. Men tydligen så gör de väl det, det måste de väl göra? Jag såg ju Jacko, jag såg honom. Det måste betyda att andar finns.
Men det hjälper varken mig eller någon annan att det bara är jag som vet om att det var Jacko. Nu hatar väl alla mig ännu mer, vart ska jag ta vägen, mor kommer snart att märka kroppen och bli ursinnig.

Kim sprang upp på sitt rum och satt där enda tills Lisbeth kom hem och fann Oliver.


Nu:

Kim sprang ut ur sitt hus och sprang så långt hon kunde, hon sprang tills knäna på henne vek sig och hon inte kunde röra på sig. Sedan kom tårarna, de forsade snabbt ner för hennes kinder och slutade inte förrän en lång stund framöver.

Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Vad kommer jag att få för straff denna gång?
Jacko, jag saknar dig, kommer du att finnas där för mig, du finns ju fortfarande. Du är ju en ande, kan du hjälpa mig? Få mig att komma härifrån? Och starta om med ett nytt liv? Ingen behöver få veta att du finns, det är bara du och jag. Jag lovar.

Kim kände en svag vind, det kändes nästan som att något åkte igenom henne. Då blev hon glad. Hon visste att Jakob fanns där, och att han skulle hjälpa henne.

Tack Jacko, och förlåt för att jag inte försökte rädda dig när Oliver kom. Men varför gjorde han det?

Bokstäver ristades in i leran framför henne. Kim läste högt vad som skrevs i marken.
" Jag listade ut att han älskade samma person som mig."

Vem var det Jacko, vem var det ni älskade?

Ett enda ord ristades nu in i leran. Kim läste tyst för sig själv ordet som han skrev.

Du.

---

22 apr, 2012 20:27

22 apr, 2012 20:28

Jag är ledsen att jag inte skickat in min än, men jag har lite kvar att fixa.

---

... för jag glömde bort att vara rebell!

22 apr, 2012 20:40

_{Skrivet av Minidjuret:}
^
Din v ar också jättebra! C:

Tack ♥ :'

---

22 apr, 2012 20:42

23 apr, 2012 15:09