Gör man vad som helst för kärleken?

^aa verkligen ^^

nu har jag varit super snäll och skrivit ett kapitel till åt er hoppas ni gillar det

De gick längs gatan och hon var glad att Jezebel hade återhämtat sig, men på något sätt verkade de alltid göra det, de var som om gudarna bara ville plåga dem men inte låta dem dö. Hon såg sig omkring på alla hus och funderade på människorna som hade bott här och undrade vart de var nu?
”Varför flyr de från dig?” frågade Jezebel och hon var förvånad över hur lite han visste om världen. Men hon antog att han hade haft fullt upp med att överleva och att Alexis inte hade släppt ut honom så mycket. Hon mötte hans blick
”De har väll sina skäl” sa hon lågt ”en dag när jag vet hur jag skall berätta för dig vem jag egentligen är, skall jag göra det, om du orkar vänta?” sa hon
”Jag kan vänta, jag har inte berättat allt för dig heller” sa Jezebel och hon nickade lättat, de hade båda sina hemligheter och hon hoppades de inte skulle komma i mellan dem när de avslöjades. Men just nu tänkte hon njuta av nuet. Hon såg på gatan längre fram och log svagt när Remus och Kingsley kom emot dem, de hade inte pratat på flera år men hon var ändå glad att se dem
”Hej” sa hon leende när hon kom närmare och de båda männen såg på varandra innan de drog sina stavar
”Avada Kedavra” sa Remus och siktade på henne och Jezebel han precis knuffa henne åt sidan och förbannelsen ven förbi henne. Hon bara stirrade på dem, hon var chockad. Remus hade varit hennes professor och de hade kommit bra överens och Kingsley hade varit som hennes väns far och nu ville de döda henne.
”Vad håller ni på med?” fräste Jezebel och gick mot dem
”Hon eller oss” morrade Kingsley och hon bara stirrade på dem, vad hade de fått den iden ifrån? De hade gått skilda vägar men hon hade aldrig försökt skada dem.
”Gå eller ni får ångra er” sa Jezebel kallt och de höjde stavarna och han drog för första gången sin egna och parerade förbannelserna och kastade sedan iväg två stycken och snart låg de andra männen på marken och vred sig i plågor. Hon hade aldrig sätt något liknande och hon antog att de var hemmagjorda. ”Jag varnade er” morrade han och gick fram till henne ”är du okej?” frågade han
”Ja” sa hon till slut ”jag är bara chokad, jag trodde de var mina vänner, i alla fall inte mina fiender” sa hon och Jezebel la en arm runt henne
”Jag är ledsen, jag önskar att det kunde varit på ett annat sätt. Jag vet inte vad som hänt men jag beklagar” sa han och omfamnade henne
”Jag med, jag förstår inte varför de ville döda mig helt plötsligt” sa hon förvirrat
”Inte jag heller, men vi får ta reda på det” sa Jezebel uppmuntrande ”men förstå går vi hem så du får ta det lugnt och smälta allt” sa han vänligt och hon nickade lite frånvarande och han styrde henne mot lägenheten. Jezebel låste upp dörren och de gick in och satte sig i vardagsrummet och Jezebel gav henne en kopp te och strök henne över håret
”Klarar du dig?” frågade Jezebel
”Ja när jag får ihop allt. Tack för att du räddade mig” sa hon tacksamt
”Varje dag, vi klarar oss helt enkelt inte utan varandra” sa han och hon nickade och slöt ögonen, hon undrade vart hennes lyckliga liv tog vägen? Hur hon hamnade i den här mardrömmen där alla hatar henne. Hon önskade sig bara tillbaka till barndomens år, om man bara kunde vrida tillbaka tiden.

Nawww...
Awesome though sad ;_:

jag kände mig lite elak när jag skrev det men jag lovar att ge er förklaringar på varför alla gör som de gör ^^

Vem är hon? :C är super nyfiken hehe, kan knappt vänta x)
Den här ff:n är iaf sjukt bra!

^ tack så väldigt mkt jag tänker inte avslöja det än ^^ då är det inget roligt och man måste ibland skiriva lite annorulnda ^^
tack så mkt ♥

ASM!
Varför ville de döda henne???

Tackar ^^ o du får vänta och se det finns en anledning men jag tänker inte avslöja den nu xD

^ Ur evil, but awesome I guess...

Haha, klart jag är haha men vad är det roliga med att avslöja allt för fort xD

här har ni nästa kapitel och det är ur Dracos synvinkel och jag hoppas det är uppskattat

Draco gick längs gatan och log för sig själv, ännu en del i hans plan hade lyckats och snart var hon helt ensam. Nu var det bara den där Jezebel kvar
”orr, varför kom han och förstörde allt” sa Draco argt för sig själv. Han kom lite väl lägligt för henne och olägligt för honom, och som om det inte vore allt visste han vad hon gick igenom. Draco sprängde några soptunnor i ilska men lugnade sig sedan, hon kunde ändå inte fly och hon var tvungen att göra som han sa, snart skulle han ha makten. Han log elakt och svängde in på en gränd och gick in i ett övergivet hus. Han var fortfarande förvånad över att allt hade gått så bra som det gjort. Han stannade i hallen och tänkte en stund, ibland var han förvånad över hur långt han tagit det. En gång hade han älskat henne, det kunde han inte förneka och ibland smärtade det honom att skada henne, men han stängde ute de känslorna, de hade helt enkelt blivit två olika människor och egentligen borde de gått skilda vägar. Nu var det bara så att Draco behövde och villa ha vissa saker som bara hon kunde skaffa åt honom och därför kunde han inte låta henne gå. Han fortsatte gå och gick mot källaren och låste upp dörren och gick sen in och låste den noga innan han fortsatte ner för trapporna och stannade vid en annan dörr och återupprepade processen och väl inne i rummet tände han facklorna och på golvet en bit ifrån honom satt en välbekant person. Han var mager och kurrade ihop sig när han såg Draco. Det var egentligen inte konstigt, Draco gav honom inte mer mat än han behövde och när han besökte honom var det knappast artighetsvisiter.
”Hon gjorde mig besviken igen och du får ta din del av straffet” sa Draco kallt och såg in i ett par skrämda blåa ögon och log
”Hon gjorde säkert sitt bästa” sa den andra lågt
”Jag har ju sagt åt dig att inte tala till mig” sa Draco och gav honom en örfil och såg förnöjt på när den andra fick hålla tillbaka tårarna. Han förstod aldrig varför han skulle försvara henne, det var ju hennes fel att han satt här, hade det varit Draco hade han varit rosenrasande. Han tog upp staven och kastade crucio över den andra som snart låg och vred sig på golvet och Draco följde honom med blicken och slutade sedan
”Jag kan tyvärr inte döda dig, för då har jag ingen nytta av dig” sa han och log elakt ”men du skall vara glad som lever avskum” sa han och spottade på honom innan han gick mot dörren och njöt av de kvidande ljuden den andra gav ifrån sig. Han låste upp dörren och gick sen ut och förseglade den ordentligt. Draco lämnade kvar facklorna, de brann aldrig särskilt länge och det var ett annat sätt att plåga honom, aldrig veta när han fick se ljuset eller var fast i mörkret. Draco låste igen den sista dörren och gick sen ut på gatan och log nöjt, han trängde undan skuldkänslorna, de hade sig själv att skylla båda två, precis som det var Voldemorts fel att det hamnat där, allt och hans dumma krig. Hade han bara låtit hans familj vara hade det här aldrig hänt. Men hämnden är ljuv, snart var det Draco som hade makten och då kunde han göra vad han ville. Han gick tillbaka mot lägenheten men bestämde sig för att åka till Astoria i stället, hon var i alla fall underhållande, och just nu behövde han roa sig och Astoria ställde upp på det mesta och han log innan han transfererade sig till hennes lägenhet och log, den här dagen hade börjat bra och skulle nu bara bli bättre. Draco älskade sitt liv

Gud vilka bra kapitel och jag var först rädd att du skulle döda Jezebel och vad var de med Remus och Kingsley?? och ajg vill veta vem personen är som Draco har inlåst!! du driver mig till vansinne!! men super bra