Svart EMO

Okej jag vann diskussionen!

SKIT UNGE du är jörgen! vsg!

Wäääääääää , nu börja ja ju gråta bre

ja gör det. kan du ta en bild?

Kanske det du, fast själv har du ju faktiskt en bild på Luna,så nej...

okeeej...hon är fin. ♥
nu orkar jag inte bråka mer. Jag stör mig bara *** mycket på sådana som du

Jag tycker du verkar vara en trevlig spilevink, dock anser jag att Måntass är en förrädare i HP-böckerna men det är en annan historia...

förrädare???

Hej allihop! Jag har ett kapitel här… Som ni kanske har sett har det varit lite bråk på tråden nu, och därför vill jag skicka ett särskilt tack till Måntass som försvarat mig, och så till jörgen77: låt oss vara.
Det var nog allt jag hade att säga. Hoppas ni gillar mitt nya kapitel!

Kapitel 17

Nicholas (...igen)


Jag stirrade mig vilt omkring innan jag såg Kimberlie ligga platt på mage på den våta marken, skrikandes. Jag satte mig ner på huk och drog upp henne, men något, eller någon, kämpade emot. Efter några sekunders kamp fick jag upp Kimberlie på benen. Hon pekade på marken bakom sig. Med ögon fulla av vatten, ösregn och mörker var det en aning svårt att se, kan man säga, men jag såg konturerna av något massivt där. I tyst samförstånd drog både jag och Kim våra fickknivar (döm oss inte, men vi hade faktiskt inget bättre vapen) och tog ett steg närmare den svarta massan. Åskan mullrade högt ovanför oss, och blint trevade vi fram genom mörkret, mot ”saken”.
En plötslig blixt av ljus uppenbarade sig, och vi såg vad den/det var. Jag blev förlamad av chock.
På marken låg en pojke, i våran ålder. Pojken var smal och knotig, som om han inte hade ätit på månader. Han hade bara (vad som såg ut som) trasor på sig, och hela han var så smutsig att man knappt kunde se hans hud. Pojkens hårfärg kunde man inte heller se, håret var så smutsigt att det såg svart ut, och här och var fanns det gråa strimmor. Även om han verkade vara högst 12-13 år, så såg han äldre ut. Antagligen hade han gått igenom mycket mer än de flesta vuxna.
Jag stod där, osäker på vad jag skulle göra, då jag såg hur Kimberlie tog två snabba kliv fram till pojken. Hon satte sig på huk framför honom, och även om han såg helt död ut där han låg, rörde han på sig lite när hon tog hans hand.
Utan att behöva göra mer än att utväxla en blick med mig så fattade vi ett beslut. Kim grabbade tag under hans armar, jag tog tag i hans ben, och vi lyfte honom. Vi bar in honom i tältet. Det var inte förrän vi hade lagt ner honom på en av sovsäckarna som vi märkte att han hade tuppat av.
-Ge mig filten, mumlade Kimberlie.
Jag var för chockad för att tala, men jag gav henne filten.
Hon började torka honom. När han var så torr som han kunde bli kastade hon iväg filten, och tillsammans lade vi ner honom inuti sovsäcken. När han låg ordentligt inpackad så öppnade jag munnen. Egentligen visste jag inte vad jag skulle säga, och det enda som slapp ur mig var ett:
-Fan.
Kimberlie gav mig en blick, men sa ingenting.
-Du vet att han kanske är ond? Typ en varulv? Sa jag, glad att jag hade någonting vettigt att komma med.
Kim höjde på ögonbrynet.
-Det är fullmåne i natt.
Lite försent insåg jag att hon hade rätt. Var han en varulv, skulle han vara förvandlad just nu.
-Men någonting annat ont väsen… Vampyr? Gissade jag.
Kimberlie öppnade hans mun och konstaterade:
-Inga vampyrtänder.
Jag hade slut på idéer vid det här laget. Jag provade en annan taktik.
-Hur länge ska han stanna?
Kimberlie bet sig i läppen och verkade fundera.
-Tills han kan klara sig själv, sa hon, tvivlande, till slut.
Jag var riktigt förvirrad. Vem var killen? Var han ond? Var han god? Vad gjorde han här?

Hela natten var Kim och jag vakna och väntade. Vad vi väntade på visste vi inte riktigt, kanske att killen i trasorna skulle vakna eller något.
Jag väntade nog mest på ett erkännande. Om vem han var, varför han var här och om han var god. Jag var nästan säker på att Kim väntade på samma sak.
När gryningen kom så var vi jättetrötta. Killen visade inga tecken på att vilja vakna. Han var inte död, eftersom han andades, men han sov inte (vi ruskade honom så hårt att han måste ha vaknat om han kunde, och en gång gav Kimberlie honom en örfil t.o.m.). Jag var på något sätt lite sur på honom. Just när vi hade fått kläm på hur livet var i skogen, och skaffat oss ritualer, så dök han upp och förstörde allt vi byggt upp. Fast min sjukdom hade ju också gjort så vi inte kunde följa samma ritualer, men den skulle ju gå över. Skulle vi någonsin bli av med den här killen?
Kimberlie verkade upplöst. Hon var inte säker på någonting. Hon visste inte vad hon skulle göra, och det skrämde henne. I vanliga fall hade ju Kim alltid full kontroll. Jag visste inte hur jag skulle lugna henne, så jag höll hennes hand. Annars så gjorde vi ingenting. Vi bara satt där.
Solen klättrade högre och högre upp på himlen, och vid lunchtiden (jag tror i alla fall att det var lunchtid, det är lite svårt att hålla reda på tiden i skogen) så mumlade Kimberlie något om att fixa oss lite frukost. Jag lyssnade bara med ett halvt öra; var det bara jag, eller hade killen just rört på sig? Hon gick ut ur tältet och lämnade mig ensam, stirrandes på den magra människan som låg inbäddad i min sovsäck.
Plötsligt rörde sig hans hand på sig. Han vände på huvudet, som om han försökte hitta en skönare ställning. Det verkade som om han höll på att vakna upp.
Han slog upp ögonen. De var blå-grå.
-KIMBERLIE!

BRA