Vamäxan Sarah

såååååååååååå braaaaaa!!!!!!! C:

Ahh, amazing! ♥

SuperDuperAwesomeMegaBra!
När kommer nästa kapitel?

Vet inte riktigt. Har inte riktigt börjat på det ännu...

Oki Doki!

sketabra!

JätteBra!
När kommer nästa kapitel?

Superawesomefoxybra! ♥♥♥
DU SKRIVER SOM EN ÄNGEL, MIN LINN! ♥
Har missat flera kapitel, men läst ikapp! ^_^

TACK MINA UNDERBARISAR! ♥

Jag hade tänkt sätta ut kapitlet på Torsdag. Men då funkade inte internet. Och sen for jag och såg på Hungerspelen, och kommit hem först nu. Så NU får ni kapitlet! ^_^

Kapitel.12

”Kolla vem som kommer här då!” sa Alice glatt och släppte in både mamma och mig.
Vi hade tagit oss till Alice så snart det hade börjat mörkna. Och nu var vi där, jag visste inte ens var jag skulle sova eller något sådant. Och tänk om Nessie trippade in i rummet och upptäckte oss?
”Men var är Nessie då?” frågade mamma som om hon läst mina tankar. Alice suckade och tittade ner i golvet.
”Åh, hon kanske skulle sova hos Nev... En kompis...” sa Alice undvikande och tittade på mamma lite oroligt. ”Och om hon inte sov hos kompisen skulle hon tälta”
”Jaha, men då så!” sa mamma och log. Hon sträckte ut handen och klappade mig på axeln. ”Så var kan Sarah sova?”
”Jag hade tänkt att Sarah kunde sov i gäst rummet, där som Nessie brukade sova” mumlade Alice och ledde upp oss på över våningen. Såklart att jag skulle få dela rum med Nässlan, hur skulle jag någonsin kunna vara hos Alice utan att vi nämnde Nessie?
Allting i rummet som vi nu kommit till hade ljusa färger. Alice ledde oss vidare in i en dörr och vi steg in i ett vitt rum, vita väggar, vita möbler och en vit säng.
”Här är rummet” små log Alice och hon och mamma gick iväg och såg säkert efter var mamma skulle sova. Jag själv satte mig ner på sängen och log.
Här satte jag, i Nässlans rum. Utan att hon visste, eller kunde göra något åt det. och jag kunde göra vad jag ville med hennes saker, kanske slänga ut något genom fönstret. Och plötsligt slog en idé mig.
Nässlan hade säkert en dagbok. Och vad är det för roligt om ingen läser den förutom hon?
Så jag började gå runt i rummet och rota runt i lådor, byrån och under kuddar. Men det verkade inte som om hon hade någon. Och det störde mig stort. Om hon inte skrev dagbok kunde jag ju inte läsa vad hon tänker, om hon ens är medveten eller har tankar om att mamma, jag och pappa levde. Men så slog det mig att hon inte alls oroade sig för mig, hon visste ju inte ens att jag fanns, eller hade funnits, från hennes ögon. Hon hade aldrig fått chansen att se på mig utan att få minnet raderat.
---
Tiden flög iväg, och jag satt bara uppe på rummet och rotade igenom Nässlans saker för skojs skull. Ingen kom upp och undrade om jag levde. Inge kom upp för att säga att middagen var serverad. Ingen kom upp alls.
Jag bara satt och hörde hur min mage kurrade när jag hörde bestick som klingade.
De hade börjat äta utan mig. De hade kanske till och med glömt bort mig.
Så försiktigt smög jag mig ner för att se ifall att jag hade haft sant. Och alldeles riktigt, där satte de och små pratade över maten. Jag klampade extra hårt när jag gick upp för trappan igen, så att det skulle höra att jag fortfarande levde.
När Alice hörde mig klampa upp för trappan igen for hon upp ur stolen med en hastig fart.
”Nej men Sarah!” suckade hon, jag väntade mig skäll för att jag kom ner utan att bli kallad till det. Det hade jag alltid fått när vi hade bott på det gamla stället. Men i stället kom nått jag inte var beredd på. Besvikelse. Men inte på mig, på sig själv. ”Jag är så ledsen Sarah! Din mamma och jag började prata, och vi glömde bort oss. Förlåt!” sa Alice skamset, jag spärrade upp ögonen. Jag var inte alls van vid något som det här.
”Är det något som är fel?” frågade Alice oroligt. Jag märkte först då hur förvånad jag hade blivit, och hur löjlig jag måste se ut. Jag försökte få konstroll över mitt ansiktsutryck, men lyckades bara hälften. Mina ögon var fortfarande mycket stora av förvåning, men inte alls lika stora som för två sekunder sen.
”Nej inte alls” svarade jag Alice och log brett med hela ansiktet.
Resten av dagen flög förbi. Och medans den gjorde det satt jag och Alice och spelade mugglarspel, som monopol och alfabetet och såna spel, medan mamma satt och tittade på eller gjorde något annat. Som att skriva på den där lappen med, om jag har rätt, pappa.
Och vad som hade känts som ett par timmar var det redan mörkt. Mamma schasade mig i säng och jag somnade inte vid första taget, utan först efter ett par timmar.

mega awesome! Lills!!! du skriver sååå bra!