Rose Weasley's första år på Hogwarts

Bra

Jag känner mig verkligen skamsen nu för att jag inte skrivit på så länge. Det har inte varit så bra att det går så lång tid emellan alla kapitel, för då glömmer jag bort vad jag har skrivit så jag måste läsa igenom lite grand innan jag fortsätter. Men nu är jag verkligen sugen på att fortsätta, så here we go...

Jippie

Ja, förlåt att jag inte fortsatte direkt, jag var tvungen att kolla en sak, men nu ska jag skriva.

Kapitel. 18

"Du ljög för mig" sade jag till Evangeline när vi gick mot örtläran.
"Förlåt, jag bara...Förlåt" sade hon och tittade ner i golvet. Jag hatade att se henne såhär. Jag tog tag i hennes hand och stoppade henne.
"Du vet väl att jag inte kan vara arg på dig" sade jag och hon tittade upp på mig med sina runda ögon som var blanka och log. "Men du måste berätta sanningen för Al" sade jag och hennes leende försvann.
"Han kommer h-hata mig" sade hon med gråten i halsen.
"Nejdå! Han är din vän. Men varför ville du gå med MacLaggen? Han är ju inte alls lika snäll eller omtänskam som Al." Evangeline sneglade över min axel och hennes blick sade mig att något var på tok. Jag vände mig om och såg MacLaggen en bit bort - med Lily. Evangelines ögon fylldes med tårar och innan jag hann hejda henne hade hon sprungit iväg mot flickornas toalett. Det gjorde mig ont att se henne såhär, men jag kunde ändå inte förstå hur hon kunde bli ledsen över MacLaggen! Han och Lily hade just avslutat sin konversation. MacLaggen gick vidare mot örtläran och jag gick fram till Lily.
"Hej" sade jag. "Vad var det där om?" Lilys kinder blev rosenröda.
"Han bjöd med mig på balen" sade hon och log ett oskyldigt leende.
"Och du tackade 'ja'?" frågade jag och hon nickade. "Varför?" frågade jag helt oförstående. "Du känner honom ju ens inte. Du är i Hufflepuff, han i Gryffindor och du är två år yngre!"
"Ja, så vadå, då?" sade hon och rätade på sig och det förvånade mig hur stöddig hon plötsligt blev. Men jag visste att man aldrig skulle underskatta en Hufflepuffare. "Jag blev väldigt smickrad när han frågade mig. Dessutom så är det en chans värd att ta. Jag är den enda femteårs-eleven som blivit bjuden."
"Du skulle kunna få någon mycket bättre än MacLaggen. Visst, han är snygg och så, men -"
"Rose, jag förstår om du är avundjsuk."
"Avundsjuk! Jag? Aldrig i livet! Om den där pompöse, fåfänge paddan hade frågat mig så hade jag tackat nej!"
"Vem ska du gå med, då?" frågade hon och hon förvånade mig ännu mer.
"Ingen" sade jag till slut med en suck.
"Du kan väl gå med Al, vettja. Så vitt jag vet så har han ingen dejt än" sade Lily. "Men även om du inte får någon dejt, så hoppas jag att vi ses på balen" sade hon och gick sin väg.
Jag förstod inte varför MacLaggen hade frågat Lily. Det är ju klart, hon var ju söt och så. Han ville väl bara ha en accesoar för att visa upp sig på balen. Antagligen så hade ingen tjej frågat honom, så han fick göra det själv, vilket gladde mig. Men varför Lily?
Lily kanske hade rätt. Jag kanske skulle gå med Al. Men han ville ju gå med Evangeline. Men i hennes tillstånd visste jag inte om hon ville gå på balen över huvud taget. Och jag ville ju inte ens gå med Al. Jag ville gå med Scorpius.

Usch. Jag säger bara usch.

Fasy ändå säger jag nog mer. Som att...

bevakar med vill a meeeeeeeeeeeer! Har suttit nu i 20 minuter och läst allt du skrivit, ångrar mig inte ett dugg även om jag kommer vara trött imorgon

Min reaktion när jag såg att det kommit ett nytt kapitel Btw den var AWESOME :'D

Tack så mycket allesammans! ♥ jag blir så glad när jag hör era fina kommentarer, samtidigt tycker jag nästan inte jag förtjänar det eftersom jag suger på att uppdatera, men nu har jag bestämt mig för att ändra på det. Dessutom så är det nog bättre om jag skriver oftare så jag inte glömmer bort vad jag skrivit innan.

Har nu bestämt mig för att lägga upp en ny del. Varsågoda...

Kapitel. 19

”Hur kom det sig att du kom för sent till örtläran? Du kommer ju aldrig sent!” Al verkade ovanligt upprörd över min sena ankomst. Jag berättade allting för honom. ”MacLaggen! Ska min syrra gå med MacLaggen?!” Han reagerade precis som jag trodde han skulle. ”Jag ska ge honom! Han ska hålla sig borta från min syrra!” Al tog upp sin trollstav inifrån klädnaden, men jag hejdade honom.
”Al, han är inte värd det” sade jag. Al stoppade motvilligt ner sin trollstav igen och sköt mördande blickar mot MacLaggen. ”Jo, föresten –” började jag.
”Vadå?” frågade Al. Jag tvekade. Det kanske var bäst om jag pratade med Evangeline först.
”Det var inget” sade jag. Vi skulle ha lunch nu, men jag var inte hungrig. Jag hade tappat aptiten. Jag gick mot flicktoaletten istället. Redan precis utanför ingången kunde jag höra högljudda snyftningar. Jag gick in, men jag kunde inte se henne någonstans. Jag böjde mig ner för att leta efter ett par fötter bakom något av båsen.
”Hon är där borta” sade en röst som fick mig att resa mig upp och vända mig om med trollstaven i hög beredskap. Ett ungt flickspöke med runda glasögon stod framför mig och jag kände igen henne som Missnöjda Myrtle. Jag hade hört historier om henne från mamma och pappa. Missnöjda Myrtle pekade mot båset längst bort.
”Tack” sade jag och stoppade ner staven och gick bort mot båset. Missnöjda Myrtle hängde efter mig. Jag knackade på dörren. ”Evangeline?”
”Ja?” kom det till svar och hennes snyftningar kom var och varannan sekund.
”Evangeline, kan du vara snäll och komma ut. Jag vill väldigt gärna prata med dig.”
”Men – jag – ser – hemsk – ut!”
”Jag är mycket väl medveten om att du har gråtit och att din mascara kommer att ha runnit, men det gör mig ingenting. Kom ut nu bara.” Efter bara några sekunder öppnade hon dörren och hon slängde sig in i min famn. ”Såja, såja. Det är bra” sade jag och försökte trösta henne. Egentligen så var jag inte så bra på att trösta folk. Hon tittade upp och torkade bort tårarna ur ögonen. Hon hade rätt – hon såg faktiskt hemsk ut. Missnöjda Myrtle skrattade åt henne. ”Håll tyst, Myrtle!” sade jag. ”Ser du inte att hon är upprörd!”
”Visst. Jag går min väg” sade hon och svävade bort mot toaletten och försvann ner i avloppet.
”Lyssna inte på henne” sade jag till Evangeline. ”Kom, jag ska hjälpa dig tvätta bort mascaran.”

Vi hann ändå få i oss lite mat innan vi fortsatte nästa lektion. Dagen hade gått trögare än vanligt. Jag, Al och Evangeline satt i sällskapsrummet tillsammans och pluggade inför våra slutprov. Jag petade Evangeline i sidan och hon tittade upp på mig och jag lutade huvudet åt Al. Hon förstod min vink med en gång. Hon nickade med en suck.
”Al?” sade hon för att få hans uppmärksamhet. Han tittade upp från sin bok. ”Jag måste erkänna en sak. Jag har inte varit ärlig mot dig. Sanningen är den att jag inte har någon dejt till balen. Jag bara väntade på att Terrance skulle bjuda med mig.” Hon tittade ner i golvet som hon alltid brukade göra med ens hon hade sagt det. ”Är du arg på mig?” Al reste sig upp från fåtöljen och lyfte upp Evangelines huvud.
”Jag kan inte vara arg på dig” sade han och båda två log. ”Nu vet ju alla att min syrra ska gå med MacLaggen. Betyder det fortfarande att du inte vill gå med mig?”
”Nej” sade Evangeline och reste sig upp. ”Det skulle vara en ära att få gå med dig på balen” sade hon och log. Det var nog bland det mest märkliga jag någonsin hade sett. För första gången så upplevde jag att Al faktiskt rodnade. Jag blev så glad över att se dem så glada. Nu hade jag bara ett bekymmer kvar… Vem skulle jag gå med?

Vadbraigtdetvar! ♥

vad bra! Längtar efter mer