Lily Potter ~ vänskap, kärlek och tårar

Azum

Super bra!!!

Otroligt bra!! :-)

awesome BlondaHermione

Super!!

Bra!

meeeeeeer

Har läst sedan kapitel 1 idag, det är jättebra!
Du är jätteduktig på att skriva!

NU BEVAKAR JAG! >

Tack, Legolas!
______________________
Kap 18.
Tiden verkade snigla sig fram. Lily försökte sysselsätta sig i Gryffindors uppehållsrum medan hon väntade på Hugos undsättning. Hon hade inget sällskap av James, som satt i ett hörn och skrev en uppsats som han verkade försöka göra så lång som möjligt. Albus satt i soffan omgiven av några flickor och stirrade framför sig medan flickorna fnittrade tillgjort och pratade osammanhängande med honom, till synes omedvetna om att han inte låtsades om dem.
Lily bytte hela tiden puff att sitta på. Hon förstod inte varför fallet med Hugo inte var omtalat bland Gryffindorarna, det borde ju vara något som spred sig snabbt. Hon förargade sig över detta, i hennes situation så kan man ju faktiskt förstå det. Hon längtade efter att en rödhårig kvinna och en svarthårig man skulle rusa in i uppehållsrummet. Hon väntade i en evighet, kändes det som, medan hon - som bekant - otåligt bytte puff.
En stund senare, när Lily hade slagit sig ner bredvid den frisläppta Albus, kom ett gällt skrik utanför uppehållsrummet. Lily hoppade upp, som alla andra Gryffindorelever (utom James, som otåligt försökte stänga ute ljudet) och rusade ut ur uppehållsrummet. Hon var rädd för det hon skulle få se, men glad upptäckte hon att det var en rodnade Ron och Hermione, i sällskap av Harry och Ginny, som log brett.
"Den tjocka damen drog till med en underskön ton för att berätta att vi var här", flinade Lilys pappa. Den tjocka damen fnös stolt och kliade sig nonchalant i nacken.
"Hej Lily!", sa Ginny glatt och omfamnade Lily. Sedan gav hon Albus en kram. Harry följde hennes exempel.
Trots att familjen glatt hälsade på varandra såg Hermione och Ron allvarliga ut. Nästan ledsna, med lite rädsla medblandat. Ron harklade sig högt.
"Om vi kunde börja nu?", kommenterade han. Hermione nickade. Harry och Ginny antog allvarliga ansiktsuttryck och gick tillsammans med Lily och Albus mot sjukhusflygeln. Det visade sig att Ron alldeles utmärkt kom ihåg hur slottets gångar och trappor gick, eller som Lily misstänkte, att Hermione höll hans hand dels för ömhet, dels för att leda honom. Hon undertryckte ett skratt. När de just hade gått förbi en välkänd, mörk dörr, kom en minst lika välkänd, fetlagd man emot dem. Han hälsade glatt.
"Harry, Harry, vilken överraskning! Du tittade in för ett möte med professor McGonagall, om jag inte misstar mig? Om du hann kunde du kanske titta in hos mig…", sade han glättigt. Lilys pappa såg snabbt på honom.
"Inte nu, Horace", sa han kort, och gruppen på Weasley och Potter lämnade professor Snigelhorn tittande efter dem. Lily kände ett styng i hjärtat och förstod att hennes pappa och professor Snigelhorn haft samma ensidiga relation som hon nu motvilligt utvecklade. Hon tänkte länge på detta underbara sammanträffande och hann bli riktigt varm före de nådde sjukhusflygeln och temperaturen sjönk igen. Hon hörde ett anklagande skrik inifrån och kände igen den kalla rösten som försökt förbanna henne. Till hennes förvåning öppnade ingen dörren.
"Vid Merlins skägg…", sa Ron plötsligt. "Vi har varken veritaserum eller mandragoror!" Harry stönade lågt.
"Ron, vi behöver bara få övertaget över din son, så han förstår att vi är mäktigare. Sedan tar vi en enkel pratstund och frågar honom. Jag hör något som är fel i hans röst."
Hermione rös lätt.
"Harry… Du tror väl inte…?" Ginny avbröt Hermione.
"Snälla Harry, du låter som Dumbledore." Detta avbröt deras samtal och de formaterade sig ljudlöst så att Lily och Albus var i beskydd bakom de vuxna - bakom de trollkunniga. Hermione svängde med sin trollstav, och dörrarna gled upp. Där inne satt Hugo, som såg utmärglad och blek ut.
"Vad är det här? VAD GÖR NI HÄR?", skrek han. "CRUCIO!"