Om någon kunde se mig [Sv]

Känner att jag tjatar nu, men kommer det mer snart..?

Haha omg inte nu igen xD
Glömmer bort det hela tiden du är jätteduktig som tjatar xD
Här är lite mer, doesn't make much sense but... You'll see

Morgonen efter snöbollskriget hade jag något fruktansvärt ont i halsen, kinderna var röda och jag hostade hela tiden.
Det var lördag och vi hade inga lektioner och jag var sist upp, ovanligt men sant.
Att bara ta sig upp ur sängen verkade som en omöjlighet, och ta på sig kläderna… urgh jag orkade inte ens tänka tanken.
Men trots dessa om och men lyckades jag mirakelöst ta mig upp men jag behöll pyjamasen på medan jag långsamt tog steg för steg ner till uppehållsrummet där jag möttes av alla andra trångt sittandes vid den öppna elden, huttranden och hostandes.
”God morgon?” frågade jag, osäker på om det där första verkligen borde varit med i morgonfrasen.
”Morgon” svarade de flesta skrovligt och hest.
”Ska vi *hosthost* äta frukost?” frågade jag och rösten bar mig knappt.
Hermione valde att inte svara med ord utan skakade långsamt på huvudet medan hon höll sig för huvudet.
”Bra!” jag sjönk ner mellan Ginny och Luna och de delade med sig av sin filt.
Plötsligt hördes fotsteg utanför porträtt hålet, ”Ah alltid ska det vara något” suckade ingen mindre än Professor McGonagall, ”De kan ju inte vara sjuka hela bunten!”
Vi alla vände oss mot McGonagall som just stigit in i rummet. ”Jösses!” utbrast hon när hon fick syn på oss alla vid brasan.
”God Morgon Professor McGonagall” sa vi skrovligt, hostandes, hest och falskt, ja vi lät mer som hönor som fått ett ägg i halsen.
McGonagall såg ut att ha blivit förstenad av chock, sen ryckte hon till, ”Jag måste hämta Madame Pomfrey”
”Nej det är okej vi mår bra!” sa Jag och harklade mig, vilket bara gjorde det värre.
McGonagall skyndade sig ut för att få tag i Madame Pomfrey. Alla runt om mig drog en lättad suck.
”Äntligen jag trodde hon skulle bli kvar har längre!” suckade Luna och log, hennes röst var helt återställd och de andra slutade huttra och hosta.
”Vad menar du?” lyckades jag hosta fram.
”Du får se, följ med här. Harry har du det extra pergamentet?” frågade Ginny och gav samtidigt Harry en kärleksfull blick.
”Självklart! Här är det” Harry höll upp en gammal bit pergamente.
Två personer steg in i rummet, ”Harry du behöver inte göra läxan när du är sjuk.” sa McGonagall, ”Den ska du göra när du är frisk igen! Jag vill inte ha en ner snorad uppsats.
Harry nickade och såg väldigt sjuk ut igen, bara poff sådär liksom. Jag kollade runtom mig och alla såg
eländiga ut igen, ”Vad är…” Jag hann inte avsluta min fråga till det, George som satt i soffan bakom mig sparkade till mig i ryggen lätt och skakade på huvudet.
”Ja Minerva det ser ut som att en rejäl förskylning har drabbat dem, inget de tar skada av. Med mycket vila går det nog över. Och tystnad, jag föreslår att ni sakteligen går upp till era sovsalar och att jag och Minerva lämnar er så att ni förblir ostörda. ”
Snart var de återigen försvunna, och alla mådde bra igen.
”Så nu får vi skynda oss, vi har inte mycket tid på oss. Ni kommer ihåg vad ni ska göra hoppas jag.” Ginny hade rest sig upp och blickade nu över oss alla. De flesta nickade, ja alla utom…
”Oh nej inte nu igen, jag kommer inte ihåg…” Neville fick inte avsluta meningen.
”Neville, Luna kommer ihåg vad ni ska göra, gå med henne och gör ingenting som du inte borde göra!” sa Hermione i en lugnare ton än vad Ginny hade.
”Då kör vi!” Fred eller George tog tag i min arm och drog mig ut ur uppehållsrummet med alla andra som tryckte sig ut.
”Vad håller du…” även denna gång fick jag inte lov att avsluta meningen Fred eller George, ja någon av dem höll för min mun.
Jag drogs ner några våningar och in någonstans ner i en dold gång och ut på skolgården, varpå han beslutsamt sprang fortare ner mot Pilträder, med mig på släptåg.
”Slslläpmng” var det ända jag kunde få fram när han höll för min mun, han log och skakade på huvudet och väl framme vid Pilträdet stod Harry och smällde till en knöl så att trädet stannade ett slag. G/F drog mig ner i en mörk gång som gick under trädet.
”Slslläpmng” försökte jag igen.
Han drog undan handen och torkade av den på sina jeans.
”Vart är vi påväg?” frågade jag flåsandes bakom honom.
”Jag kan inte säga det nu” avfärdade G/F
Vi fortsatte i den mörka tunneln, de andra framför och Harry bakom.
”Upp här!” F/G hjälpte mig upp och när vi kom upp ur något som liknade en lucka såg jag bara en massa lådor och kartonger, det såg ut som ett förvaringsrum.
G/F stoppade mig ett slag, ”Du måste vara helt tyst nu ingen får lägga märke till oss. Se upp för aurorerna som patrullerar här!” G/F log och tog tag i mig och började springa igen.
Harry som nu låg framför oss stoppade drastiskt och F/G gjorde likadant. Vi böjde oss bakom en stor sten där ca hälften av de andra var.
”Vad i hela fridens namn…? ” muttrade en röst alldeles i närheten av stenen som dolde oss.
”Dawlish! Jag hörde något som lät som en massa fotsteg!” väste rösten som tillhörde en man,
”Inte nu, jag har bättre saker för mig än att leta efter fåglar” svarade denna Dawlish avfärdande.
Mannen suckade och kollade runt omkring sig, ”Tonks! Kom hit, det är något där bakom som inte hör hit.”
En kvinna längre bort suckade och närmade sig stenen, ”Vad har du hittat nu för något?”
Mannen pekade på stenen med sin trollstav.
”Dödsätare!” väste han
”Du vill alltså säga att det skulle gömma sig dödsätare bakom den stenen?”
10 utav 13 personer bakom stenen smög sig obemärkt (nästan) bort till en annan sten längre bort.
Harry drog fram en tunn mantel och drog den över, mig F/G och han själv.
Båda två närmade sig vårt gömställe, vi skulle bli upptäckta. Jag kände hur hjärtat slog fortare och hur någon rörde vid mitt huvud…

Aweesommmee!

thanks