Skriva av sig-tråden

Uäääh Emelie kommer att flytta till Skåne DDDD:
Inte för att vi pratar så mycket, men hon är asfin och jag kommer sakna henne så mycket

Öhm, ok, så min kompis är skitsur på mig för att jag aldrig finns där för henne. Jag vill såklart finnas där för henne, det är bara det att hon förväntar sig att jag ska finnas där i samma sekund som hon ringer och ber mig att komma. Även om jag vill det så kan man bara inte alltid.

-Hej, hallå det är jag! Det är så jävla omöjligt att få tag på dig!

Öhm, ja, jag har inte haft på min mobil utan jag har varit bortrest.

-Det har hänt så jäääävla mycket!! Alltså varför suger mitt liv så jävla mycket??

Nädu...


-Vet du vad Gustav sa till mig igår? Han sa typ ''Jag har aldrig haft en tjej förut''. Betyder det att jag är hans tjej nu?

Vet du vad BUP sa till mig igår? De sa att jag skulle få hälsa på hos en annan familj och se om jag ville bo där ett tag. Betyder det att jag kommer att behöva flytta hemifrån nu?

-Och alltså jag ska träffa honom på lördag och alltså jag pallar bara inte med mitt liv för jag har fått en finne på pannan, fy fan, och jag får nästan aldrig finnar annars så varför ska jag få det nu?

Och jag har finnar i hela facet och kan, till skillnad från dig, inte äta vad jag vill utan att gå upp i vikt. Jag är, till skillnad från dig, inte heller modell hos en av Sveriges största modellagenturer.

-Och OMAJGAD vad ska jag göra för att han ska tycka om mig.

Nädu, vad ska jag göra för att min nya familj ska acceptera mig?

-Och det här jävla äckliga provet på fredag, mamma har lovat att jag ska få följa med till Spanien om jag klarar det, men så jävla svåååårt.... du måste hjälpa mig att plugga men människa du kan ju aldrig vara med mig! Du har ju aldrig tid för mig!

Nej, jag kan inte. För jag måste plugga. Det blir inga Spanienresor för mig om jag klarar det, det blir en utskällning om att jag ''kunde faktiskt gjort bättre ifrån mig'' om jag får B och inte A.



Ugh, jag blir så trött. Jag finns gärna där för henne, och hon behöver inte finnas där för mig, men jag kan inte alltid komma som ett skott även om jag försöker. Jag räcker aldrig till åt alla. Och jag kan aldrig säga någonting, för det är ju inte hennes fel. Hon kan ju veta om det som jag går igenom, för jag säger ju ingenting. Men allting handlar alltid om henne för hon vet inte att jag inte är den som bara kommer och dumpar allt i knät på nån annan.

Tack för tipsen, ska se till att i alla fall få i mig mer vitaminer. c:

Jag saknar att kunna handarbeta, eller ja vara kreativ över huvud taget just nu! Om inte min rumme blir bra snart så vet jag inte vad jag gör! Jag vill måla, teckna, virka, sticka, sy, brodera och jag kan inte göra någonting av det! Dumma led, bli bra igen!

Vet ni vad jag hatar så innerligt mycket?

Grupparbeten!

Så fort man tittar bort, inte kan vara närvarande eller, som i mitt fall, får influensa, så blir alla handlingsförlamade. Inte blir det bättre när man faktiskt är där!

Jag: ''Du kan väl skriva om det här?''
Partner: ''Visst, vad ska jag skriva?''
Jag: ''Du kan väl tänka ut nåt?''
Partner: ''Visst, vad ska jag tänka på?''

Och eftersom vi nu har grupparbete i svenska, engelska, so, no, spanska och musik, så är det en ganska stor grej att komma till skolan och inse att på de sju skoldagarna jag har legat hemma så har ingen gjort någonting. Jag är van vid att få göra allting själv, men nu ska allting vara klart på fredag och jag har två dagar på mig att göra det som fem olika grupper a ´la minst fyra personer i varje skulle gjort på två veckor.
Och man får alltid höra samma sak ''men ta inte på dig allt själv då, varför ska du sitta hemma och göra det?''

Jo, vet ni varför? För ingen annan gör det. Och eftersom alla i gruppen får samma betyg är det kind of a big thing om allting skulle gå åt helvete.

jag är stolt över mig själv och det är en fin känsla. jag har klarat av det här, nu kan jag fan klara av vad som helst.

Jag har ingen som helst lust. Seriöst. Orkar inte bry mig längre. Orkar inte leva. Vill skära mig själv, men orkar inte leta reda på något att skära mig med. Har klarat mig nästan 50 dagar (47 för att vara exakt) utan att skära mig själv, och jag är så stolt men samtidigt inte. För jag orkar inte bli glad över det. Orkar inte bli glad att jag är "47 days clean".

Och som om det inte vore nog med att alla min lust och ork har försvunnit så har alla mina vänner på skolan lämnat mig. Går alltid ensam till mitt klassrum på morgonen, går ensam till lunchen, sitter hos resten av tjejerna i klassen utan att tilltala någon, väntar ensam på lektionerna, går ensam till lektionerna, sitter ensam på bussen. En av mina favoritlärare sade att jag såg "så övergiven ut" då jag satt helt ensam på en trappa och väntade på att de skulle öppna läxhjälpen. Istället för att säga "Jo, det gör jag. För jag är övergiven" som jag ville, så skrattade jag bara lite tyst och ställde mig i kön till läxhjälpen.
En gammal vän till mig sade för någon vecka sedan att han tyckte jag såg så ensam och dyster ut när jag väntade på bussen. Ville så gärna säga till honom att jag var ensam och dyster eftersom att han och alla andra hade slutat umgås med mig. Men det gjorde jag såklart inte, utan skrattade bara lite. En annan gammal vän kom till mig och sade "Hur är det Elma" och när jag inte svarade så skrattade hon och sade till hennes vän "Buhuh, jag är deprimerad" ((i en väldigt dålig imitation av mig antar jag)) och gick därifrån.
Lärare märker inte, elever märker inget, min familj märker inget. Ingen märker att jag är helt jävla ensam och ledsen hela tiden. Eller så gör de det, men bryr sig inte.

Jag vet inte längre. Allt är så meningslöst och onödigt.

Elma00
Sluta nu! Du är verkligen inte värdelös! Eftersom jag också är ensam i skolan så önskar jag att jag typ kunde flyga till dig och göra dig sällskap alla dagar i veckan, du verkar awesome och som en jättefin person :3
Eftersom jag skar mig senast i typ förrgår så kan jag säga dig att du är jävligt stark som kunnat sluta! Jag är riktigt stolt och imponerad ^^ Finns alltid att uggla med eller om du vill få tag på mig via kik eller sms så går det med bra!

De som driver med dig kan stoppa upp sig själva där solen aldrig lyser c:

Jag håller med, grupparbeten är det jobbigaste i skolan.
Och det är samma sak för mig. Var sjuk någon gång när jag var i samma grupp som tre andra, och så kom jag tillbaka, och allting såg precis likadant ut som innan jag blev sjuk. Och så märker läraren inget. Jag tror att min lärare ser mig som väldigt ambitiös och så, och när vi (jag) har gjort ett bra grupparbete så är det liksom de som får beröm, för att alla är vana vid att jag får bra betyg på allt. Det är jättejobbigt.

Elma00: Jag önskar verkligen att jag kunde flytta till din skola och kunna vara med dig hela tiden. Du är en sådan fin människa, och du är värd så mycket mer än vad du får.
Stay strong. Kram ♥

Min kusins pojkvän.. han har dött.

Jag kan inte fatta att det händer igen.
Hur mycket jag är försöker så kan jag inte förstå.
Jag orkar inte.


Varför dör folk runt mig hela tiden..
Varför dör folk runt mig hela tiden?
Varför dör folk runt mig hela JÄVLA TIDEN?!