The cold in our bodies [PRS]

Natten hade förflutit i båda lägren och Alice vaknade på morgonen av stöket och rösterna utanför.
Hon kom ut efter en stund och gäspade stort.
"Godmorgon.." Sa Cecilia och såg upp.
"I dag ska vi vidare. Snart är vi framme."

Oskar hade vaknat en stund innan Lottie. Han hade gått för att se efter att all packning var med. "Godmorgon, miss.", sa han och gav henne en likgiltig blick. Han var smart nog att inte komma i bråk med vampyrerna, men han tänkte inte bjuda på sig för att de skulle ha det bra.
"Lottie, är du klar?", frågade han istället och vände sig till sin hustru.

Lottie gäspade och nickade.
"Det är jag. " Hon såg blygt på honom och såg sedan mot Oskar.
"Älskade...." Viskade hon och såg mot de andra.
"Varför gick du hit?"

"Vad menar du?", sa han oförstående och tittade förvirrat mot Lottie. "Bäst vi gör oss klara för att resa vidare då.", sa han och sträckte sig efter sin lätta packning.

Hon log svagt och tog hästen och började sätta på allt för att göra vagnen redo.
"Inget min älskade."

Alice suckade och slog sig ned och drog handen genom håret.
"Alice vad har du gjort med håret?" Cecilia såg på henne och Alice såg upp.
"Inget..." Hon såg oförstående på henne men Cecilia reste sig och gick fram till henne.
"Maurice kan du komma?"

Oskar log smått åt Lotties håll och nickade. Det var inget han skulle fortsätta fundera över. Han kastade en blick åt vampyrernas håll och såg att de också gjorde sig klara för avfärd.

Maurice vaknade upp och gick lugnt åt Cecilias håll när hon hade kallat på honom. "Hm? Vad är det?" Maurice kastade en blick från Alice till Cecilia och upptäckte hennes oroande blick.

Hon hade klättrat upp på bocken vid hans sida och lade kinden mot hans arm.
"Jag sov ovanligt gott i natt." Viskade hon ömt.

Hon pekade på hennes hår.
"Hon har en tjock vit slinga. Ser du inte det?" Alice såg upp och hennes blick var orolig.
"Vadå?" Hon märkte nu vita hårstrån vid högra sidan och flämtade till.

Maurice tittade mot Alice och höjde blicken för att se på hennes hjässa och hårbotten. "Märkligt.", sa han efter någon sekund av iakttagelse. Han böjde sig en aning närmade för att se på det. "Vad kan det betyda? Alice, vet du det?"

Hon drog sig från honom och vek undan blicken.
"Nej jag vet inte det. Om jag skulle veta skulle jag inte säga det. Det kan skada mig." Sa hon och såg hur deras läger plockades ihop. Såg sedan ner och suckade.
"Kan jag inte bara ta en häst och rida iförväg?" Frågade hon tyst och såg på honom.

"När vi är tillräckligt nära.", svarade Maurice. Han kastade en blick åt den ljusa slingan och mötte sedan Alices blick. "Vi ska en bit till. Vi gör oss klara i vagnen nu så är det alldeles strax avfärd."