Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Hej gubben min." Hon höll ut sin friska arm och log mot honom.
"Hur mår du min älskling?" Hon såg på sin pappa.
"Min arm gör rätt ont så jag kan inte hålla honom ordentligt."

Sammi skrattade vid åsynen av sin mor och sträckte sig efter henne. John rörde sig närmare för att låta honom nudda hennes ansikte med sina knubbiga fingrar. "Såså, Sammi. Kiliah är lite trött, det är bäst att vi inte överanstränger henne så.". Sammi skrattade igen och iakttog henne från sin plats i sin morfars arm. "Så, Kiliah, vi närmar oss ön. Inte långt borta nu. Hur känns armen? Blir det bättre?"
Han höjde blicken över vattnet igen för att se att kursen var satt i rätt riktning.

Hon kände sin sons fingrar mot sitt ansikte och hon skakade på huvudet.
"Helt ärligt så vet jag inte. Jag känner mig så svag." Hon log och pekade mo romen och log.
"Om jag får."

John blickade på henne igen och nickade i tystnad av hennes ord. När hon pekade på romen såg han åt det håll hon hade pekat och gav ifrån sig ett litet skratt. Utan att svara henne sträckte han sig efter flaskan och räckte över den till henne. "Här."
Sammi verkade först tro att det var åt honom och blev förtvivlad då flaskan passerade hans grepp. "Såja, lillen, inte än.", skrattade John och rättade till sitt grepp om honom. "Jag går tillbaka med Sammi igen, Ethan kan se över honom."

Hon tog flaskan och satte den mot munnen och drack och log mot honom.
"Ger du min son rom när jag inte ser?" Hon flinade och såg på honom och nickade svagt.
"Gör så."

John kom tillbaka efter att ha lagt Sammi ner i hans spjälsäng. Han log stort nu. "Kolla, Kiliah. Vi är hemma redan!". Han nickade mot land och kikade över axeln på de andra. De andra verkade också glada över att få komma hem igen. Det hade varit prövande att genomföra plundringen, men de hade vunnit. Och stort dessutom. Kapten John visste att de inte behövde plundra på väldigt länge igen, men.. det skulle inte stoppa de.
Kapten John gav ifrån sig ett litet skratt och gick fram till henne. "Låt mig hjälpa dig upp på fötter, Kiliah. Bäst att någon kunnig får se närmare på dig."

Hon tog hans hand med sin friska hand och kved av särta.
"Det där gör bara för ont." Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Kanske inte orkar at gå så ska kanske be min man bära mig."

"Ethan!"
Ethan stod vid rodret för att styra skeppet i hamnen igen. "Kapten?", var hans spontana reaktion. Men när han såg vad, eller snarare vem, han syftade på gav han över kommandot till Roy för att sedan gå över till Kiliah och John. Han log medlidande mot henne. "Kiliah, då..", suckade han och rörde med sina fingrar över hennes panna. "Varför ska du göra dig illa sådär för?", retades han och bytte en blick med John som verkade vänta på att få säga något.
"Hon måste till en läkare, vi har inte tillräckligt på skeppet.".
Ethan stannade upp och såg ut att tänka efter innan han nickade och vände sig mot Kiliah igen. "Jaha, min sköna, är du redo?"
Han skrattade igen och plockade upp henne i sina armar för att börja gå med henne mot land precis när skeppet lagts i hamn.

Hon suckade och skakade på huvudet.
"Det var inte meningen." Hon såg mot Ethan och nickade och lutade huvudet mot hans arm och slöt ögonen.
"Jag känner mig så svag efter fått Sammi."

"Oroa dig inte, jag är säker på att vi ska hitta på något som kan muntra upp dig.", sa Ethan och log mot henne. Han var övertyga om att hon skulle klara sig och ville inte verka orolig framför henne. För nog var han det, men det behövde hon inte veta, tyckte han.
Ethan gick med henne över land, men svängde av innan de kom fram till marknaden. Vid sidan om vägen stod ett hus, det var blått, med fönster och dörrar öppna. Det var inte ovanligt där, så hade de flesta. På grund av värmen. Utanför satt en hund och iakttog de. Ethan gissade att hunden tillhörde huset. "Hej där."
John kom snart ikapp de, hack i häl. "Ethan du är snabb!", pustade han och drog efter andan. Då stannade Ethan upp. "Förlåt, kapten. Jag var inte säker att du skulle med."