prs yehet & kkaebsong

Ett par rena underkläder, mjukisbyxor och en tjock tröja drar Joshua på sig över sin svala kropp.
"Nu så!" Säger sextonåringen piggt och griper tag i Zihaos arm för att dra med honom till sovsalen som fortfarande är tom. Äntligen kan han gräva ner sig under täcket och mysa med slytherineleven.

Med höjda ögonbryn lät Zihao sig själv dras med bort mot sängen. När de sedan var tillräckligt nära, kastade han sig över Joshua så att de båda föll ner mot den mjuka madrassen.
”Har du väntat på det här hela dagen eller?”, frågade han och lät huvudet falla på sned, leendet på läpparna gulligt på samma gång som det var aningen lömskt. ”Jag menar, jag har åtminstone gjort det”, fortsatte han med glittrande ögon och förde hönderna upp mot sextonåringens kinder.

Ett leende sprider sig över Joshuas läppar tillsammans med höjda ögonbryn.
"Ja, det har jag faktiskt," erkänner sextonåringen och låter fingrarna glida upp mot Zihaos bröstkorg. Att slytherineleven inte knäppt sin tröja förstår han inte, men han klagar verkligen inte. Ena benet glider över Zihaos midja medan han ser bak mot kopparna med choklad. "Vill du ha?"

”Ja, men risken att jag spiller är typ ofantligt stor”, sade Zihao och började stryka läpparna utmed Joshuas käkben. ”Och du är betydligt smarrigare än den där chokladen”, medgav han med lätt blossande kinder. Det där sista må ha låtit konstigt, men det var verkligen sant. Av någon anledning kunde sjuttonåringen inte hålla varken läpparna eller tänderna borta från den yngre. Nu var det harmlöst, men vem visste när det konstiga beteendet kunde gå överstyr?

Helt ärligt har Joshua ingenting emot den äldres läppar vid sitt käkben, inte alls. Han sträcker sig efter en av kopparna utan att flytta sig från Zihao.
"Här, vi kan dela." Mumlar sextonåringen som själv har en väldigt stadig hand. Han tar en klunk av den varma, söta drycken innan han håller den framför slytherinelevens läppar som är rätt intill hans käkben. "Så behöver du inte äta upp mig helt och hållet, i alla fall."

Utan att kunna hindra sig själv, skrattade sjuttonåringen till så att all varmchoklad han förvarade i kinderna sprutade ut likt en fontän. De mörka ögonen spärrades upp och flackade nervöst mellan Joshua och koppen, innan han återgick till det där ytterst irriterande kacklandet.
”Förlåt, jag vet inte vad det är för fel på mig”, halvt kved han och täckte för ansiktet med händerna. Vad det var som varit så roligt hade han ingen aning om, men att sluta skratta, det var tydligen tvärt omöjligt.

Joshua stirrar tomt på sitt täcke som nu blivit alldeles täckt med choklad. Snabbt ställer han tillbaka koppen på nattduksbordet, kanske det bara varit en dålig idé om den nu fått Zihao att skratta så hysteriskt mycket.
"Okej." Svarar han endast och ställer sig upp från sängen och drar bort täcket från sängen. Härligt. Joshua tar bort påslakanet för att sedan gå till badrummet. Bättre att få bort det på direkten.

”Det är bara en fläck, Joshua!” Utbrast Zihao och släntrade snabbt efter sextonåringen. ”Bara lämna det tills imorgon, snälla?”, bad han och sträckte sig efter den andres ena arm. Hur fan hade han redan lyckats göra bort sig? Joshua borde ha lämnat honom under trädet där han inte kunde förstöra precis allting. Blev det bråk igen nu skulle han defintivt spricka, bokstavligen. Skinnet hade redan börjat klia något hysteriskt, som om det bara gick och väntade på rätt tillfälle för att explodera.

"En fläck för mycket." Rättar sextonåringen medan han drar till sig tvättmedel. Tyvärr har de ingen tvättmaskin tillgänglig. Vilket irriterar honom hysteriskt mycket. Med en djupt suck drar Joshua bort armen från den andres grepp. "Jag vill bara få bort det nu, okej?" Muttrar Joshua med blicken fäst på lakanet. "Det blir bara svårare att tvätta bort det imorgon. Nej, han får panik av den jävla stressen. "Bara.. gå och drick din choklad själv." Joshua sneglar upp mot Zihao, han är inte arg, bara stressad. Kanske han bara borde slänga chokladen i väggen.

Visst kunde folk vara noga med att hålla rent, men det som Joshua höll på med - det var inte hälsosamt. Utan att låta sig rubbas, greppade Zihao tag om påslakanet.
”Släpp det”, sade han, rösten helt tömd på känslor. Han tänkte inte ge med sig, det var på tiden att sextonåringen fick lära sig att släppa lite på sina strikta metoder. Åtminstone den här gången. ”Du måste lära dig att släppa taget och bara låta saker vara som de är. Ingen av oss kommer att dö av den där fläcken precis..”