Skriva av sig-tråden

Varför i hela friden hatar alla mig? Vad har jag gjort för fel? Visst ja, bara min existens är tydligen upprörande. Det är väll fan inte mitt fel att jag föddes? Varför gjorde inte mamma bara abort? Jag vill inte leva mer. Jag är så jävla trött på allt. Alla människor. "Jag kommer alltid stå vid din sida", "du betyder så mycket för mig", "jag skulle dö för dig", "du är underbar" - sluta ljuga era äckliga små jävlar. Jag vill inte höra era patetiska "uppmuntrande" ord. ALLA lämnar mig. Alla som inte redan har gjort det kommer göra det. Jag kan allt utantill. Först alla dumma löften om att jag betyder så mycket osv osv för att sen skriva ett 3 meter långt hatmeddelande där du påminner mig om hur äcklig, vidrig och värdelös jag är och hur mycket bättre allt skulle vara om jag bara skulle dö. Tack.
Jag vet att alla kommer göra så, någon gång. Jag är alltid rädd för att gå in på Facebook, kik eller sms för att mötas av ett hatiskt "farväl" från en nära vän. Undra på att jag är så jävla paranoid. Jag har ingen att prata med, jag vill inte till en psykolog. Okej? Jag har redan varit hos ett antal psykologer men jag kan helt enkelt inte berätta saker för dem. Jag sitter bara och ljuger i en timme för att få åka hem igen.

"Kommer du lämna mig?"
Det var ett år sedan. Jag var deprimerad. Jag hade en vän.
"Självklart inte! Varför skulle jag?" svarade han efter en lång stund. Jag trodde faktiskt på honom. Jan stannade kvar. Men så en gång när vi pratade så kom det. Hatmeddelandet. Han berättade hur vidrig och motbjudande jag var. Hur jag lika gärna kunde ta mitt liv eftersom ingen ändå älskade mig. Jävla lögnare.
Jag började överdosera lugnande för att slippa ångestattackerna och hysterianfallen. Jag började skära mig. Igen. Jag orkade ingenting. Jag åt mindre och mindre. Drack mest bara vatten. Åt ungefär en brödskiva utan något till. På hela dagen. Jag gick ner i vikt och klassades som underviktig. Ändå blev jag påmind om hur jävla fet och äcklig jag var. Mina klasskamrater berättade för mig hur värdelös och misslyckad jag var. Jag hade ingen vän. Min pappa sa att det bara skulle vara bättre om jag dog. Min mamma sa att hon önskade att jag aldrig hade fötts. Min syster avskärmade sig helt från omvärlden i samma veva. Jag kände mig så ensam.

Långsamt, långsamt började jag komma tillbaka till allt igen. Jag började äta mer, trappa ner på medicinen och sluta skära mig. När jag började gå neråt mot en eventuell deprition igen så började jag prata med en underbar människa. Jag hade innan pratat med väldigt trevliga och betydande människor men ingen som den här. Vi kom närmare varandra och trots att våra mörkare stunder gett mig självmordstankar och ångest så har han kommit tillbaka varje gång. Men min mamma vill aldrig acceptera att jag umgås med killar, främst äldre kilkar. Så fort hon får reda på att jag har börjat prata med en ny person ska hon lägga sig i och försöka få oss att bli osams. Hon tjatar på mig om att alla mina vänner måste vara pedofiler om de umgås med en så ung tjej. Men jag uppför mig för fan som om jag är 16 vilket gör att de tror att jag är så gammal tills jag berättar om min riktiga ålder.

På senaste tiden har min mamma också tydligen blivit homofob etc. Hon använder 'bög' som ett skällsord t.ex. Och eftersom jag umgås mycket med HBTQ-människor (och även är en själv) så är det ju ganska trist. Hon vill inte acceptera att jag blir attraherad av tjejer bland annat. Och om hon får reda på att min kompis är gay (t.ex) så får hon spelet och säger att jag borde sluta prata med personen. Jag blir så ledsen över det. Och förbannad. Och hon säger att transpersoner är förvirrade idioter. Vad är det för fel på henne? Hon har aldrig varit sån här förut! Jag ser upp till trangenders och fascineras väldigt mycket av de. De är modiga, starka och beundransvärda personer! Jag vill rymma hemifrån och aldrig mer komma tillbaka. Jag hatar min mamma just nu. Men jag hatar min pappa lika mycket. Honom vill jag absolut inte bo hos. Jag vet inte vad jag ska göra.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig alla tankar. Ingen kommer orka bry sig men skit samma.

kitto, du är perfekt som du är. Livet kommer alltid ha dess motgångar, du måste bara kämpa. Kämpa för din egen skull. Människor som behandlar dig på detta sättet förtjänar inte att ha dig i sitt liv. Kom ihåg att inget i livet är permanent och it gets better. Finns alltid att snacka med i chatten (som du redan vet) om du vill snacka mer. ♥

Läkarbesök imorgon.
Tänk om de säger att jag "får leva med det"? Är så rädd att de inte kommer kunna hjälpa.

Det gör ont, bokstavligt talat.
Och sen gör det ont psykiskt när jag missar skolan, gömmer mig från kyla, vind, och värme. När jag inte kan äta varma saker längre, och när jag inte kan krama folk.

I början gick det att leva med skiten. Men nu? Nu vill jag bara slippa smärtan. Slippa allting.
Folk förstår ju inte ens, och snackar skit bakom min rygg när jag inte är i skolan. Det gör så jävla ont, och jag blir så arg.

Dessutom är det inte roligt, när jag numer förvandlas till en aggressiv person såfort jag har ont. Det förstör för både mig, och andra.

Jag önskar det fanns nåt botemedel. Eller i alla fall smärtstillande.

Ja men precis! Alla vill bli vuxna så fort, medans jag fortfarande väntar på att Peter Pan ska hämta mig typ... Jag vill så gärna få tillbaka min barndom, en barndom där jag slapp allt jobbigt.

kitto Det är inte första gången jag läser om allt jobbigt som du får gå igenom. Jag vill att du skall veta att jag bryr mig, och berörs av vad du skriver. Det svider inom mig av att höra hur sviken du blivit av människor du anförtrott dig åt. Och jag blir förbannad av att höra hur din mor beter sig.

Jag tror att det bästa du kan göra är att fokusera på att finna en ståndpunkt där du står säker. Där du känner dig stark och trygg. Därefter kan du börja bygga på ditt självförtroende och din inre styrka. När man är stark nog att lita på sig själv och vågar leva med sig själv så är det enklare att inse att alla runt om också är människor - och alla ser inte hur man kan skada omgivningen med sina glåpord och gliringar. Men när du är stark så rinner skiten av dig. Antingen väljer du att gå vidare och lämna idioterna bakom dig, eller så väljer du att förlåta och/eller tala med människorna och se om några frön kunnat sättas (t.ex. att vänja din mor vid hbtq-acceptans). Vad gör dig stark? Lycka? Vänlighet? En sysselsättning? Börja gör något nytt kanske? (dra till en klättervägg, åk skridskor på allmänhetens oktimmar i en ishall, kör yogapass, sticka tröjor, bygg en bil, you name it!).

Min uppfattning här i forumet har blivit att du verkar vara en kanonhäftig pojkflicka. Jag gillar din humor och din stil. Och vi har mycket gemensamt - gillar samma saker och ogillar samma saker. Så jag tycker minsann att du är ascool, och om det är till någon hjälp så hoppas jag att du kan repetera det inom dig varje dag. "Jag är cool!". Gör det. Varje kväll innan du lägger dig, och varje morgon när du vaknar. Du kommer fixa det här! Du kommer fixa dig själv och fixa alla nedgångar som kommer. Fall ner, klättra upp. Tillslut klättrar man av bara farten och skapar bara knän lite när motgångarna kommer - med självförtroendet är det lätt att se på såret och veta att det snabbt läker. Bara att klättra vidare! Styrkekramar i massvis!

Det tredje var så hemskt. Jag fattade ingenting och bara skrev ner någonting. Sedan så pratade ju alla i klassen om det, såklart, och typ "Men det här var mycket lättare!!!" vilket det INTE var, så det hjälpte ju inte...
Ugh, jag hade också tänkt lyckas i NO i år. Men nej, det kommer ju inte hända...


Jag önskar verkligen att jag kunde göra någonting för dig.
Men jag följer med dig till landet ingenstans, för jag vet hur det är.
Kram ♥

kitto, du har länge varit en av de personer här på mugglarportalen jag ser upp till, för du verkar vara en så underbart fantastisk person - även om du har väldigt svårt för att tro på sådant. Det smärtar mig fruktansvärt mycket att läsa om hur du har det, men låt inte deras ord nå dig. Du är så mycket bättre än dem.
Vi känner inte varandra, men om du någon gång skulle vilja skriva av dig så får du mer än gärna skicka ett mail.
Kram. ♥

Vet ni vad som hände idag, kära mugglisar?
Inte? Det ska jag berätta för er!

För lite mindre än en timme sedan stod jag nere i Brunnsparken och lyssnade till den som jag skulle kunna utnämna till Sveriges största idiot, för att uttrycka sig fint. Denne person pratade en ganska lång stund, och sa så många urdumma saker så att jag skulle kunna skriva i timmar om de var och en.
Jag blir så fruktansvärd trött på alltihop, men jag vågar inte säga eller göra någonting. En hel del stod runt omkring med plakat och så vidare, buade då och då, men inget större inträffade. Det hade gått en stund och folk stod mest och lyssnade, det var näst intill knäpptyst i publiken.
Men så plötsligt känns det som om en eld startar inom mig. Jag öppnar munnen och hör min egen röst skrika ut;
''Att vara stolt svensk är inte att vara Sverigedemokrat, att inte hålla med om er politik är inte att vara svenskfientliga!''
Sen lade jag faktiskt till ett ''Det enda som får mig att skämmas över mitt land är att ert parti finns i riksdagen!'', men det var inte en person som hörde det eftersom hurrarop och applåder utbröt efter mitt rop. Kanske var det tur att ingen hörde det där sista, för området var fyllt av poliser som var beredda att gripa in för minsta lilla. När jag insåg att folk hurrade åt mig blev jag så paff så att jag blev helt yr. Här stod jag omringad av massor av människor som hurrade åt mig, en fjortonårig tjej. Jag såg mig omkring, och sen såg jag mot honom igen. Och hans blick går inte att beskriva.
Ilskan i Åkessons ögon. Han visste inte vad han skulle säga, jag märkte det. Han kollade på mig och jag tyckte nästan synd om honom. Där stod han, partiledare över ett av riksdagens åtta partier, och hela publiken vände sig emot honom för att istället hurra åt en tonårstjej.
Sen ropade två killar från min skola ''Utvisa Åkesson ur Sverige!'' upprepade gånger. Polisen grep de båda, vilket gjorde mig så frustrerad. De vill utvisa någon som vill utvisa andra, men blir då gripna av polisen? Suck. Jag förstår att polisen ville undvika konflikt och bråk, men ändå. Killarna tog inte till våld eller något hotfullt. De ville inte ha Åkesson i Sverige. Precis som Åkesson inte vill ha utlänningar i Sverige.
Ja, ja, jag förstår skillnaden, men saken är den att killarna som ropade ogillar Åkesson på grund av hans åsikter, vem han är och vad han vill. Åkesson ogillar folk på grund av ras, etnicitet, religion eller hudfärg.

När jag kom hem så grät jag. Kan inte alla bara älska varandra som medmänniskor. Acceptera varandra. Vi är alla människor.

Underbart gjort av dig!
Den där Åkesson gör mig så förbannad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
(Var ligger den brunnsparken, förresten? I Ronneby?)

Tumme till dig! Min sociala fobi skulle aldrig tillåta mig att skrika något sådant.