The cold in our bodies [PRS]

Hon tog emot maten och såg på honom.
"Vem har uppfostrat henne förutom du? För hon kan så mycket, mer än vad jag kan egentligen." Sa hon tyst.

"Tja.. bara jag, antar jag. Men hon har ärvt så mycket av dig. Jag ser mycket av dig i henne.", sa han och log lika vänligt som tidigare. Smakade av maten och kastade då och då blickar mot vampyrsällskapet som var på tryggt avstånd från dem.

Hon kunde inte låta bli att skratta.
"Jag kommer inte bli arg om du har fått hjälp. Hon måste ha lärt sig att sy och sådant från kvinnorna." Hon såg mot honom och sträckte sig efter hans hand.
"Oskar..."

"Hon är smart. Hon hittar sina egna vägar och testar sig fram. Och ja, hon har väl tagit hjälp av vänner och bekanta.", erkände han och skrattade kort.

Hon åt vidare innan hon såg på honom.
"Jag har ätit klart... Vill du komma till sängs med mig?" Frågade hon och reste sig.

"Ja. Gärna." Oskar lade ner tallriken och gick efter Lottie.

"Vi tar disken imorgon. Jag tror ingen vågar komma nära elden." Hon klättrade upp och kröp ner bland höet och såg på honom.
"Och du har gjort det så hemtrevligt här. Trots att det är bara hö." Hon sträckte sig efter honom.
"Jag känner mig lite hemsk. Jag borde vara där och ta hand om Alice.."

"Du har rätt." Oskar lade sig tillrätta i höet. Höjde blicken till den stjärnklara himlen. Det var en vacker vy. "Jag gjorde mitt bästa. Det är fint för att du är här." Han flinade åt sina ord.
Hans leende bleknade något när han hörde Lotties ord. "Nejdå." Han sträckte sig efter hennes handled för att ömt krama om den med sin hand. "Alice är med Olivia. Hon klarar sig. Hon är trött och behöver också sova. Oroa dig inte."

Hon makade sig närmare, för att ha någon tröst.
"Du har rätt som så många gånger." Hon gäspade och suckade nöjt.
"Godnatt min älskade." Hon ville inte somna så fort, det skulle vara hemskt. Men hon kände hur trött hon var-

"Godnatt min kära.", svarade han mjukt och placerade en kyss på hennes panna för att sedan lägga sig tätt intill. Oskar låg vaken och lyssnade. Han ville ta in stunden. Men tröttheten var ett faktum. Och en liten stund senare somnade han också.