Life - Lupple & Medi PRS

Hon försökte ta barnen och hon såg på Gabriel med ett hjälplöst ansikte.
"De är för snabba för mig. " Hon flåsade och sjönk ner men försökte greppa någon när den försökte komma.
"Oretvist!" Hon lade si på marken och såg upp,.

Gabriel såg på henne, hennes hjälplöshet och skrattade. "Det är barn. " Log han men tog sig fram till henne och pussade hennes kind lätt. "Jag kan hjälpa dig. "Log han, tog sikte på barnen och började springa och lyckades greppa tag i någon, Rose som genast började jaga och han återgick till Olivia. Satte sig bredvid henne och smekte hennes kind.

Hon log mjukt.
"Tack." Hon såg på dem och lutade sig mot dem.
"De är så vackra. Allihoppa. De kommer bli så starka." Hon såg på honom med ett leende.

Gabriel log stort och nickade. "Jag hoppas det. "Viskade han och kramade hennes ena hand.

Hon såg barnen springa och skrika av glädje och log.
"Så alla är vargar? hur vet man det innan de blir det?" Hon såg på honom.
"Som Rose till exempel. Hur vet man sådant?"

Gabriel skakade på huvudet. "Nej alla får inte genen, vissa är bara barn. " Log han innan han flinade till. " Rose är ett väldigt starkt exempel, båda hennes föräldrar var vargar och det gör barnet mer möjligt att få genen, men hon är också varm. Fullmånen påverkar henne genom mardrömmar eller sjukdom, som en förkylning medan hon aldrig annars får en. Jag känner en dragning till henne, som flockmedlem precis som med många andra. Det märks också genom att vissa har väldigt svårt att inte lyda en order från mig, som Rose exempel jag kan nästan kommunicera med endast en blick och hon förstår. " Sa han tyst. "Men andra barn kan ha mycket mindre symptom eller inga alls så man kan aldrig vara säker. Rose kanske har symptomen men inte får själva kraften. Men det är väldigt liten chans. " Försökte han förklara.

Olivia nickade.
"Det sita var lite svårt men du är som en pappa alltså? Du kan bara. Gå in på ditt rum och de lyder?" Hon såg Rose springa fram till dem och hon höll ut armarna.
"Hej Rose har du ätit kakor till frukost eller är du alltid såhär söt?" Frågade hon och skrattade.

Gabriel skakade på huvudet. "Nej inte riktigt, jag är en alfa. Som... vi tar typ Sammy, jag kan ge honom en direkt order- typ du får inte röra dig från denna fläck förrän jag kommer tillbaka. Och han kommer inte kunna röra sig, det har något med bandet att göra. Jag hatar att ge sådana order eller vad man ska säga och vissa barn uppvisar liknande symptom. De måste liksom lyda. Även fast de kanske inte vill, det finns liksom som en regel inom dem själv. " Viskade han, i vad han trodde var mer förståelig förklaring. Rose sprang rakt in i hennes famn och skrattade. "Alltid så söt. "Viskade hon glatt.

"Det är lite hemskt." Hon såg på honom och log sedan och smekte Roses kind.
"Klart du är söt varje dag. Du är ju Rose. Du är så söt." Hon smekte henne över kinden och kramade om henne.
"Vet du vad? Din farmor ska få mitt nummer. Och så kan du ringa mig imorgon. Jag kommer inte få komma hit på en vacka och jag har hört att du kan få dumma drömmar. Väktaren är så bra att man kan prata med henne."

Gabriel nickade. "Väldigt hemskt, därför kan jag inte missbruka min makt. Jag har ett otroligt stort ansvar. "Viskade han innan han la sig ned på ryggen i gräset och slöt ögonen och njöt av de snart sista soldagarna under hösten.

Rose såg på henne och nickade lite. " Det är inga bra drömmar alls. "Muttrade hon och kramade henne hårdare.