Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Nicolai lade sina armar i kors, hans tålamod vara nu på sista droppen.
"VART TROR DU ATT ALLT BLOD KOMMER FRÅN?! VART TROR DU ATT DINA TÄNDER KOMMER SJUNKA IN I?! HUR TROR DU ATT DU KOMMER LEVA NU?!" Han borrade ögonen in i Scarletts, hon var ingen match för honom i sitt nyfödda skick. Hon skulle aldrig bli någon match för honom med sitt orena blod och sin unga ålder.
"Hur tror du att vi odödliga lever? Vi dricker andras blod, vi mördar, vi flår och vi tömmer dem. Vilket du också kommer göra! Vilket du har gett ditt löfte om!" Han tonar sig över henne, slottet känns plötsligt isande kallt och vinden ylar utanför fönstren. Nicolais ögon lyser i silver, hans hud blek som snö och kanten utav tänderna glimmar längs läppen.
"Ditt löfte, för all framtid med mig, att ge upp allt du kände till för att vara med mig, det inkluderar mat, vatten, sömn, känsla för värme och kyla och det inkluderar ditt förflutna!" vrålade Nicolai ut i ren ilska och frustration, det kändes som om hans blod skulle koka över av ilska över allt som innefattade den situationen han nu befann sig i...

Scarlett ryggade inte tillbaka och hennes blick brände.
När Nicola skrek det sista och hon drog på munnen.
"Så det förflutna säger du? Du är i mitt förflutna.. Minns du inte det? De kom till dig. gav upp sitt ofödda barn. Så tekniskt sett så är du i mitt förflutna. " Hon såg upp på honom och backade mot sin dörr och vände sig om.
"Jag är inte hungrig längre."

Nicolai knäppte sin käke så hårt att hans egna huggtänder borrade sig in i läppen på honom.
"Otacksamma, vidriga, smutsiga, lortiga...." Han kokade av ilska. Men Nicolai hade aldrig varit den som sprang efter upprörda kvinnor så han valde att låta Scarlett gå. Eventuellt så skulle hon upptäcka att han var en annan man nu, men han själv var inte säker på om det var en bra sak. Han hade inte längre kunnat genomföra kontrakt med samma hänsynslöshet som innan Scarlett kom och det skadade hans ryckte och hans affärer. Men Nicolai hade fallit för Scarlett och han visste att det inte fanns något att göra åt det.
"Lucifer." Sade han och inom några sekunder var demonvargen vid hans sida och följde honom ner för trappan.
"Vi låter henne lugna ner sig, fan, vi låter mig lugna ner mig innan jag råkar göra sönder henne..." Nicolai gick ner till sitt kontor och stängde dörren efter sig.

Hon lyckades att hålla lugnet nere när hon stängde dörren och gick runt i rummet innan hon såg mot dörren. Hade hon varit för hård? Skulle Nicolai dödat henne om han hade fått tag i henne? Försiktigt började hon gå mot dörren och hennes hand skakade.
"Nicolai!" skrek hon och sjönk ner på knäna.

Nicolai höjde sitt huvud i ett enda suddigt ryck, Scarlett hade kallat på honom, ropat hans namn och det lät som en hel del smärta låg inbäddad i det enda ordet.
"Scarlett..." viskade han och reste sig från stolen där han suttit och ursinnigt stirrat på ett kontrakt. Det tog honom inte många sekunder att ta sig till hennes dörr där han stod blixt stilla.
"Scarlett...?" viskade han igen med blicken på dörrhandtaget.

Hon såg upp och hon var för svag att ställa sig upp. Irkade inte ta sig upp.
"Du kan komma in." Hon lät törtt på rösten och hon såg ner i sina händer. Hon var tvungen att se honom. Hon älskade honom fortfarande. Mannen som hade gett henne livet tillbaka och gett henne sedan en omätlig styrka.
"Nicolai.."

Nicolai vred om dörrhandtaget och vandrade in i Scarletts rum. Han fann henne sittandes på golvet. Ha hukade sig ner bredvid henne,
"Scarlett..." sade han så mjukt han kunde. Han strök bort en slinga utav hennes hår som hade fallit ner i hennes ansikte. Han var arg på henne, men när han såg på henne så kunde han inte annat än att känna en viss värme inom sig.

Hon såg upp på honom och hon skakade på huvudet.
"Jag vet inte hur jag skulle reagera. Jag.." Hon bet sig i underläppen och såg ner.
"Innan jag mötte dig så kände jag att jag behövde hitta någon. Som att jag drogs till någon" Hon såg sedan mot elden.
"Vad var mitt syfte enligt kontraktet?"

Nicolai satte sig ner på golvet och lutade ryggen mot dörren.
"Scarlett... Vad som står i kontraktet, det spelar inte längre någon roll..." Nicolai suckade och stirrade in i lågorna som dansade i eldstaden.
"Vad som spelar roll är att du är här nu och för alltid." fortsatte han sedan. "Men, om du verkligen vill veta så kan jag berätta.." Nicolais röst var dov och långsam. Han ville egentligen inte berätta något för Scarlett men han ansåg ändå att hon hade rätt att veta.
"Det står att du tillhör mig, att du kommer lyda under mitt kommando, att du för evigt kommer vara under min makt och att du alltid kommer tillhöra mig tills den dag då jag river kontraktet. Kort sagt, jag äger dig. Du är min ägodel. Såld utav dina föräldrar till mig." Nicolai försökte tala så försiktigt och lugnt som möjligt då han visste att orden annars kunde låta väldigt hårda och väldigt kalla.
"Men Scarlett," han vred sin blick mot flickan, att få någon att bli kär, att få någon att älska eller ens att få någon att känna något som är onaturligt eller fel för dem. Det står inte i min makt. Jag kan få dig att göra saker, men jag kan inte påverka dina känslor för mig eller för någon annan." Han tystnade, i hopp om att de orden, att han inte tvingat henne att bli kär i honom på något sätt, skulle lindra smärtan från kontraktet.

Hon lade handen mot hjärtat och höjde huvudet, såg in i hans och nickade. Försiktigt flyttade hon sig närmara och tog hans hand.
"Nicolai. Jag ber om ursäkt. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag blev... paff antar jag. Jag är arg fortfarande men jag hatar dig inte." Hon såg på honom och sedan suckade.
"Jag kände inte ens dem och jag är arg för att jag inte fick lära känna dem." Hon skrattade till.
"Hur lyckades vargar hålla mig gömd?" Hon såg upp på honom.