Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon såg på sin make och hjälpte honom och kysste honom mjukt på kinden efteråt och gick intill jon. När hon hörde vakterna såg hon oroad ut och höll sitt svärd redo för strid. Skulle de skrika? Kanske inte och då skulle det vara enkelt.

John sänkte facklan och gav de en sista blick för att visa att de skulle gå till attack. I en snabb rörelse släppte han facklan och drog svärdet för att rusa runt hörnet. Han vrålade och de andra hakade på därefter med sina vapen dragna.
Ethan skyndade efter och upptäckte att utrymmet där var mycket större än vad han trott. Högt i tak och stor yta. Han svor på att han hade sett galler och portar. Enorma portar. Kanske fanns skatten där? Var det en skattkammare därinne? Nyfikenheten gav honom ny energi och han rörde sig smidigt då han blev attackerad av en av vakterna för att sedan spetsa honom så att han föll till marken. Ethan flåsade av ansträngning men stannade inte länge förrän han gick till attack igen.

Hon fäktades men en av väktarna och hög honom snabbt i bröstkorgen efter han huggit henne i högerarmen. Hon föll ner på knä och såg de andra strda. Med ett kvidande såg hon mot sin man och reste sig upp. Armen blödde kraftigt men hon kunde vara till nytta även om hon var skadad.

Ethan var fokuserad på att parera till vaktens attack. Ders rustningar var starka och täckte bra. han hade inte trott att det skulle vara så, med tanke på hur lokalbefolkningen hade klätt sig. Han fäktades med svärdet och lyckades återigen fälla en vakt. De var så många.
Han vred på huvudet för att efter John och Kiliah. Kapten John var själv i fight med en, med han var för skicklig för vakten, snart störtade även han till marken när John dragit sin pistol för att på så sätt fälla honom.
Ethan såg först inte Kiliah och blev rädd att de hade förlorat henne för ett ögonblick, men så såg han, på marken, i en hög. Blod. Tankarna rusade i honom och han lyckades knuffa sig förbi de andra för att komma fram till Kiliah. "Kiliah! Kiliah!"
Han kastade sig ner på marken efter henne. "Är du skadad?"

Hon höll för armen och visade såret och log mot honom.
"Jag är skadad men om jag håller här så gör det mindre ont." Hon tog av sig sin tröja och gjorde ett bandage och knöt runt armen och såg på honom.
"Ingen fara min älskade, jag kan tyvärr inte lyfta något nu." Hon kved av smärtan.

"Kiliah...!", flämtade han igen och hjälpte henne upp på benen. Han oroade sig över henne, men hade inte tid att trösta då de återigen blev påhoppade, iallafall gjorde de ett bra försök. Samtidigt som en av vakterna siktade högt med sitt svärd för att slänga det mot Ethan parerade Ethan undan och höll emot med sitt så att deras blad möttes. Bakom vakten sprang kapten John fram för att hugga ner mannen och han föll ner till marken. Det var den sista av dem.
Båda flåsade av ansträngning.
"Kiliah.", flämtade John och gick fram till henne. "Du är skadad.", sa han och sträckte sig efter henne för att ta en närmare titt.

Hon lutade sig mot Ethans kropp och kved när han tog bort tröjan från såret.
"Det är inte första gången häller. Kommer vi till skeppet kanske Tom kan sy hop oss skadade." Hon log och försökte lyfta sin skadade arm men då började blodet att rinna kraftigare.

John såg bekymrat på Kiliah till Ethan. "Jag har henne, kapten. Led de andra till skatten. Vi stannar här utanför. Det kanske behövs för utkik.", sa han i hopp om att kapten skulle nappa på idén.
John nickade och mumlade något ohörbart för att sedan vände sig om till de andra. De andra hade också sett på från där de stod. Flera av de var också skadade, med rivsår i ansikte och på armar. Svetten rann på de. Men alla hade överlevt. John ropade åt de andra att följa efter honom. Han böjde på nacken för att blicka upp mot taket. Någonstans ifrån kom en strimma ljus och lyste upp de gigantiska portarna. Höga som träd, gjorda av trä och metall. Det var tydligt att något värdefullt fanns på andra sidan av de. John höjde en hand för att ge tecken till de andra att öppna portarna för de. Några gick fram för att bräcka upp porten med hjälp av sten. Dörrarna svängde inåt och framför de upenbarade sig gapet på en enorm grotta. Fylld med skatter.

"Pappa jag klarar mig." Hon lutade sig mot Ethan och såg på honom med ett svagt leede.
"Förlåt." Viskade hon och sträckte upp sin friska hand och smekte hans kind.

De andra kom snart ut med förmögenheter i sina händer. Några skrattade, andra såg häpna ut. De hade inte sett så mycket guld. Inte samtidigt iallafall.
Kaptenen visade sig igen framför Kiliah och Ethan. "Vi tar med oss det vi kan. Vi har inte råd att bli upptäckta.". John bar själv på en liten kista under armen. "Ethan, hjälp Kiliah upp. Vi går tillbaka till skeppet. Ta det försiktigt bara, vi kan inte bli upptäckta.", sa John och Ethan nickade förstående.
Han vände sig mot Kiliah. "Toker, säg inte förlåt. Det var inte ditt fel. Seså, ansträng dig inte för mycket, men du måste försöka stå på benen.", sa Ethan och hjälpte henne att komma upp på fötter.