PRS(Dragon Fantasy)

"Jag vet, jag har dig förlåt." sa Ina med en röst som lät som den var på bristningsgränsen. Mest för att hela dagen varit upp och ner, och hon insett att hennes bror....deras barndom var slut. Det skulle aldrig mer bli densamma.

Stefsn log och kramade henne. De kom till rummet och han började klä sig ordentligt.

Ina la sig på sängen, orkade inte klä av sig utan somnade nästan direkt då huvudet fallit på kudden. Hon hade skorna på sig och låg på täcket. Ina hade sovit mycket och ibland inget alls, som om något började förändra hennes kropp. Hennes humörsvägningar och känslighet, allt pekade åt ett håll.

Stefan drog av henne skorna och varsamt fick han henne under täcket. Sedan satte han sig och såg på henne från stolen. Han tog fram ringarna ur sin ficka och fingrade på dem. Han skulle nog fråga idag, ikväll.

Selina vaknade efter några timmar. Hennes ansikte värkte och försiktigt tog hon sig ur sängen och fram till en spegel. Hon flämtade till, ansiktet var svullet, rött och ömt efter slagen. "Jag ser förfärlig ut...." mumlade hon sorgset för sig själv och tårarna kom fram igen. Nu kanske hennes far inte skulle slå henne mer, men hans ord skulle alltid smärta.

Ina sov lätt och i sömnen gick handen till den än platta magen. Som om kroppen redan visste vad som skulle komma, vad som börjat gro inom henne.

Ian vaknade och kände sömnigt efter Selina då han inte kände henne satte han sig häftigt upp. Men han slappnade av då han såg henne och kom sakta fram till henne.
"För mig är du vacker, och det kommer bli bättre, tro mig." sa han ömt och la armarna om henne.

Stefan log då han studerade henne vidare och reste sig tillslut upp. Ringarna var återigen i fickan. Han tog fram lite papper och en penna och skrev ner att han var ute och lämnade den vid sängen innan han gick.

Selina märkte inte Ian fören hon hörde honom och vände sig om. Hon kramade om honom och begravde ansiktet mot hans bröstkorg. "Jag hatar far för allt han har gjort och sagt" mumlade hon. "Men jag älskar honom mer...". Det var därför allt gjorde ont.

Ina sov vidare med lugna andetag. Snart skulle hon vakna och hon hade börjat vrida på sig svagt.

Ian log och kysste hennes hjässa.
"Jag vet och någonstans älskar din far dig med. Det är bara det........jag vet inte." sa Ian efter en stunds tvekan.
"Men när vår far blev så var efter vår mors död och han började supa. Han gav sig på den som han ansågs svagast, den han älskade mest." sa han ömt och kramade om henne.

Stefan hade gått ut och börjat göra sig i ordning för att träna. Det var något han kommit in i nu, att träna och bygga upp sig. Och han hade kommit på god väg då han blivit muskulösare.

Selina var tyst ett bra tag. "Far älskar inte mig, han ville aldrig ha mig. Jag var inte menad att bli till" fick hon fram tillslut. "Han har sagt det många gånger, när mor blev gravid med mig föröskte han få henne att ta bort mig, men hon vägrade" snyftade hon. Hon var endast en börda, någon som inte borde finnas till.
Selina försökte lugna ner sig och tillslut tystnade snyftningarna igen. "Men jag har lärt mig leva med det...För jag har Stefan, Anja och mor...Och nu dig...". Hon såg upp på honom.

Ina vaknade strax och såg på lappen. Hon suckade, han tränade igen och vad fanns för henne att göra? Hon fick på sin höjd titta på. Hon klev ur sängen och snörde på sig skorna, hon hade visst somnat.

Ian sa först inget och drog sedan efter annan.
"Jag tror han gör det även om han säger något annat. Det är svårt att förklara." säger han och kramar om henne hårt.
"Men det ger honom ändå inte lov till att göra det han gjorde." sa han ömt mot henne.

Stefan slogs denna dag med en soldat. De båda var barbröstade och solen stekte på deras ryggar, så svetten rann med. De var båda starka och vältränade, så det var jämt.

Selina kramade honom hårt tillbaka. Hon var så glad att hon hade honom. Sakta drog hon honom mot sängen och fick ner honom och satte sig i hans knä. "Det kanske är så...Men jag har dig, det räcker och täcker upp allt". Mjukt kysste hon honom.