Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Nicolai lade sin arm om Scarletts axlar och kysste toppen utav hennes huvud.
"Lyssna noga, riktigt noga..." mumlade han och sedan försvann han ner för alla trapporna och in i sitt kontor och stängde dörren.Han ställde sig ända borta vid yttersta vägen och sade i normal röst.
"Jag är i mitt kontor Scarlett." Han gjorde detta för att visa henne hur högt människor pratar för dem som var odödliga som han, och nu henne. Han själv hörde gråten men det var långt långt bort från slottet. Hans kulle gissa på att en kvinna nyligen förlorat någon familjemedlem för gråten var hög och ylande. Nicolai tog sig hastigt tillbaka till Scarlett och sa i viskande låg röst för att inte skada Scarletts öron,
"Hörde du?"

Hans läppar snuddade hennes hår och hon nickade. Slöt ögonen och hon kunde höra Nicolais röst, Sedan hörde hon kvinnan igen, så sorgsen hon verkade. Oroat öppnade hon ögonen och vände sig mot ett fönster och såg mot månen som lyste klart. Nicolai var tillbaka vid hennes sida och hon vände sig om.
"Ja jag hörde." Hon såg ner och satte händerna för öronen.
"Kan vi prata om mina föräldrars mördare?" Frågade hon och såg sårad ut.
"Kvinnan som gråter.. hon låter ledsen."

Nicolai ser på Scarlett,
"I sinom tid Scarlett. Först måste vi ge dig några dagar att finna din balans som odödlig." Han ser på henne och det knyter sig i hans mage, hur skulle han kunna berätta för henne att det var han som tog hennes föräldrar ifrån henne? Men, han anser fortfarande att det var deras egna fel.

"Okej." Hon tog hans arm och tryckte den mot sin kind. Äntligen kunde hon hålla hans hand utan att frysa. Scarlett såg efter en stund upp och log lite.
"Om vi inte ska stå här i all evighet så kan vi väl gå ner? " Hon pekade mot trappan.

Nicolai log mot Scarlett och nickade.
"Jag tror det vore bra om du fick något i dig att dricka. Så vi an gå ner till matsalen." Han log mot Scarlett och strök bort en hårslinga från hennes panna.

"Det tycker jag med." Hon slöt ögonen och rörde sig lite.
"Jag vill gärna se månen, stjärnorna och se hur natten är mot min hud." Det var bara en viskning men Nicolai skulle höra det och hon höjde sin ena hand och släppte ut sitt hår och öppnade ögonen.
De tindrade av hunger och hon log mot honom.

Nicolai nickade, han ville att Scarlett skulle få i sig något att dricka eftersom han visste att hon annars förmodligen skulle bli överväldigad utav alla dofter och ljuden utav olika djurs och även människors puls då de skulle kliva ut i natten så fort de hade varit nere i matsalen.
"Då går vi. Något att dricka och sedan kan vi gå ut så du kan testa din nya kropp lite mer." Nicolai såg på henne, "jag är ganska mån om mitt slott så vill helst att du förstör saker ute om du sak göra det." han skrockade lätt och kysste Scarletts panna utan att vara försiktig på det sätt han tidigare varit tvungen att vara.

Hon såg upp på honom och såg sedan ut till ett fönster där månen lyste starkt. Sedan nickade hon för sig själv innan hon vände sig mot Nicolai.
"Jag lovar att jag inte ska ha sönder något men om jag råkar då?" Hon såg upp på honom och kände hans läppar mot sin panna. När hon hade varit dödlig och bräklig hade hans läppar varit lika kallar som en iskall vinternatt. Hon stannade upp och tog ett steg bakåt.
"Berätta vem som dödade mina föräldrar. Dessutom borde inte kontraktet ha brutits när de dog eftersom DE skrev under?"

Nicolai började tappa sitt tålamod.
"Detta eviga och ständiga tjat om vem som dödade dina föräldrar..." Han suckade och försökte behärska ilskan som pulserade genom honom.
"Om du nu så gärna vill veta, dina föräldrar skrev kontrakt med mig, de gav upp dig för att kunna äta sig feta en vinter. När de försökte skyla dig från mig bröt de mot kontraktet, rent tekniskt sätt var det de som dödade sig själva." Han gav Scarlett en iskall blick, han kände frosten om sitt hjärta och för en sekund såg han den trasiga, svultna, lortiga människan framför sig som han hade funnit i skogen för så länge sedan.

Hennes blick blev iskall men ändå en eld som brann i dem.
"Så du dödade dem?" Hon backade undan och hon stirrade på honom.
"De ville inte ge upp mig som barn!" Hon stirrade på honom. "Du skulle ändå döda mig så varför gjorde du inte det?" Hon kunde inte längre fälla tårar och hon bet ihop käkarna.