Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel suckade tungt och skärde argt av en bit av en buske. Han fick syn på en ekorre och riktade kniven mot den istället. När den var död tog han den och hängde den bredvid sina fyra jämlikar på ryggen och gav sig iväg mot Milena igen.

Mona suckade lättat ut då prasslandet försvann. Men hon var försiktig ändå. Hon började samla ihop veden då ett högt knakande hördes. Hon hade råkat kliva på en gren bara...
(Kanske han kan råka skjuta henne eller något xD Har inte så mycket idéer xD)

Niel ryckte till. Han vände sig tyst om och slängde kniven mot busken där han såg en liten rörelse. Kniven gick hårt, snabbt och djupt.

Ett skrik hördes där i natten. Ett högt förfärligt skrik. Mona insåg inte på en stund att det var hon som skrek. Hon låg på marken och stirrade på det långa träskaftet som stack ut ur hennes mage. Darrande knöt hon handen runt den och försökte dra ut. Men hon kunde inte, det gjorde för ont och hon var för svag.

Niel spärrade upp ögonen och sprang mot busken. Synen bekräftade tanken: Mona låg där.
"Rör dig inte!" väste Niel sammanbitet och lyfte upp Mona det försiktigaste han kunde. Snabbt sprang han mot Milena som gjort en eld. Hon förstod direkt när hon såg dem och drog ut en lång bomullsklänning ur Monas packning. "Akta, jag ska dra ut den och stoppa blödningen!" sa hon när Niel la Mona på en skinnfåll.

Det hördes konstiga ljud, gurglande och kvävda. Återigen dröjde det en stund innan Mona insåg att det var hon som gjorde dem. Hon hade svårare att andas, allt kändes svårt och en stor mörröd fläck spred sig över hennes skjorta. "Niel" fick hon fram och hostade till medan hennes hand grep efter honom. "Förlåt..Jag borde...inte ha tvivlat på dig förut, förlåt mig".

"Shh!" viskade Niel förskräckt och klappade Monas kind. Plötsligt drog Milena ut kniven med ett ryck.

Mona som fått tag på hans hand grepp krampaktigt tag om den och flämtade och skrek kort och smärtsamt då Milena drog ut kniven. Blodfläcken blev större.

Milena skyndade sig att rengöra såret och använde sedan klänningen för att stoppa allt blod.

Mona började darra och slöt ögonen.Det kändea lite bättre. Smärtan var mer dimmig...Allt blev bara mörkt. Innan hon visste ordet av det svimmade hon.