Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Ovanligt nog, så kan jag säga att jag har det. Du?", frågade Johanna och såg på den orörda matbrickan. "Du vet att du inte gör dem en tjänst genom att sluta äta, och inte genom att droga ner dig själv med morfin va?", sade hon sedan då hon märkte Thalias blickar emot påsen med morfin. Med ordet dem så hade hon ju menat de som dött. Det kanske var elakt att använda dem emot henne, men hon kunde ju inte svälta sig själv bara för att hon sörjde dem.

"Vad bra." säger Thalia och nickar, "Jo, det har jag, slapp drömmar." sa hon och såg på morfinet men vände sedan snabbt bort blicken vid Johannas ord som träffat henne som ett knytnävslag. Hon sänker blicken och ser på sina händer som ligger på täcket, "Nej, kanske inte. Men jag känner inte för att äta och morfinet hjälper." sa hon och visste att Johanna skulle komma med invändningar.

Johanna bara skakar på huvudet. "Tyna inte bort bara. Jag vill inte se dig bli sondmatad och inte heller bli fastspänd eftersom du blir galen när de tar bort morfinet för dig. Jag vill inte att du ska bli som de där segrarna från sexan!", sade Johanna och suckade.

Thalia nickar och ryser till då hon ser allt uppspelat för sig. Nej, hon ville verkligen inte bli så eller som de från sexan som såg ut som vandrande lik och inte alls var kontaktbara. "Jag ska inte, jag lovar." säger hon men gör ingen ansats för att ta maten även om det stred mot alla hennes principer uppväxt på svältföda som hon var. Men hon kände i alla fall ingen lust att höja morfindosen.

"Det är bäst för dig det. Annars.. vet jag inte vad jag gör med dig. Något gör jag i alla fall", varnade Johanna. Trots att hon skämtade lite när hon sade det, men hon skulle ändå inte tveka med att göra något drastiskt om hon var tvungen.

Thalia log lite, det var gulligt av henne att hon brydde sig. "Jag kan klippa av dig håret om de inte skärper dig." hör Thalia från Finnicks säng och kan inte låta bli att flina lite samtidigt som hon skyddande förde händerna om sitt hår.

Johanna flinade. Det kanske inte var en bra sak att Finnick kunde höra deras samtal trots att han inte var vid dem.
"Tack för att du håller med mig, Finnick", sade hon högt nog för att han mycket väl skulle kunna höra.

"Du skulle bara våga." sa Thalia och ger Finnick fingret, men hon flinar faktiskt mot honom, mot dem och ser på matbrickan. "Jag kan försöka i alla fall." säger hon och tar brickan till sitt knä.

Johanna flinade. Varför skulle de inte våga?
"Såklart vi vågar. Vi skulle kunna raka dig om du vill", sade Johanna medan Finnick skrattade åt Thalia. För några sekunder kändes allt helt normalt. Eller åtminstone så normalt hennes liv varit innan de kommit hit till Huvudstaden.

"Då får du igen var så säker." skrattar Thalia och ser på Finnick, "Och du med, jag ger igen tro mig." flinar hon och kände hur lättare allt kändes och hon tog en tugga av maten.