The cold in our bodies [PRS]

"Nej det är bara de som såg dig som vet." Hon såg på honom och suckade och Felicia log mot sin far.
"Sitt ner. Du kan tala med mig när du vill. Tala med henne."
Felicia dukade fram och såg på henne.
"Men borde du inte ha berättat?"
Lottie såg ner.
"Egentligen jo men jag var så upprörd. Jag ville ha med mig Oskar till varje pris."

Oskar nickade åt Lottie och sedan såg efter Felicia. Han log åt henne och höll tillbaka ett skratt. Det var så roligt när hon skulle säga åt honom- hennes far. Men hon hade ju rätt, så han skulle inte protestera.
"Om jag känner till vampyrerna rätt, så har de nog redan listat ut vem jag är. Antingen har de hört, vad hette hon nu- Olivia- säga något, eller så känner det lukten av mig. På samma sätt som jag märker att dem är vampyrer." Han ryckte på axlarna. "En deal är en deal, jag ska få följa med. En bit iallafall. Och det gläder mig." Han lade armen om Lotties axlar. "Kan du berätta hur du har haft det- all den tid vi har varit ifrån varandra?"

Hon såg på honom och log svagt.
"Ja kanske det. Men jag vet inte. Jag ville inte lyssna på något annat. Jag ville ha ett ja, mer än något." Hon drog in hans lukt.
"Jag var först väldigt dålig, tog mig en vecka eller så. Kanske var det en månad. Men jag blev sedan bättre. Då började jag jobba i köket hos greven. Sen av någon anledning blev jag en över tjänare som vi kallar det. Man jobbar ute, i korridoren, bäddar sängar, dukar och annat." Hon såg på honom och log.
"Sen när Alice kom och blev en ädelsten för dom så blev jag hennes kammarjungfru." Hon log ömt.

"Ska jag hjälpa till att servera?", föreslog Oskar som ändå inte kunde släppa att Felicia fick passa upp sina föräldrar.
När han hörde Lottie berätta om sin tid hos Ivan for uppmärksamheten tillbaka till henne. "Det låter mycket.. men.. trivs du? Jag vet, det kanske är en konstig fråga. Men.. finns det någon glädje där?" Han var rädd för svaret. men han ville försäkra sig om att hon iallafall var omhändertagen där. Om inte av greven, kanske av en vän?
"Den där Alice låter som någon särskild en.. jag.. jag märkte att det var något med henne när vi träffades på kyrkogården.", erkände han.

"Pappa låt mig skämma bort dig!" Felicia tog hans skål och började hälla upp till honom.
"Jag vill bara ta hand om er okej?" Sa hon och såg på Lottie.
"Trivs? Det var en svår fråga.." Hon funderade, verkligen. Gjorde hon det? Var det inte bara ivans blod som fick henne att trivas?
"Ska jag vara ärlig så vet jag inte. Jag fick ett sådant sug att stå emot honom..." Hon såg upp.
"Hon är annorlunda men hur vet jag inte... Känner du av det?"

Oskar fnissade och flinade åt Felicias håll. Han teg och drog sig undan för att istället helt fokusera på Lottie.
"Han har dig förtrollad. Vampyrjävel.", muttrade han och kände en bubblande ilska inom sig. Det lade han snabbt locket på, det var inte någon idé att lägga någon energi på nu. Det skulle vara slöseri med tid.
"Jag är ledsen att höra det. Hoppas du har någon tröst där.", sa han i en blandning av suck och ledsamhet.
"Alla varulvar kände av hennes närvaro så fort ni kom in i byn. Som av ett trollslag. Det går en del rykten. Vem är hon? Varför är hon så speciell?"

Hon log och smekte hans kind.
"Tröst vet jag inte. Jag har en säng, får väldigt god mat och jag har nu fått se dig igen, Jag önskar bara att jag fick stanna." Hon såg sedan ner.
"Nej vi vet inte än. Bara att hon ska hem." Hon såg upp på honom.
"Oskar jag önskar att vi kunde bryta mitt band med greven. " Tårar kom upp och hon snyftade till. "Du är min älskade."

Det skar i hjärtat på honom. Han ville inte något mer än att Lottie skulle stanna här med sin familj. "Vi har ännu tid. Det kanske finns en möjlighet.", sa han och drog in Lottie i en kram. Placerade en hand om hennes bakhuvud och lade kinden emot, som för att hålla henne riktigt nära. Tankarna for genom huvudet på honom. "Om det går att göra sig av med honom? På något sätt? Vad är Ivans svaghet?", sa han och letade hennes blick. Han ville känna hoppet igen.

Hon föll ur stolen och in i hans famn. Men hon kände hans hjärta, hans värme och gud vad hon saknade det.
"Jag kan inte.... Det kommer skada mig, de andra. Jag kan inte...." Hon snyftade till men smekte hans kind.
"Låt oss äta. Vi måste ge oss av som sagt."

Alice hade vaknat till och såg sig om. Det kändes konstigt att Lottie inte var med och hon sträckte på sig så det knäppte till i hennes nacke.
"Jag är snart hemma.." Viskade hon och såg ner på sin hand. Smekte handflatan och slöt ögonen. Hon skulle behöva göra en sak innan, För att verkligen hitta hem. De kanske hade ändrat platsen, vad visste hon?

Oskar letade med sin blick efter svar i Lotties. Han möttes bara av rädsla. Det här var inte den rätta vägen att gå. "Låt gå. Vi lämnar det.", erkände han och besvarade omfamningen hennes.
"Ja, vi äter.". Han vände sig till bords och tittade upp mot Felicia för att läsa av hennes reaktion. Blicken för tillslut på den serverade soppan. "Åh, ser ljuvligt ut."

Olivia ryckte till. Hon hade tittat ut i det skymmande vädret och drömt sig bort i tankarna. Först när Alice gjorde en rörelser drogs hon tillbaka till verkligheten. "Alice. Hur är det?", viskade hon. Osäker om Maurice fortfarande sov eller inte.