Pirates! PRS Medi & Vidomina

Kliah tog med sig sitt svärd och följde med John och hon gick nära honom och så sig om.
"Hur fick du reda på detta?" Frågade hon nyfiket och hörde fållarnas kvitter och något som rörde sig i buskarna.

"En vän till mig berättade. Han är gammal nu. För gammal. Han tyckte det var dags att jag också fick veta, innan det var försent.", sa John och hoppades på att det var ett tillräckligt svar på Kiliahs fråga. Han såg sig om och sökte sig mellan träden. De andra följde efter de med sina svärd dragna. "Såja, lägg undan svärden, vi är inte under något hot.". "..Än.", tillade han lågt och de andra gjorde som kaptenen beordrat de att göra.

Hon stoppade undan svärdet och såg på honom med ett svagt leende. Sedan såg hon byn och stannade upp. hon vågade inte gå fram. Tänk om det var ett hot? Vad skulle de göra då?
"Går ni före?" Hon såg över axeln på de andra och rullade med axlarna.

Ethan gick bredvid Kiliah. "Oroa dig inte, det finns inget hot här."
John hade inte hört Kiliahs ord och fortsatt gå. Han passaserade henne och fann sig inne i den lilla staden som han hört så mycket om. Han gapade av häpnad, men samlade sig snabbt då han insåg sitt beteende. Staden verkade både på mark, och i träd, den var ett med naturen.
Han såg på invånarna som slängde nyfikna blickar åt deras håll. John nickade och drog på ett leende, för att visa sig vänlig.
"Kiliah. Skatten är under staden. Vi måste hitta en väg ner.", viskade John till henne samtidigt som han fortsatte gå mellan byggnaderna och träden.

Hon nickade bara kort och gick efter.
"Men hur ska vi ta oss ner då? Kommer de inte att hindra oss?" Frågade hon och tog sig till hans sida och såg sig om.
Hon kunde se människor se på dem.
"Det känns lite obehagligt."

"Le, bara Kiliah.", sa John och svalde. "Ta på dig din tuffa attityd nu, var är hon som kämpade mot Ethan när han beslöt sig att charma dig?" John kikade åt hennes håll och fortsatte lugnt att gå mellan husen. "Vi får hitta en väg ner. Hittar vi rinnande vatten så tror jag att vi har en öppning ner."
"Stirra inte."

Hon log och nickade och gick vidare. Snart hittade hon ingången och pekade så att John kunde se.
"Där." Viskade hon och gick närmare och hörde hur det rasslade i trädet och hon såg upp. Där satt ett djur och såg på dem men gjorde inget större väsen av sig.

John följde efter och höjde en hand för att visa de andra att stanna. De såg sig om och letade efter någon som kunde följt efter dem, men de såg ingen och fortsatte därför att gå efter kaptenen gett signal.
"Bra, Kiliah.", mumlade John och gick förbi henne så att han först kunde gå in i den underjordiska grottan. Han kikade över axeln på Ethan som verkade förstå Johns signal. Ethan drog försiktigt sitt svärd, så att det inte skulle låta för mycket. Om det fanns en skatt här, så var den garanterad vaktad.
"Kiliah, gör dig beredd.", väste John till henne och började smyga. De andra männen gjorde likadant och följde efter Johns steg hack i häl.

Hon drog sitt svärd och såg på sin make men sedan mot John. Hade han hört något hon inte gjort? Tyst smög hon efter och svalde hårt. i grottan som ledde ner till skatten var luften kall och rå.
"Ser inget." Viskade hon.

Inne i grottorna rann vatten under deras fötter, droppade från taket. Det var fuktigt. Det gjorde att det inte kändes lika välkomnande. "Eld, Ethan, vi behöver eld.".
Ethan hörde kaptenens ord och famlade efter en pinne eller gren för att tända eld på den. Han lyckades göra en fackla av den och räckte över den till John. John tog emot den i tystnad och höjde ett finger för att visa åt de andra att de skulle vara tysta. Han hade snappat upp ett ljud. Steg. Längre fram.
John sträckte på sig och pekade framåt. "Det finns vakter här, jag hör dem.", sa John och greppade ett stadigare tag om svärdet.
De fortsatte att gå längst stenväggarna och stannade där vägen svängde runt ett hörn. John blickade till de andra och gav tecken att de skulle göra sig redo för attack.